Bild till kupongtanten

Jag har något skamfullt att berätta. Det är så skämmigt att jag inte vet var jag ska börja. Jag är en tant.

Jag var tant redan vid 34 årsåldern och det har blivit värre med åren. Man skulle rentav kunna säga att tantismen har ökat exponentiellt med barnens ålder och jag måste tyvärr medge att jag inte har nått kulmen än.

När jag växte upp var alla över 20 år tanter. Vi hade också speciella tanter såsom bambatanten (hon som jobbade i barnbespisningen) och fluortanten. På gården fanns inte bara sura tanten, gnälliga tanten utan även kärringen, en annan form av tant. Det var hon som jagade oss med flugsmällare eller sopkvast. Det fanns ju också snälla tanter, sådana som köpte våra kokostoppar vi sålde för skolan eller sådana som alltid bjöd på saft och kaka. Alla fastrar och mostrar i släkten kallas också för tanter, men helst inte inom deras hörhåll. Jag begick misstaget att kalla en äldre kvinna för tant. Hon fick något hotfullt i blicken och väste: ”Och du vågar kalla mig för tant.” Jag trodde att sextanten var en vinkelmätare, men ånej det var den trevliga tanten i det andra hyreshuset som gick i trekantig bikini från april till oktober. Hennes enda sysselsättning var att trippa runt på balkongen och låtsas vattna växter och fick alla fertila män att bli explosiva och lättantändbara. Det var förresten aldrig några mammor som hälsade på henne utan bara pappor.

Jag har inte blivit något av dessa tanter, utom möjligtvis PMS-tant vilket inträffar en gång i månaden och går endast igång på elaka pikar och kommentarer, dvs vad som helst som kan förvrängas. Jag har blivit kupongtant. Så nu var det sagt. Vilken lättnad!

När vi hade barnkunskap i sjuan eller åttan var det ingen som sa att barn är dyra att hålla i drift. På sexualkunskapen tjatade de bara om kondomer och att vänta tills man träffar den rätta. I matematiken fanns inga kalkyler om budget eller ekvationer. Inte heller problemlösningar såsom: du får tretton barn inom loppet av 15 år, hur länge dröjer det tills du hamnar i fattighuset?

När de numera stora barnen var små pluggade jag och det gick ihop sig ekonomiskt utan några extravaganser. Barnen  nöjde sig med de kläder de fick, barnböcker lånade vi från bibblan och nya leksaker fick de när det var julafton eller födelsedag. Barnen älskade kålpudding, blodpudding, pannkakor och hemmagjorda köttbullar. De var också små i maten och de blev mätta på en portion. Nu 10 år senare är det ett annat ljud i skällan. Den stora potatiskastrullen duger bara till att koka vatten med. Jag använder numera 10 liters kastruller och flera till samma måltid. Ibland när jag lagat mat för ett helt kompani, tror jag i min enfald att maten ska räcka till nästa dag också. Icke! Några enstaka gånger har jag fått lite mat över som räcker till jobblunchen men för det mesta är det helt tomt i alla kastruller. Vi får inga rester över.

När det kommer till kläder och prylar ska det vara så dyra att de under ett år kan bekosta en veckas semester för familjen till Hawaii all-inclusive. Jag får nöja mig med samma kläder som jag haft de senaste åren och gud nåde om jag går upp i vikt, för då får jag vänligt men bestämt trycka in fläsket i byxorna och andas in. Det ska köpas kameror, mobiltelefoner, datorer och byxor som inte får kosta mindre än 1000 kr och dito tröjor och t-shirtar. Eftersom vi inte har skyhöga löner utan mer modesta löner som räcker till vanliga butiker såsom Kapp-Ahl och Lindex och semester i de baltiska länderna måste jag se efter en alternativ källa till inkomster. Då har jag kommit på att man kan köpa de vanliga prylarna fast med nedsatt pris. Barnen behöver inte veta att klädesplagget som från början kostade 1200 kronor är nedsatt till 250 kr. Det är ju fortfarande samma pryl, eller hur?

Måndagen är den stora kupongscanningsdagen för mig. Jag går igenom alla annonsbladen och börjar sedan skriva ner rabatterna. 10 kr äpple på ICA, ost 30 kr kilot på Willys, schampo för 10 kr på ÖoB. Lustigt nog delar ingen familjemedlem mitt intresse. Min man vill absolut inte gå in i sex butiker för att handla sex artiklar och definitivt inte gå in i samma butik med ny täckmantel och köpa mer äpple. Han får något plågat i blicken. Jag brukar passa på att panta samtidigt och använda mina ICA-poäng. Det händer att jag åker hem med två papperspåsar mat som endast kostat 5 kr.

Jag måste säga att jag får en kick utav det.  Blir jag rikare utav det? Låt oss säga att jag blir mindre fattig utav det. Precis som jag konstaterade i ”Livet på ett bräde” handlar det om att vinna hem spelet, för vem vill starta sin pension med att betala av de skulder man tog 1800-kalt för att kunna köpa blöjor till lillpysen. Hur man än gör är ändan alltid därbak.

Så med rak rygg och stolthet i blicken går jag vägen fram som den kupongtant jag är. Det är vi som byggde Sverige och folkhemmet, genom att tänja våra resurser och konsumera till bristningsgränsen.

Advertisements