Search

Familjekvationen

När familjepusslet aldrig går ihop. Det fattas alltid någon bit eller så blir det en över. Jag hoppar på pusslet och får det att passa, vare sig det vill eller inte.

Urinblåsestuds på inkontinensstudsmattan

Idag har jag och minstingen lekt ute på gården. Eftersom det är Kristi “Himmelfärsdag” och jag har en stunds ledighet kastar jag och tolvåringen ut i trädgården och testar allehanda utomhusaktiviteter:

  • Badminton i blåst- Vi kämpar oss gula och blå för att få fjäderbollen över nätet, men nä. 0-0.
  • Studsmattan- det borde stå en åldersvarning. Kvinna över 40 år som fött mer än ett barn vaginalt, använd Tena lady urinbinda innan studs. Jag kunde först inte ens klättra upp på studsmattan. Min höft låste sig plötsligt. När jag väl kom upp hade sonen fått tag på en vattenpistol. Jag tjöt, hoppade och kissade på mig. Inte särskilt lyxigt.

Dagen bjöd även på skrämselhicka. Jag hade satt på mig ett aktivitetsarmband för första gången. 100 i puls. What in the name of the lord? När jag vilade mig låg pulsen på under 60. Yes, yes, vältränad. Inte konstigt. Ränner hit, ränner dit, bränner kalorier, dock inte chipskalorierna, mellan källare, botten- och övervåning. Jag sitter sällan still om jag inte skriver förstås.

 

Advertisements

Nödlåda- om kriget kommer

Jag har tagit myndigheternas råd om att ha ett reservförråd utifall det händer en större katastrof såsom krig. Eftersom vi bor på Gotland kan bara några dagars missade leveranser från fastlandet få hyllorna i matbutikerna att gapa tomma. Jag minns en dag när brödet inte kom med färjan. Brödhyllorna i Willys var tomma. Det är skrämmande hur någon dags missad leverans ställer till med bekymmer.

Päivi Karabetians foto.

Det är lustigt att bo på ett ställe där Arbetsförmedlingen ständigt annonserar om lediga tjänster för militärer, där socknarna anordnar möten där vi lär oss hantera ett tänkbart scenario när vi inte får hjälp från fastlandet. Jag tar det som ett tecken att lyssna på myndigheterna och förbereda oss så att de som verkligen behöver hjälp får det.

Det var inte så länge sedan det var krig i Finland. Min farfar var med i finska hemvärnet under vinter- och fortsättningskriget. Min pappa var fascinerad av skyddsrum, till den grad att jag nog har sett varenda en av dem i Trollhättan. Om det är någon som har nödår inpräntad i sitt blod så är det jag.

Jag har under några veckor byggt upp ett litet förråd av saker man kan behöva vid en kris; när elektriciteten inte fungerar och när vi på Gotland måste leva på det vi själva producerar. Här kommer min lista:

INFORMATION OCH NYHETSRAPPORTERING

  • En radio som även fungerar med batteri
  • Batterier

LJUS-OCH VÄRMEKÄLLA

  • stearinljus
  • tändstickor
  • värmeljus
  • filtar
  • trangiakök
  • rödsprit för trangiakök

Päivi Karabetians foto.

HYGIEN

  • toalettpapper
  • desinfektionsmedel
  • våtservetter
  • plåster
  • bandage
  • vatten
  • tvål

Om det är något man måste tänka på så är det att inte sprida smittor. God handhygien är ett måste. Sår måste omedelbart tas hand om. Läkemedelsleveranser kommer förmodligen inte att fungera och deras förråd  med antibiotika tar snabbt slut, speciellt som människor får skrämselhicka, tänker bara på sig själv och köper upp hela apotekets lager. Det räcker att det är en långhelg så ringlar köerna långa till medicinuthämtning. Om ni har läkemedel hemma behöver ni inte köa på apoteket, speciellt när kundtrycket är som störst.

MAT 

Vi är fem personer i vårt hushåll. Jag kan tyvärr inte äta gluten (utan att behöva bosätta mig på toaletten). Två är vegetarianer, men är det katastrof så är det katastrof. Ingen större idé att peta i maten. Jag har en deal med dem: kaninerna Charlie och Candy blir inte grytbas om hela familjen är villiga att äta det som erbjuds. Däremot blir kaninernas kost nog ganska ensidig – gräs. Katterna Lucy och Daisy får leta efter mat i naturen. Deras meny är allt de kan fånga i munnen.

Päivi Karabetians foto.

Päivi Karabetians foto.

Päivi Karabetians foto.

  • 1 burk köttfärssoppa
  • 1 konserv chili con carne
  • 2 konserver ärtsoppa
  • 5 konserver tonfisk
  •  5 konserver makrill i tomatsås
  • 1 konserv pressad skinka
  • 8 portioner pulvermos
  • 1 burk oliver
  • 1 burk pesto
  • 1 burk aubergineröra
  • 1 paket Varma koppen- kantarellsoppa
  • 1 konserv fyllda vinbladsdolmar (vegetariska)
  • 3 paket bönor; kikärtor och blandade bönor
  • 4 paket snabbnudlar
  • 1 konserv morötter
  • 1 konserv kronärtskockor
  • 1 konserv ärtor
  • 1 konserv mix ärtor och morötter
  • honung
  • sockerbitar
  • pulverkaffe
  • tepåsar
  • 1 st chokladkaka
  • 1 rör multivitamintabletter

Förutom detta har vi alltid ett välfyllt förråd av pasta, ris, knäckebröd och juicepaket. Vad vi har i skafferiet varierar ibland, men det klarar vi oss på mer än några dagar. Vi har kryddor så det räcker för en större restaurang. I frysen finns bröd, köttfärs, färdiga matlådor, kyckling, kött och fisk. Det är givet att man äter av det först innan man går över till reservmaten. Elektricitet kommer eventuellt inte att fungera och därför ska man först äta det som finns i kyl och frys. Ät i den ordning att det som klarar sämst långtidsförvaring äts upp först. Kyckling, fisk, kött. Använd dina sinnen till att avgöra om det är ätbart. Det är dumt att bli matförgiftad.

Vatten? Eftersom vi bor på landet har vi fri tillgång till vatten. Vi får vårt vatten från en egen brunn. Även om värmepumpen inte fungerar kan man hissa ner en hink och få upp vatten för att dricka och tvätta sig med. I anslutning till huset finns även en bäck.

Om det är vinter används bara ett rum till att vara och sova i. Värmeljus kan snabbt värma rummet. Om det drar täck med filtar och täcken. Kryp ihop och värm er med varandras kroppsvärme.

Det är bra att ha kontanter hemma, men det kan också vara bra att byta tjänster med varandra. Byt ägg mot varma kläder. Det gäller att vara streetsmart. Och du, bli kompis med din granne. Det kan vara livsavgörande ibland. Vänner på landet är extra bra vänner vid en längre tids katastrof. Jag hoppas verkligen alla följer mitt exempel och bygger upp ett stadigt förråd. Det är inte bara vid krig man behöver en nödlåda.

 

Mittemellan farmor och Leif GW Persson

Ju äldre jag blir desto mer mig själv blir jag. Det är inte alltid trevligt för andra, men det är bra för mig. I Sverige finns det något slags motstånd mot att inte tycka som andra. Alla måste vara överens, samsas om en ståndpunkt eller mötas halvvägs. Låt oss vara överens om att inte vara överens. Det finns inget mjäkigare än att låtsas tycka som andra, men i hemlighet tycka något annat.

Jag älskade min farmor Saimi. Hon var underbart genuin, sa vad hon tyckte och anpassade sig inte till några som helst konventioner. 48 år gammal födde hon min pappa, år 1948, som hennes tolfte eller trettonde barn. Hon var 72 år när jag föddes och jag minns hennes kluta runt håret och det vita tunna håret som hon kammade mot hjässan och satte fast med en hårkam. Jag minns hur hon flätade mitt hår i två flätor som hon gjorde till två kringlor över öronen. Med sunt bondförnuft kissade hon på buskar och plantor för att gödsla dem med sig själv. Hon sparade på allt, på knappar, rep, tygremsor, använt presentpapper. Konservburkar blev behållare för något annat. Allt togs tillvara. Matrester samlade hon i en mjölkkartong och gick med dem till farbror Paavos hund Kiri. På morgonen satt hon vid sängkanten och luftade sina tarmar och släppte gas, genom att lyfta än den ena än den andra rumphalvan. Hon sa vad hon tyckte, inte för att vara elak, utan för att hon inte lät ilskan gro i henne. Jag älskade henne så mycket att jag en sommar liftade med släktingar från Trollhättan till Tervola, som ligger lika norrut som Haparanda, just för att få träffa farmor. Jag ville bli precis som farmor när jag blev stor, min superhjälte. Hon var sin egen och ingen ägde henne eller hennes åsikter.

Det verkar som om jag med åren har blivit mer lik farmor. Jag kissar inte i buskarna, men däremot säger jag vad jag tycker. Jag har också börjat ifrågasätta slöseriet av tid, pengar och jordens resurser och börjat fundera på vad jag vill göra resten av mitt liv. Det är obekvämt med en sådan åsikt eftersom ekonomin styrs av konstant konsumtion, gärna med några procents höjning varje år. Skit samma om jag köper en mer miljövänlig bil. Produktionen av den är inte miljövänlig. Gå ner i arbetstid och ta bussen istället. Eller cykla och spara in månadskortet på träning. Jag vill inte konsumera längre, utan återanvända. Gå i samma klänning år efter år och när den har hål använda den som fönstertrasa, trasmatta eller lappa andra kläder med. Det som folk gjorde för någon generation sedan har glömts bort, gömts undan som fattigdomens skamfläck, att inte ha råd att köpa nytt. Det är just dessa fattiga människor som förlängt jordklotets liv, genom att inte konsumera. Om de fattiga länderna konsumerade som vi i Sverige, skulle nästa generation få sota för vårt konsumtionsmönster. Det skulle inte bli fler generationer.

Jag har också blivit mer lik Leif GW Persson. Han lägger sig i varenda utredning och sågar dem utmed fotknölarna. Han ser saker andra inte ser. Jag har en känsla att hans framgång ligger i att han inte följer strömmen.  Det andra tar som sanningar vågar han ifrågasätta. Att följa strömmen är farligt, för då har man slutat tänka utan gör bara som alla andra. Väljer samma typ av resor, samma typ av kläder, samma typ av åsikter, samma, samma, samma. Reklam matar oss med vad vi ska göra för att bli lyckliga, vilken dagkräm vi ska ha, vilken yoghurt vi ska äta… Värst av allt är när människor blir utbrända av nutidens hektiska liv. Alla måsten som ska bockas av. Min farmor och mamma har en sund åsikt om detta: “Det enda du måste göra är att dö.” Allt annat är valbart. Dina barn måste inte ha femtioelva fritidsintressen, du måste inte grilla med grannen och inte ens ha barnkalas. Du måste inget, bara att någon dag dö. Allt annat är ett uttryck för världen vi lever i just nu. Förr bar vi våra korsetter, idag tränar vi ihjäl oss för orimliga kroppsideal som jag inte ens tycker är snyggt.

När jag var 27-29 år skällde min dåvarande arbetsgivare ut mig för att jag hade sjukskrivit mig. Jag var lärare och hade två små barn. Samuel hade frekventa luftvägsinfektioner som satte sig i lungorna vilket gjorde att jag var tvungen att vabba en hel del. Min man och jag löste det genom att ta varannan dag. Min vikarie matades med uppgifter hen kunde använda i undervisningen. När jag kom till skolan en dag, sa min lärarkollega att hon ville plocka bort mig ur lärargruppen som samarbetade med varandra för att jag var borta så mycket. Då brast det för mig, som försökte vara tillags både hemma och på jobbet, genom att ge 50% uppmärksamhet till var och en. Jag gick från skolan med tårar som dimslöjor för min syn. Utanför mammas lägenhet ramlade jag ihop, utmattad av att under en lång tid dragits med magkatarr och sömnlöshet pga oron för de 1-3 år gamla barnen och mitt jobb. Nästa dag sjukskrev jag mig efter en natts sömnlöshet. Rektorn ringde och skällde ut mig, vilket ledde till att jag samma dag författade min avskedsansökan.

Jag har en lång historia av att vara till lags, för se som ett mobbat, utstött och utländskt barn tror man att bara man är till lags och anpassar sig så kommer allt att ordna sig. Nej, det gör det inte. Det slutar med att du är den enda som jobbar när alla andra fikar. På ett av mina forna arbetsplatser försökte en kollega till och med få mig att decimera min meritlista. Högt och brett på fikarasten sa hon till alla att jag minsann inte hade jobbat som riktig lärare. Hur kunde någon som jag? Nej, nej, jag hade bara jobbat som vikarie i en skola. Det var nästan så jag trodde henne själv. Jag hade rentav inbillat mig fem års högskolestudier för en kvarts berömmelse.

När jag arbetade som apotekschef hade jag en chefskollega som gjorde allt för att sätta ihop lögner om mig till vår chef. Det var oerhört besvärligt eftersom inget var sant. Hon satte mig i den ena belägenheten efter den andra, för att se om jag kunde klara mig ur knipan.

En natt efter att ha spytt kaffesump pga akut blödande magsår bestämde jag mig för att aldrig mer ifrågasätta min magkänsla eller gå emot mina inre värderingar om jag skulle överleva till min pension. Du ser, någon som jag som inte har rika släktingar, en stamtavla, fagert utseende, framgångsrik man, trimmad kropp ligger alltid i underläge. När jag går till doktorn ska det bantas oavsett vad jag har sökt för. När jag får arbetsskador är det inbillat eller psykiskt. När en tidigare arbetskollega till mig fick sämre lönepåslag en än som var mammaledig anade jag ugglor i mossen. Hon var mycket bättre än den andra kvinnan. Gick till jobbet glad i hågen, utförde sina uppgifter till belåtenhet, gjorde förbättringsförslag och gjorde hela arbetsplatsen till en bättre plats att vara på. Den föräldralediga, ja hon var gift med en chef. Hon gjorde så mycket fel på jobbet att hon var tvungen att ha en linjal för att kunna läsa en rad i taget. Ändå gjorde hon fel i nästan varje jobb hon utförde. Det gjorde inte den andra, som innan hon började jobba hos oss hade jobbat som vår lokalvårdare. Det är skillnad på folk och folk. Hon som inte kunde utföra jobbet, som fick högre lönepåslag än hon som arbetade, ja, hon gick vidare till en ännu mer högavlönad tjänst, inte för att hon kan, utan för att hon hade de rätta kontakterna. Så ursäkta mig, om jag inte längre rättar mig efter reglerna, för reglerna har gjorts för att sådana som mig ska sättas på plats och mjölkas på så mycket jobb som det är möjligt för så lite peng som möjligt, lite som polsk arbetskraft.

Jag är en intelligent tänkande varelse, precis som ni andra, och blir oerhört kränkt av alla försök till hjärntvätt, där jag ska övertygas att tycka som andra. Jag har det som hobby att tycka annorlunda, just för att det är farligt med liktänkande människor. Det är sådana som möjliggjorde för Hitler att slakta miljoner judar. Tänk, tänk, med hjärnan. Mina barn är uppfostrade efter samma anda. Jag hyllar alla motstånd, för då har de tänkt efter en extra gång. De är hejare på att argumentera för sina åsikter och jag älskar dem för att de inte tycker som jag. Vad är jag när allt kommer omkring, mer än ett åldrat exemplar, ett säreget uttryck för min tid, ett mellanting mellan min farmor och Leif GW Persson. Jag vet att jag har rätt och kom inte här och bestäm vem jag ska vara. Det enda som inte går att ifrågasätta, vad vi idag vet, är att jag en dag kommer att dö.

Himmelsk intervention på högskoleprovet

Igår bredde jag ut om mitt tidigare resultat på högskoleprovet. Idag erkänner jag att jag nog har förlorat mot mitt 17 år yngre jag. Visst blir man klokare med åren, men också väldigt mycket långsammare.

På första passet var provdelen en kvantitativ del,  matematik, där frågorna var blandade och av problemlösande karaktär med en massa okända faktorer. Om x är sisådär och y är ute och promenerar i jämn takt hur lång tid tar det för satelliten att färdas i en elliptisk bana runt jorden? Går det att lösa om jag vet att satelliten är rysk och x och y har barn på samma dagis? Det rykte en hel del hjärnceller under passet och eftersom jag är en gumma som färdas åt höger på tidsaxeln graderad i reella tal, har jag blivit mer eftertänksam. Vem bryr sig var de möts om de ändå möts någonstans på en 2,5 kilometers sträcka? Är det inte målet mer än vägen som räknas, även om Sara går dubbelt så snabbt som Knut (skrytare där). Eftersom jag filosoferade alldeles för mycket hade jag 5 minuter kvar att göra 9 uppgifter av 40. Få se om min synska förmåga kickade in där.

När jag kom ut från passet kastade jag in mig på toaletten för att sörpla vatten ur Region Gotlands frikostiga kran på en toa på våning 1 Steffenhuset (tack för denna gåva!). En smula mindre rynkig tack vare sponsorskap. Nästa pass var en verbal del av provet och se det gick mycket bättre. Jag är tydligen bättreslängd i käften även om det är skriftligt än att tänka efter före, dvs formulera huruvida en likformig triangel har trubbiga vinklar som inte kan vässas. Det var ord jag inte hört på år och dagar, möjligen på gammelfarmors tid. “Bettleri och utbjudande av varor undanbedes” stod det t ex på varje lägenhetsdörr när jag var liten. Det enda tiggande som var tillåtet var påskkärringar som knackade dörrar och bjöd på en triangulärvikt papper i utbyte mot godis. Ja, det var livat på verbal-delen, åtminstone i min hjärna.

När tredje passet började var jag mer benägen att be till Gud. “Kära Gud, jag mäktar inte fler kvantitativa mätningar av mitt högre stående jag.” Och Gud sade: “Det blir verbalt den här gången också.” Jag tackade Gud och började upplivat lära mig att det fanns fler ord jag inte kunde på svenska. Läsförståelse, herremije. Jag kan förstå att vi har så många olika kristna religioner. Om man läser ett stycke text och en förstår lite jota och en annan något annat jota, tänk er flera tusen sidor jota jota av Bibeln? Även di lärde lär missförstå.

Vid lunch väste jag åt min dotter som också gjorde högskoleprovet att “go for the carbs”. Våra hjärnor var utsvultna på kolhydrater och fick en extra smörjning och uppviring med en halv liter Coca Cola som inte var light eller Zero. Jag har inte druckit sockerdrycker sedan jag för fjorton år sedan drack en Fanta Berry och blev mer fnissig av den än av en halv flaska vodka. Kan det var en genetisk predisponering till fördel för alkohol? Jag tror man fungerade bättre på vodka under arktiska karga vintrar än av socker som inte sänker fryspunkten i blodet.

Efter lunch var det dags för en kvantitativ del, alltså matte, igen. Koffeindopning fungerar alldeles utmärkt så det gick med flygande fart. Där jag inte kunde lösa uppgiften gissade jag, inte hej vilt, men höftade lite med huvudräkningen som en torgsäljare som erbjuder extrapriser, kompispriser, just för att det är du-priser och vad tror DU att det kostar-priser. Alltså en  helt kvalitativ bedömning baserat på snåriga uteslutningsregler som jag har hittat på.

Innan det femte provpasset började vände jag mig till Gud igen. Ett av de fem passen är en utprovningsdel och det som räknas är två verbala delar och två kvantitativa delar, vilket vi redan hade gjort. Det femte provpasset kunde vara vilket som, om inte Gud kan blanda in sig i leken. “Kära Gud, kan du se till att världen inte är så grym som tillåter tre kvantitativa delar?” Och Gud hörde mig ännu en gång. Jag älskar himmelsk inblandning, även om ni kanske kallar det för slumpen. Ibland är Gud upptagen med att lösa världsfreden, vilket han inte gjorde idag (oops), istället för att hjälpa mig ur knipor.

Halv fem vinglade jag ut ur provsalen glad för att jag överlevde. Det ska bli spännande att se provresultatet. Min hjärna kan inte tänka så mycket mer idag.

Psst! Om ni undrar varför jag har använt många krångliga ord är det för att jag har inspirerats av högskoleprovet. Tänk vad klok jag låter, inte som mitt vanliga finska jag. Tänk att i en oslipad finne gömmer sig en liten ordråtta.

Psst2! I natt drömde jag att jag och min dotter skulle ta bilen till Wisbygymnasiet för högskoleprovet. Det slutade med en roadmovie, där vi gick barfota utmed vägkanten, försökte skjuta på bilen, bröt en blyertspenna mitt itu för att ha något att skriva med och av en outgrundlig anledning hamnade hos en tant som bjöd oss på kakor. När vi skulle hoppa in i vår bil råkade vi hoppa på en buss istället som tog oss åt fel håll. Vi skrek åt busschauffören att stanna och vi klev av mitt i vägen. Min dotter höll god min. Provet skulle börja om tio minuter och det var flera kilometer dit, men fågelvägen, ja det var lika många kilometrar det. Drömmen tog slut när vi sprang mellan huslängor och genade ut i en skog. Jag tog det lite vackert när vi startade bilen imorse, satte på Google Maps och lät den navigera oss till gymnasiet från början till slut. Här tar vi inga chanser, även om tantens drömkakor smakade väldigt gott..

Högskoleprovet korrigerar mina tidigare misstag

Tjoho! Imorgon ska jag göra högskoleprovet för fjärde gången. Det hade räckt med att bara bräcka det tidigare resultatet, ähm, 1,8 av maximalt 2,0, men den här gången behöver jag resultatet för att kunna ha så många antagningsvägar jag kan inför höstens högskolekurser. Jag tänkte läsa Litteraturvetenskap med inriktning kreativt skrivande, för att ge lite tyngd åt mina skriverier. Minsann, har hon inte läst på högskolan också. Visserligen har jag redan läst 8 år redan, 5 år till lärare och 3 år till receptarie, men jag har inte hört att någon har dött av kunskap. Såvida man inte får en bokhylla med böcker över sig.

Jag har inga bra gymnasiebetyg. Mina högstadiebetyg var toppen, men när gymnasiet började var jag ett fullfjädrat maskrosbarn som hade flyttat hemifrån, levde på soc och åt kakor till frukost och middag. Jag hade inget val, få ett eget hem eller bo på gatan. Högskoleprovet ger sådana som mig en andra chans. På så vis är Sverige ett bra land, som låter oss få läsa upp våra poäng och ta igen det vi inte klarade av.

Till hösten var tanken att jag ska jobba en dag mindre på jobbet och plugga halvfart distans. Jag är en bokmal och studienörd så det kommer att bli himmelskt. Det finns bara ett problem; jag vill läsa allt. Alltifrån teologi, genusvetenskap, mytologi, avancerad matematik och stand-up. Ni läste rätt; jag skulle vilja lära mig att vara ståuppkomiker. Det låter fasansfullt roligt.

Jag kolhydratladdar inför högskoleprovet och rensar mina 46-åriga hjärnceller och blodkärl med ett glas vin. Just det, jag ska bara snabbt kolla hur man räknar ut volymer på olika kroppar. Det finns en viss fördel av att ha jobbat som matematiklärare och att ha läst massvis av böcker. Det ska bli hemskt kul att se om jag har rostat igen sedan senast eller om jag kan toppa mitt tidigare resultat. Det finns risk för seriös odräglighet om jag får högre poäng. Jag har hotat med att använda resultatet som min Facebook-bakgrund. Mellanstadieläraren, du som inte trodde att jag skulle bli något. Alltsedan mellanstadiet har jag haft en stark revanschlust som ännu inte har mattats av.

 

Andlighetssmussel

Idag har jag under stort hemlighetsmakeri lämnat boken End of game till en som har läst min bok Hallelujabröderna och genast deklarerade att jag var hans favoritförfattare. Det som gör mig extra glad är att han är son till en bibliotekarie.

End of game : världen som lekplats för själen

Varför jag smusslar med boken är för att den är speciell, den förklarar hur jag förenar naturvetenskap med religion. Jag och min man började som vanliga kristna, vilket i och för sig är ovanligt, men det liksom växte i oss det här med Gud. Vi fick inte ihop vår tro med det som finns i Bibeln. Långsamt växte något annat fram, kalla det new age eller vad ni vill. End of game är mycket självutlämnande, det är därför jag inte ger den till vem som helst, men om någon skulle fråga mig rakt ut vad jag tror på, så är det vad som står i boken. Själva tillblivelsen i sig var fantastisk. Plötsligt en dag ramlade titeln ner och jag skrev som besatt i tre månader. Det är knappt så jag har behövt ändra på en enda stavelse. Boken är sprängstoff och mycket utmanande, för både den ickereligiösa och den religiösa.

Jag går inte omkring och tillber saker eller har rutiner för mitt troende. Gud finns, punkt slut. Hen kallas även för källan, eller livskraften… Hur jag särskiljer just min tro från någon annan tro är att det känns gott i min kropp. I min tro hotas jag inte av skärselden om jag gör något eller inte gör något. Jag behöver inte se upp till någon. Det enda jag vet är att det finns en högre makt som är redo att ingripa för mitt bästa när jag ber om det. Gud kan inte ändra onda människor, för vi har tyvärr fri vilja (som en del använder till att skada andra). Gud ingriper inte i vår historia, men för var och gemene man finns en plan som antingen går som planerat eller ändras av andra människor. Jag tror även på demoner som agerar som Guds motsats, drar oss från vårt högre syfte.

Det är sant, jag smusslar med min andlighet på jobbet eller med människor som inte känner mig. Det är inte för att jag skäms, utan helt enkelt för att det tar för lång tid att förklara min livsåskådning. Jag är inte intresserad av att någon demonterar min tro, det är oftast vad som händer när jag möter andra troende. Alldeles för ofta utgår deras tro från att man måste vara rädd för Gud eller ställer frågan varför Gud inte räddar oss. Jag är inte heller intresserad av bevis eller motbevis av Guds existens. I ett strikt naturvetenskapligt synsätt existerar inte Gud och alla som ser syner och demoner har fel på sina nervbanor och behöver äta antipsykotika. Javisst botar det, men löser inte problemet. Att prata med någon som inte tror på Guds existens och bortförklarar alla tecken på synkronicitet som slump fyller ingen funktion för mig. Jag har valt att leva i min tro, inte kämpa för min tro eller bli korsfäst för min tro. Mitt livssyfte är att skriva, inte nödvändigtvis om religion eller andlighet men att utforska i mina karaktärer. Jag har inget problem om folk tycker att jag är knäpp i huvudet, det är så många som har fått höra det när de är före sin tid.

Alles pumpes kaputtes

Om ni tycker att era liv är miserabla, så kan ni genast sluta tycka synd om er själva. Jag har börjat Hemnet-surfa igen. How do I get from my hellhole of life? #Norrland#billigt hus#apoteksjobb#finansiering#lyckligt liv

Sedan vi flyttade till vårt spökberikade hus har vi investerat minst en halvmiljon i det svarta hålet till hus. Vad har huset hittills gett mig? Döda hårsäckar. Kontakt med den andliga världen. En snabbkurs i medialitet. Livslånga amorteringar.

Måndagen började någorlunda. En kyltekniker skulle skåda vår luftvattenvärmepump i källaren. Lågtryck pressostat larmad. No big deal tänkte jag. Sedvanliga krampryckningar från en pump som bara vill ha uppmärksamhet i den för Gotland mycket långa och kalla årstiden (vår värmepump skulle ha dött i Norrland).  Det var säkert inget problem intygade teknikern. På eftermiddagen började min egen pump att haverera. När jag satte mig för att kissa kom det ut tre meter taggtråd. Det var något nytt det. Jag har haft blåskatarr, men det här kändes som om Karate Kid riktade en klar spark i de nedre regionerna. Jag fick till en 90 graders vinkling av min överkropp mot knäskålen. Eftersom jag jobbar på apotek var det bara att köpa apotekets urinvägstest och kila hem och pinka i ett kärl. Alla parametrar, leukocyter, nitrit och protein blinkade på varningsljus. 1177 gav mig kalla handen. No can do! This is not a job för akuten. Vänta tills imorgon. Funderade allvarligt på att ta min mans gamla morfintabletter som han fått när han opererades för tarmbråck. Han mumlade lyckligt med dem samtidigt som det regnade från badrummet ner på hans täcke. Visserligen lider jag av olycklig gallblåsa som skriker så fort den får narkotika som jag för övrigt blir helt stenad på (på den svagaste placebo-effekten av att slicka på tablettytan). Det måste ändå finnas någon ekvation där lagom dos morfin får mig att glömma både gall- och urinblåsa. I vilket fall som helst led jag mig igenom till nästa dag tills vårdcentralen hade drop-in. Där konstaterades att jag hade urinvägsinfektion och blod i urinen. Jag blev mäkta imponerad, för det enda min kropp hittills lyckats få är lindriga fall av hypokondri som blir botad så fort en doktor klämmer på min kropp som mystiskt blivit helad från alla klassiska fall från läkemedelsboken (jag faller utanför ramen och kan inte kryssa i de rätta rutorna för att bli klassad som sjuk, psykisk sjukdom har däremot mycket luddigare refererensramar som jag inte heller har lyckats klämma ner mig i ).

Med ett paket Selexid i handen är jag tillbaka på jobbet när nästa pump strejkar. Min värmepump mår inte alls bra. Den är död. Den frös ihjäl, på Gotland med dess milda väder men benmärgsvindar. Utan försäkring kommer det att kosta 30 000 kronor. Jag ringer Bad- och värme i Visby, de som installerat min värmepump och förklarar. Min vänstra arm värker och jag tror att jag håller på att få stroke. Katarina förstår genast. Jag måste prata med Janne som är upptagen. Jag är också upptagen. Av någon anledning fortsättning kunderna att komma till oss om och om igen. Jag är i limningstillstånd och ber min receptarieelev att hålla sig på lagom avstånd från detonationsplatsen, jag alltså. En överjävlig kund, våga bara, skulle gå med huvudet kortare från apoteket.

När Janne äntligen ringer har jag två kunder, ett par framför mig. Jag förklara genast att alla mina pumpar har gått sönder. De kan stå ut med att vänta tills jag har pratat klart. Det kanske skulle gå att slippa ackordera ut mina barn till utomsocknes. Det skulle bli någon rimlig kostnad. Ingen kostnad är länge rimlig för mig. Efter badrumsrenoveringen har vi upptäckt att även vårt tak, ca-ching, ytterligare 1,5 gånger 100 000 kronor, läcker. Vi har täckt läckan med presenning som kan göra att träbrädorna, läktarna, kan börja mögla. Vårt hus kära vänner är en tickande bomb, såsom mitt blodtryck.

Idag ringde jag Länsförsäkringar för att prata om skadereglering.  Jag förstod inte ett skit. Har du jada-jada-jada pratat med Arctic jada jada åldersavdrag jada jada? Jag ringde Janne som genast lovade att prata med  Thomas på Länsförsäkringar. Kan man adoptera en person äldre än en själv? Jag funderar på att skriva in Janne och hans fru i mitt testamente.

Alla pumpar är kaputt. Vill du köpa ett intressant hus med vissa oförutsägbara behov? Kostnad 1,8 miljoner kronor. Köpes i befintligt skick. Ägaren ämnar flytta långt därifrån.

Cirkulär och linjär tidsuppfattning ställer till överdimensionella problem vid storstädning

Jag ska ha en hemma-hos-intervju på torsdag då jag ska bli intervjuad av Gotlands tidningar. Därför gick larmet tidigt hos oss i morse- storstädning!!! Bara för att jag skriver ska det inte se ut som en bohemlya hos oss, utan ett vanligt ordinärt hem utan monetära issues.

Jag och min man städar olika. Jag städar och plockar från rum till rum. Min man hittar nya problem att lösa, den där skruven i listen, aha, den lutande byrån. Han springer in på garaget, en halvtimme senare och några svordomar lösare har han hittat lim, skruvmejsel, hammare och en skruvtving. Har han städat? Inte ett skit. Jag har gått över till ett nytt rum, medan han gör världen vackrare på sitt sätt. När det gäller städning får han temporär ADHD och måste hugga trädet som är i vägen för skogen, medan jag springer med dammsugaren över alla golven. Det är förmodligen för att jag och han har olika tidsuppfattningar. Ska vi städa? Javisst. Vi har väl alltid städa oavbrutet med vissa avbrott för att laga saker som inte velat bli lagade. Hans sätt att se på städning är cirkulärt, vi städar och städar, andas och städar igen. Det finns aldrig något avslut. Mitt sätt att städa är linjärt. Vi städar nu. Det här är hållplats städning och vid nästa städning tänker jag verkligen inte städa mer. Min man håller sig kvar vid hållplats städning som ett oavvänjt barn som klamrar sig fast vid sin mammas bröstvårta. Jag är mamman. Släpp taget för helvete.

Min man kan inte förstå varför jag inte älskar städning. För honom kanske städning är en livsåskådning, medan det för mig är fängelse utan att ha begått något brott. Jag är aldrig så mordbenägen som när jag ser en mopp. Mörda en avhoppad KGB-agent. No problem. Hand over the mopp, för fan.

Skitsnack- varning känsligt tarminnehåll

Jag har upptäckt mjölksyrabakterier och min mage är nästan normal igen.

Vaknade i morse och upptäckte att jag inte var lika svullen längre och benen kändes inte som stabbiga trästockar. En veckas bakteriekur verkar ha fått mina tarmar i balans och svullnaden jag känt i kroppen har minskat. Halleluja! Jag lider av IBS och jag har fått utesluta både laktos och gluten (ja, ja, man ska inte utesluta om bla, bla och bla) för att inte sprutmåla toalettstolen. Nu sitter jag på toa och njuter av att skita som vanligt folk efter flera års kamp. Just nu lajkar min IBS mjölksyrabakterier så får vi väl se hur det blir sedan.

Apropå skitsnack så har jag varit osedvanligt grinig på jobbet. Undrar om det är hormoner eller känslan av att stå still i livet? Jag kan förstå alla dessa småsura tanter jag har jobbat ihop med när jag var yngre. Nu är jag tant själv, snart 46 bast, och upptäcker till min fasa att jag har blivit cynisk. Pensionsspara? Bah! Tror du verkligen att du kommer att få gå i pension? Lyckligt kär igen i ditt livs största kärlek? Blah! Det sa du om Anders, Olle, Pelle, Jens, Ali och Tina också. Vänta du bara.

Vet inte vad som har hänt med mig. Har min glad-termostat gått sönder så att jag nu går på sur-batterier? Något måste hända snart känner jag. Det värsta är att det händer många bra saker i mitt liv. Jag vann lektörsläsning av min bok och utgivning hos B.o.D. av Hallelujabröderna. I april ska jag vara med på Gotlands bokmässa och senare i april ska jag åka på Egenutgivardagen i Stockholm där en av mina skrivcoacher kommer att prata om min bok från scen. Och så ska jag givetvis ha bokrelease-party om två veckor. Tjoho! Jag är lite utsliten av mitt dubbeljobb. Helst skulle jag vilja skriva på heltid, men det betalar tyvärr inte mina räkningar.

Jag funderar på en hållbar plan för mitt liv och hittills har jag kommit fram till ABSOLUT INGENTING. Så som jag lever nu funkar inte på sikt om jag inte ska bränna ut flera proppar. Alla kommer inte till insikt förrän de har utmattningssyndrom och har flera års rehabilitering framför sig. Min kropp är så klok att den skriker på mig. Stopp och beläggning!

Det bästa vore nog lite lobotomi och gladpiller. Jag skulle vilja ha sönderfrätt vissa delar av hjärnan, den som älskar skrivandet och inte kan sluta skriva, äta lite gladpiller och vara nöjd med livet som det är. Älska att gå till jobbet, att bara ta hand om familjen, diska, städa, tvätta och pyssla med hemmet. Att ha egen vilja och önskan som går stick i stäv med ekorrhjulet är för jäkligt, denna längtan får mig att gå sönder. Jag undrar när mitt hamsterhjul går sönder. Det känns som om jag måste sluta trampa och bara låta det kasta av mig och låta mig landa någon annanstans och därifrån traska till det jag är och vill bli.

Create a website or blog at WordPress.com

Up ↑

%d bloggers like this: