little rascals

Det finns en mening från Bibeln som passar dagens inlägg: Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Jag tänker applicera ordspråket till barnuppfostran, då man gärna vill få sina egna till änglar medan andras barn är satungar.

 

I barndomens landskap fanns det barn man inte muckade med hur irriterande de än var. Om man så hostade åt deras håll, kom deras mammor och pappor utspringandes och hotade med vedergällning in i nästa släktled. Hur överjävliga än dessa barn var, såsom att trycka in lera i halsöppningen eller klippa håret av ens dockor, hade deras mammor stort överseende med dem. Inte skulle väl deras änglar någonsin göra en annan person illa medvetet.

 

Vi hade en flicka på vår gård där vi växte upp vars mamma hade satt henne på en hög piedestal. Ibland orkade vi inte leka med henne när hennes mamma för fjärde dagen i rad beordrade oss att städa flickans sovrum fem minuter efter att vi hade stigit in i den. Samma flicka började bråkade med en av våra vänner, en flicka med tjockt, brunt och vackert hår. Hennes mamma knuffade ut henne på gården och hon fick inte komma snyftandes hem förrän hon hade sopat till den andra flickan ordentligt. Ivrigt påhejad av sin mamma slet hon stora hårtussar av vår kompis så att flinten blev synlig. Efter den episoden var vi noga med att hålla oss väl med grannflickan. Vi drog en suck av lättnad när flickan kort därefter flyttade till en annan stad. Det var jobbigt att umgås med en tjej som alltid visste bäst och skulle alltid bestämma. Om det inte var på det viset fick vi hennes mamma på oss.

 

När jag arbetade som lärare kom jag också över flera exemplar av barn gjorda av änglastoft. Jag kunde få samtal sena kvällar där speciellt en mamma beordrade mig att cykla en mil, på den tiden jag inte hade körkort, till skolan för att hämta bortglömda skolböcker. Det spelade ingen roll om jag sade att jag hade påmint om provet två veckor tidigare på svarta tavlan, tagit upp det flera veckor i rad på lektionen och även meddelat skriftligt. Mamman slog dövörat till. Det var inget fel på hennes barn utan felet låg hos mig. En annan gång möttes jag av två pojkar i knytnävsslagsmål i kemisalen och jag kunde inte få dem att sluta slåss förrän jag hotade med kvarsittning. De hade kommit ihop sig efter att den ena pojken kommit över ett papper som den andra skrivit där det stod elaka saker om flickorna i klassen. Mamman till pojken som kallade flickorna för horar vägrade låta barnet sitta kvar efter lektion då hon menade att sonen, hennes ängel, hade rätt att slåss på lektion och försvara sitt papper. Hon menade att det var ett konfidentiellt papper och var i linje med hennes arbete som sjuksköterska där hon försvarade patientjournaler från otillbörligt intrång med både näbbar och klor.

 

En annan gång hade jag ett fall av dansande flicka. Så fort lektionen började hoppade hon upp på bänklocket och började dansa och slutade inte trots att jag sa åt henne. När jag samma dag ringde upp hennes föräldrar meddelade de att hon hade väl någon slags anledning att börja dansa på bordet och att det inte var deras problem utan mitt. Nästa dag kom flickan med illmarigt leende på läpparna och bara väntade på att lektionen skulle börja.

 

Jag har också varit med om katastrofala middagsbjudningar där värdinnans treåring höll oss som gisslan där han hotade oss med tillhyggen. Hans mamma försvarade hans beteende med att han hade rätt att uttrycka sin ilska då han av någon anledning kommit på kant med oss redan när vi steg in genom ytterdörren.

 

Jag tänker på de populära barnböckerna med Emil i Lönneberga. Emil menade för det mesta väl, men ändå kunde han inte låta bli att göra små hyss med glimten i ögat. Skillnaden mellan de ovanstående exemplaren är att han visste mycket väl att han gjorde fel, då hans föräldrar var noga med att påpeka detta. Hans mamma vred sina händer och snyftande frågade: Varför gjorde du så, Emil? Hans pappa, den folkilskna sorten som var rädd för andras ogillande, sprang efter Emil bort till snickarboa där pojken stannade tills han blev snäll igen. Hela socknen hörde när Emil gjorde fel då det ekade ”förgrömmade unge” mellan husen. Enligt sagan blev han i vuxen ålder en rättskaffens man. Jag undrar jag vad det skulle ha blivit av Emil om hans föräldrar hade gett upp försöken att uppfostra honom. Hade han börjat röka i sjuårsåldern, tagit sin första fylla vid 10, sniffat lim i 12-årsåldern, snortat första gången vid 14 och därefter tillbringat resten av sitt liv i ungdomsvårdsskolor och fängelse när han inte gjorde karriär som knarklangare och inbrottstjuv?

 

Idag är det också populärt att slänga ord som ADHD över barn som inte kan kontrollera sina impulser. Vart tog alla de olydiga barnen vägen? Numera bär inte barnen skulden längre för sina hyss utan det är något medfött, något neurologiskt, fel på föräldrarna eller något som provocerat barnet till att göra något dumt. Jag undrar vad det blir av barn som inte får ta skulden för fel de har gjort?

 

Mina barn är varken änglar eller satungar. De är barn och som sådana kan de vara dumma ibland och ibland ge någon annat ett tjuvnyp precis som vi själva gjorde när vi var små. Jag har ett bergsäkert knep för att ta reda på om barnen har hamnat i trubbel. När barnen plötsligt börjar bete sig som bättre versioner av sig själva och lyder ens minsta vink utan att protestera, anar jag oråd. De försöker framstå i bättre dager innan jag får ett samtal från en ilsken förälder eller klassföreståndare. Jag ställer barnet mot väggen och med korsförhörsteknik som endast en förälder behärskar, drar jag ut all information och pusslar ihop de små bitarna till en helhet. Om jag har tur hinner vi vara steget före och jag släpar ett skamset barn med hängande huvud ut genom ytterdörren för att gå och be om ursäkt. På så sätt har jag hållit deras hyss och sattyg på rimlig nivå, då de vet att jag förr eller senare får veta vad de har gjort och ställer dem till svars.  Slutar barn att göra dumheter?  Är det här en vattensäker metod? Nej, men de gör bara sådant som är värt att ta straffet för.

 

Glöm inte att straffet måste vara i rimlig nivå med det som de har gjort, såsom att sopa gatan efter att de har startat äppelkrig mot grannen (min son). En gång blev jag arg på min dotter av någon anledning och sa fel i all hast: ”Du får återgångsförbud.” Min dotters läppar började skälva. ”Vad? Får jag aldrig mer komma hem?”

 

Dagens sensmoral är att du som förälder bär ansvaret för att uppfostra dina barn. Varken skolan, staten eller grannen pådyvlas ansvaret. Det dummaste jag hört i den vägen var en förälder som reste sig upp vid ett föräldramöte: ”Mitt barn har börjat röka och vad ska ni lärare göra åt saken?”

 

Det går inte heller att skylla barnens dåliga uppförande med en frånvarande förälder. Hur kan någon som är frånvarande bära ansvaret för ouppfostrade barn. Det är den närvarande föräldern som med sitt vetande och låtande formar barnen. Visst är det jobbigt att ta hand om barn, vissa mer än andra, och belöningen kommer inte förrän långt senare när man ser hur ens barn har vuxit upp till fina människor. Först då kan du andas ut.

 

Advertisements