ensamhet 001
Teckningen “Ensamhet” har tecknats av min dotter Felicia, då 10 år.

Vi är alla födda till mobbare och mobbade, varken mer eller mindre. Hur det tar till uttryck är olika från människa till människa. I stunder när vi känner oss nere, kan pikar, kommentarer eller människor som undviker en få en att tappa fotfästet. Har man en bra självkänsla som blivit grundat i barndomen kan man snabbt hitta tillbaka till sig själv. Om man redan i tidig ålder har en identitet som grundar sig på att man är mindre värd än andra och att man förtjänar det som tillkommer en är det svårare. Dålig självkänsla och mobbning kan leda till upprepade sjukskrivnings- och arbetslöshetsperioder, sämre livskvalitet och en för tidig död.

Det här är ett allvarligt ämne och inget jag löser på en handvändning, men att bli medveten om problemet är en bra start. Dagens ämne blir det allvarligaste jag hittills har tagit upp, så om du vill vända här är det fine med mig.

Vem blir mobbad? Svar: Alla. Vem mobbar? Svar: Alla. Om du inte håller med mig om det får du ta dig en djup funderare. Vad är mobbning? Mobbning kan t ex ske på en arbetsplats. En av arbetskamraterna blir utesluten ur samtal, det tystnar när hen kommer in, hen sitter ensam i lunchrummet, ingen ringer till hen när hen är sjuk, ingen bryr sig och följer upp konversationstråden när hen talar, hens åsikter skakas av som vatten från en gås. Känner du igen det? Alla nedsättande kommentarer när hen är utom syn- och hörhåll är också mobbning. En del skulle gärna inte vilja kalla vissa saker för mobbning. En del skulle också gå så långt som till att säga att uttrycka fakta är inte att mobba. ”Du är fet, dum och korkad.” Det är fakta, eller hur?  Det går att bevisa och du är det levande uttrycket för det och skulle man slå upp det i lexikon skulle ditt ansikte dyka upp. Mobbning är när man får en person att må dåligt och när man sätter den andra personen i dålig dager. Det räcker med att en i rummet uppfattar det som mobbning för att det ska vara mobbning. Vi mobbar i tidningar dagarna i ända, men hey politiker ska väl stå ut med det mesta, eller hur?  Inte kan de väl sjukskriva sig för utbrändhet för de måste ha hårdare skinn än oss andra och vi bara skojade.

Jag har varit med om mobbning. I ett av mina första jobb ställde jag mig i kön för att kopiera. En kvinna kopierade före mig och vi konverserade artigt med varandra. Senare fick jag höra hur jag minsann hade trängt mig före i kön (vilken?) och det spreds snabbt till alla mina arbetskamrater i lunchrummet. Vem ska man tro på, nykomlingen eller den som arbetat där i tiotals år? När min son blev sjuk upprepade gånger med luftvägsinfektion som gick ner i lungorna fick jag höra av en annan att hon inte ville jobba med mig då man inte kunde inte lita på mig. Jag och min man delade på att stanna hemma med sjukt barn så att jag kunde gå och jobba varannan dag. Jag sov inte om nätterna då han tidvis hade svårt att andas och eftersom jag jobbade varannan dag förberedde jag för vikarien och rättade läxor hemma. Jag hade dåligt samvete för mitt jobb och min son och när jag fick höra det sista från en kollega var det som om bägaren flöt över. Den dagen när jag gick till jobbet kändes det som om alla var på mig. Jag kunde känna hur de hånade mig och undvek mig. När jag promenerade hem brände tårarna efter dagar av sömnlöshet mina ögon och jag hade svårt att se stegen jag tog framför mig. Utanför min mammas gård vek sig benen och det enda jag kunde tänka på var att lägga mig ner och sova. Jag blev liggande i mammas soffa tills min man kom och hämtade mig. Nästa dag sjukskrev läkaren mig för utbrändhet och depression. Några dagar senare sade jag upp mig för jag kunde inte tänka mig att någonsin gå tillbaka till det där stället. Jag låg och grät i flera veckor i sängen. Från mitt jobb hörde sig min chef av för att skälla ut mig och jag svarade med att slänga på luren och lät min man ta hand om all framtida korrespondens med jobbet. Det var ett slag under bältet och det kändes som om man kastade sten på en som redan låg. Att hållas ansvarig för det man inte kan rå över är bland det värsta man kan drabbas av. Jag var ung, ambitiös, ville vara alla till lags, hade en dålig självkänsla och kände att jag inte dög till någonting. Efter någon månad fick jag höra att en till lärare hade sagt upp sig för att hon kände sig mobbad och att hon inte fick det rätta stödet som ung lärare.

Mitt liv som mobbad kunde ha flutit på i all evighet. I vilket jobb jag än fick, speciellt sådana med dålig arbetsmiljö där det inte fanns tid till att göra det jobb som krävdes av en, fanns det mobbare. Jag ställde glatt upp med att bli mobbad, för det stod i pannan på mig ”dålig självkänsla” och henne kan vi använda för att vi ska må lite bättre, för det är ju inget fel på oss, eller hur? Det var ju inte så att jag kände mig mobbad hela tiden, men det fanns dagar då jag mådde dåligt. Det fanns energitjuvar på jobbet, sådana som suger musten ur en efter att de har lämnat rummet. Allt man säger när de är närvarande vrider de och vänder på och får det man sa att låta helt korkat. Sedan vänder de sig till sin tysta och medhållande publik. Visst är det så? Om du tror på samma sak som henne är du korkad i huvudet och du vill väl inte vara korkad, eller hur? Vad ska man säga? ”Tack, jag tror jag är korkad för jag tycker precis som hon.”  Det händer väldigt sällan att någon ställer sig upp och håller med en, utan ger ett tyst medgivande att låta mobbaren fortsätta.

Jag tyckte att det började bli jobbigt i längden och började leta efter litteratur som kunde lösa det dilemma jag ständigt tycktes dyka ner i med huvudet före. Jag hittade en bok om energitjuvar och läste den med hull och hår. Det var som om någonting hände i mig. Efter den dagen slutade energitjuven att sluka min energi och slutade pika mig och mina kommentarer. Vad tror du hände? För att vara lite poetisk så lyste jag upp där skuggan tidigare omfamnade henne. Jag synade helt enkelt hennes kort. Jag frågade: ”Kan du formulera om det du sade? Vad exakt menar du? Har jag inte rätt att uttrycka mina åsikter och har jag inte rätt att tycka annorlunda?  Vi behöver inte vara överens om saken, men vi kan vara överens om att båda har rätt att tycka olika.” Energitjuven blev helt mållös och undvek därefter mig. Jag slutade reagera på hennes känslomässiga attacker utan började vara saklig med henne. ”Skulle du kunna säga om det du sade?” Energitjuvar vill helst aldrig upprepa det de sade utan vill gömma sig bakom floskler och de vill absolut inte bli påkomna med att vara taskiga utan de är ju bara sakliga, eller hur? Om man konfronterar dem brister de ut i gråt och drar upp hela sitt liv och därför har de plötsligt legaliserat sin rätt att hacka på dig.

Det jag lärde mig när jag fortsatte läsa vidare var att jag inte var ett dugg bättre eller sämre än någon annan människa. Jag kan suga på matlagning, vara outstanding på fysik och inte kunna byta bildäcken, men det säger inget om hur jag förhåller mig till en annan medmänniska. Det finns inga poäng eller scores i mänskligheten och det finns inga fina priser att vinna. Du får inte betyg A i att vara människa eller betyg F för den delen. Du duger precis som du är. Eftersom jag tror på en högre makt vet jag att jag duger inför Hans ögon. Jag behöver inte göra ett dugg för att rättfärdiga min existens på jorden. Ingen människa behöver vara bäst på någonting för att duga, för Han där uppe diggar dig precis som du är. Du behöver inte ha en enda vän eller hejarklack som klappar händerna när du går in i ett rum så länge du inte glömmer att ge dig själv stående ovationer när du vaknar på morgonen. ”Wow, det är Jag igen som vaknar upp. Helt fantastiskt att få vara Jag en dag till.” Jag brukar titta mig själv i spegeln och hälsa på mig själv. ”Hej Päivi! Vad roligt att se dig idag igen. Vi kommer att få en fantastisk dag du och Jag.” Första steget till att älska och ta hand om allt levande här på jorden är att älska sig själv. Jag tror att det syns utanpå att jag gillar mig själv och jag tar med mig en sund och nyfiken blick i alla möten jag har under dagen.

Det går inte alltid att lära ut detta. Min son och dotter har också gått den hårda skolan. I en skola där min dotter gick var det en tongivande tjej som mobbade. Min dotter fick inte leka med i någon grupp, för konstellationen var redan fast och det fanns ingen kompis över till henne. Jag sade till henne att leka med sig själv. Ha roligt på gården så kommer de andra märka och kanske hänga på. ”Men jag får inte gunga, för kompisgänget alla tre ska gunga där och eftersom jag inte är med där får jag inte gunga.” Min dotter hade förut ett bra självförtroende och hade i sitt tidigare dagis alltid varit inkluderad i alla lekar. Det här gått många år sedan dess, men hennes självkänsla fick sig en rejäl törn och hon har aldrig riktigt återhämtat sig från det. Att sedan höra på utvecklingssamtal att ens barn inte har några vänner får mig att bli arg och vilja skrika. ”Ursäkta mig, hörde jag rätt? Ska jag köpa henne en kompis, en som inte slår henne? Var går det att få tag på sådana? På on-line shop, kanske?”

Min son var också en kort period utstött. Han hade fått dåligt självförtroende efter att ha börjat i fotbollskola. Tränarna tyckte att det var helt OK att killarna kastade glåpord och var taskiga mot varandra. Alla barnen gick dessutom i samma skola utom två, inklusive min son. Tränarna hade sina egna barn i gruppen. En dag när vi var ute och åt såg vi hur hela fotbollsgruppen satt och åt tillsammans och firade. Alla var där utom min son. När vi såg detta och såg hur sonen reagerade på det valde vi att han skulle sluta spela fotboll. Han hade redan själv antytt om det tidigare och med lättnad valde vi bort aktiviteten. Han började rida istället och det kan man väl inte göra som kille. Det var ju fjolligt. Han började komma hem och berätta om hur ett gäng killar hoppade på honom på skolgården och hans tillhörigheter såsom väskor och jackor började försvinna. Jag bad honom ta upp det med rastvakterna. Inget hände. Jag bad honom ta upp det med sin lärare. Inget hände. Han led i tystnad. När vi såg hur han började må allt sämre för att ingen kunde eller ville hjälpa honom tog vi ett beslut. Vi har lärt våra barn att det är fult att slåss utan man måste gå direkt till fröken när sådant händer. Vi sade till honom att försvara sig, att inte stå handfallen när de gav sig på honom. Han var ju stark. Han tittade på oss fundersamt och beslöt sig för att tänka på saken. Nästa dag kom han hem och berättade vad han hade gjort. En av pojkarna på skolgården hade attackerat honom och min son tog ett svingtag om honom. Han lyfte upp honom, snurrade honom och släppte sedan taget. Han hade inte slagit honom, men låtit gravitationen ha sitt finger med i spelet. Detta pågick någon vecka tills vi fick samtal från skolan. ”Er son har börjat slåss.” Jag gick till skolan och sa att han kommer nog att slåss ett tag till tills de andra slutar att ge sig på honom. Efter den dagen var det slut med mobbningen och han har inte behövt använda sina knytnävar mot någon sedan dess.

Där växte hans mänskliga patos upp. Inget ont som inte har något gott med sig.  När vi senare flyttade bytte han skola. Han fick genast många vänner. En dag kom han hem med en annorlunda vän. Jag vill helst säga att jag har en öppen attityd, men jag såg att han hade tagit med sig en vän som blev behandlad annorlunda än andra och helt olik min son både vad gäller intresse och begåvning. Min son tittade mig i ögonen: ”Han hade ingen vän, men nu kan han säga att han har mig.” Jag brast ut i gråt. Det är det vackraste jag någonsin har hört någon annan säga. Vi vuxna klarar inte alltid av detta, men en elva-tolvåring fick det att låta som det enklaste i världen. Det räcker med att vi finns till för någon som behöver oss, varken mer eller mindre.

Lär era barn att behandla människor runtomkring dem med respekt. Det finns stunder då de mobbar, ingen är undantagen, men lär dem att ställa allt till rätta innan någon annan människa får men för livet. Vi måste finnas till mer för andra runtomkring oss. Det räcker till att börja med att säga hej till personen vid busshållplatsen eller att hjälpa någon över gatan eller med inköpspåsen. Du kanske har gjort den personens dag och du kanske rentav har räddat den personens liv. Våga sätta fram ditt ljus och lys bort alla skuggor som finns runtomkring oss. Alla människor har samma värde.

Om du känner någon som blir kränkt eller mobbad kan du vända dig till: http://www.umo.se, UMO-Din ungdomsmottagning på nätet. Det finns en bra flik om våld och kräkningar. Här kan du hitta fakta och länkar till vart du ska vända dig. En mycket bra hemsida. Just nu går även Dox-dokumentären “Bully” som gjorts av filmaren Lee Hirsch. Här följer kameran amerikanska barn skolåret 2009/2010 som blir mobbade av sina skolkamrater. Filmen går rakt in i hjärtat och jag lider med alla föräldrar som är tvungna att skicka sina barn till skolan varje dag samtidigt som de vuxna i skolan inte kan ge några garantier om trygghet och säkerhet för deras barn.

Advertisements