I filmen The Truman Show spelar Jim Carrey rollen som Truman som en dag får veta sanningen om sitt liv. Alla personer runtomkring honom är inhyrda skådespelare och han lever i en jättestudio. Han lever i en dokusåpa som gått sedan han var nyfödd. Ibland undrar jag om inte mitt liv egentligen är en sit-com a la Jims värld eller den serie jag älskade att följa när jag var yngre, Fresh Prince i Bel Air med en ung Will Smith.

När jag och min man var nygifta och nyförlösta satt en vän och lyssnade på våra snabba replikskiften och följde med ögonen som om det var en pingpong-match. Han utbrast: Herregud, ni är som en komediserie.

Vad som än sägs i det här hushållet kan och kommer att vridas, vändas och misstolkas å det grövsta. Det blir tokigt hur vi än gör. Det är som om meningarna tar en extra saltomortal i luften och vokaler och konsonanter landar i en helt annan ordning i mottagarens öra. När sedan mottagaren ska upprepa det som har sagts svarar den andra med en grimas, som om man precis sugit på en citron. Man gör ett nytt försök att upprepa det man sade. Det är bara det att det man nu har sagt, dvs exakt det som man sade tidigare, läggs på som ett extra lager till det tidigare sagda och det blir en värre soppa av det hela. Sådana dagar lägger jag av med all slags kommunikation, en slags gemensam överenskommelse om radiotystnad. Det händer också att jag går över till teckenspråk och ibland byter jag språk. Jag och mannen har fyra gemensamma språk att välja mellan och det kanske blir bättre om man byter språk. Det händer att jag upprepar det jag har sagt på arabiska istället, med en begränsad vokabulär.

Följande kan alltså utspelas i vårt hem: Jag står på knäna och svär över att katten Bajsis, förlåt Lucy, inte den här dagen heller kunde pricka de tre kattlådorna som står i rad, kräsna j-l. Klockan närmar sig läggdags för minstingen och jag ropar till mannen i mitt liv: ”Snälla, kan du natta.” Förresten det här med snälla är egentligen bara ett ord man lägger till för att kräva att verbet som kommer efter i meningen ska utföras, annars. Ni kvinnor vet vad jag menar, vi ber inte egentligen utan kommenderar vilket jag egentligen gjorde medan jag hade händerna fulla med bajs upp till armbågarna. Han ropar tillbaka: ”?”. Varför är jag inte överraskad? Jag går fram till honom och gör teckenspråk, ett språk jag inte behärskar (jag kanske egentligen bad honom dra dit pepparn växer, vad vet jag). Jag tecknar genom att lyfta upp handen mot kinden och gör vaggande rörelser samtidigt som jag pekar upp mot andra våningen. Han svarar: ”?” Då tryter mitt tålamod och jag säger med eftertryck: ”Hala bala hala bala.” Min man ler och säger: ”Aha, du vill att jag ska natta lillen.”

Vår förmåga, eller snarare oförmåga, att hålla oss till språket som talas i landet, har satt oss i klister flera gånger. Språk kan användas för att tala lite privat i större folksamlingar, men var i så fall noga med att tala ett språk andra inte behärskar, inte högt i alla fall. Min man och jag hade bestämt oss för att besöka Kungajaktmuseet Älgens Berg utanför Vänersborg. Med oss hade vi vår äldsta son som låg och sov i barnvagnen. Han var ganska liten, men talför för sin ålder. Av någon anledning, som vi aldrig kommer att få veta, var dagens språk oss emellan tyska. Vi stod och klämde på alla souvenirer och jag som vanligt ojade mig över priserna: ach wei. Vi trodde vi var ensamma när en expedit, som tydligen väntat på sitt tillfälle att kasta sig över oss med sin skoltyska, rusade mot oss och slog ihop händerna: ”Aaah, sie sind von Deutschland?” Tror du att vi gjorde det rätta och förklarade att vi var från grannkommunen Trollhättan?  Nicht. Vi spelade med. De blickar jag och min man växlade med varandra borde man nu i efterhand ha slängt in på You Tube och sedan se hur vi samlade oss för the best ever performance. Paniken låg som en tjock dimma i butiken och kunde skäras med kniv. Oh shit, i det här fallet scheisse, hur länge kunde vi hålla uppe fasaden som tyska turister från Tûbingen? Vi hade en liten pojke i vagnen som när som helst kunde vakna upp och utropa: Titta pappa, en älg. Vi hade inte lärt honom tyska. ”Oh papsi, gucke, ein elk.” Min man bröt sedan upp med lite teckenspråk, tummen lite isär från pekfingret och med grov tysk brytning: ”Jag talar lite svenska.”

Barnen verkar ha ärvt den komiska ådran. Två dagar i följd har barnen lekt tävlingen ”Vems prutt” med tydligen inspirationer från Bolibompa-serien ”Gissa bajset”. På morgnarna åker vi bil in till Visby och vid samma ställe varje morgon stinker det kloak. Där börjar gissningsleken:

”Vem släppte?”

”Mamma.”

”Hur vet du det?”

”Äh, jag har väl luktat på hennes prutt förut.”

”Varför luktar du på hennes prutt, ditt äckel? Det inte mamma. Det är en skinkprutt.”

Vilda protester utbryter i baksätet. Nu börjar de kasta ut långa fina termer där de analyserar pruttets olika ingående komponenter. De kanske kan bli vinkännare när de blir äldre. ”Ah, jag känner en doft av paprika som gift sig med lök.” ”Nänä, det luktar ägg. Det är du, det är du.”

Det är underhållande att leva med barn och man får alldeles gratis real life-show varje dag.

Advertisements