Let's think

Jag vet inte vad det är som drar igång tävlingslusten hos en nyförlöst mamma. Så fort barnet har fötts ska den vägas, mätas, antal tår och fingrar räknas och kolla hudtonen. Därefter får barnet ett poäng där 10 är högsta, medan 0 vet jag inte om man kan få.

Smått besviken inser man att barnet var lite för litet, lite för kort och inte alls en tiopoängare. Därefter försöker man göda barnet så att åtminstone BVC blir nöjd med vikt- och längdkurvorna. Mina barn har aldrig varit påtagligt runda hur jag ens försökte få till småbarnsknubbet. De var det möjligtvis till 3 månader, men sedan har det gått utför. Besviket gick jag från BVC efter senaste kollen och undrade hur jag skulle få dem rundare och aningens tjockare. Bröstmjölken verkade inte räcka så jag började fuska med modersmjölkersättning. Brösten verkade bli ytterst besvikna och minskade på mjölkproduktionen, vilket fick mig att börja gråta över förspilld mjölk. Jag upptäckte också att barn inte heller kan äta så mycket som helst. De spydde bara ut det eller fyllde hela blöjan med gulbrun, grynig massa. Och nästa gång man gick till BVC var man besviken igen. En dag suckade jag lite väl högt, en suck som bara en melankolisk finne som nedärvt i generna minns finska vinterkriget kan göra, och sköterskan tittade barskt på mig. ”Ett barn äter när det är hungrigt.” Då vaknade jag ur dvalan och insåg att jag kan släppa hela viktbiten. Tänk om någon hade trugat mig med mat dygnet runt? Jag hade blivit spyfärdig och vägrat äta i flera veckor. Det är inte en rolig känsla att maten fyller alla fyra hörn på magen samt trycker i den södra kvadranten.

Numera behöver jag inte oroa mig för det där med mat. Nu kan jag inte få dem att sluta äta. Min tonåring kan trycka i sig två bananer, två kanelbullar, ett glas juice, två portioner mat och en halvtimme senare äta upp en halv chipspåse. Med tanke på kalorimängden borde han rulla ut från matbordet, men å nej. Vid senaste viktkontrollen konstaterade skolsköterskan att han var en smula underviktig, hade för lite underhudsfett. Sonen kom hem och anklagade mig: ”Där ser du, du ger mig inte tillräckligt med mat.” Eftersom jag inte är särskilt hushållisk av mig, det flög ut ur mig samma dag jag slutade vara perfektionist, använder jag kokboken. Om jag lagar 8 portioner enligt kokboken samt lägger till sallad, borde väl maten räcka till 5, eller? Jag gör dubbel sats av allt som ska lagas till, men ändå räcker det inte. Jag ger upp! I vilket fall som helst har barnen inga viktproblem, trots att de sinsemellan äter olika mycket. Den ena petar och klagar högljutt över maten, den andra väljer ut favoriterna från tallriken och lämnar resten, medan den tredje slukar allt som kommer på tallriken inklusive blomdekoren på porslinet. Alla tre är normalviktiga.

Ett annat skrytobjekt bland morsor är hur snabbt barnen utvecklas. En del börjar ljuga och så uppenbart. En mamma dristade sig till att påstå att hennes dotter började gå vid 6-7 månaders ålder, när de flesta börjar krypa eller hasa. Samtliga av mina barn har börjat gå vid ett års ålder mer eller mindre. Det här med talet kommer också olika fort. En del börjar inte tala förrän det finns något de vill säga: ”Pass me the salt, please”. En del börjar jollra tidigt och man förstår inte att de har börjat tala med sammanhängade ord och meningar då föräldrarna har slutat lyssna då de inte fått en syl i vädret pga barnets oavbrutna pladdrande. Min äldsta, när han började tala, hade fått en överdos av Teletubbies och pratade små korta meningar som började: ”O o, titta moln!” och klappade sedan händerna och dansade runt. Samma son började av någon underlig anledning tala svenska med stockholmsbrytning, vilket talar för att alla barnprogram produceras i vår huvudstad. Hade varit väldigt roligt om barnen skulle börjat skorra på skånska. Jag har försökt förklara att vår dialekt är lite av göteborska men åt Roy och Roger i Macken-hållet, men de skakar på huvudet  och  säger ”Yo no hablo sueco”.  När vi flyttade till Gotland övergick de till rikssvenska, utom jag min stackare som får fortsätta bryta på finska.

Min dotter kunde tala, men av någon underlig anledning väljer hon att rita istället för att tala. När hon kom hem sur från förskolan sprang hon upp till sitt rum och började rita ledsna flickor. Man fick dra allt ur henne genom att lösa rebusar och sketcher hon tecknat upp. Av den anledningen vägrar jag spela Pictionary, vi har redan tack tillräckligt mycket av den varan.

När man träffar föräldrar till A-barn har jag ibland lust att trycka in en godisbit i deras barns mun och se dem speeda loss på vardagsrumstapeterna och möblerna. Jag har som hobby att bjuda hem duktiga barn och få dem att släppa loss. ”Se ditt barn har fått leka lite med färger. Det blev visst lite över på håret, näsan, kroppen, kläderna och skorna. Det är vattenlösligt tills det torkar. Låt det bara ramla av om sisådär tre veckor. Vi är lite crazy i den här familjen och tycker om fri uppfostran, fritt experimenterande och hitta kreativa lösningar på den stressade vardagsmiljön med avgaser och andra utsläpp. ”Apropå kreativ sade min son på utvecklingssamtalet när det kom till att lösa algebra och när han glömmer de olika matematiska reglerna: ”Jag försöker vara lite kreativ och hittar på, när jag har glömt bort reglerna.”

Föräldrar till A-barn har redan börjat fundera på framtida karriärer såsom fredsmäklare, advokater, kirurger och toppolitiker, medan jag försöker hindra mina från att stoppa snoret som de petat ur näsan i munnen. Dessa barn kan spela Chopin, Tjajkovski och Händel på piano och har redan börjat ställa ut sina konsttavlor. Mina barn kan rapa och fjärta alfabetet, vilket ändå kräver att det parasympatiska nervsystemet samverkar med anus ringmuskel. A-barn får inte leka med mina B-barn mer än en gång, för det finns en viss risk att barnen upptäcker att det är så mycket roligare att springa med granris i håret än att bli hotad med granris för att de inte kan spela fem-minuters valsen.  Jag funderar inte så mycket över mina barns karriärer. Jag försöker bara komma över den första tröskeln: gå ut ur skolan med fullständiga betyg, skaffa jobb, flytta hemifrån och hålla dem undan från lagens långa arm.

Jag har varit på otaliga utvecklingssamtal där det talas om min sons koncentrationssvårigheter. Han gör precis det han ska göra, men han dagdrömmer. Han halkar inte efter, men han har smart. Tänk vad han skulle hinna med om han inte dagdrömde. Jag tog reda på allt om koncentrationssvårigheter, såg till att han åt rätt, sov tillräckligt, drack tillräckligt med vatten och stoppade i honom fiskleverolja. Det hände ingenting. Förtvivlad talade jag med en väninna om detta, en mycket förnuftig lärare, och hon svarade: ”Han gör ju redan sitt bästa. Han kan inte hjälpa att han dagdrömmer. Bättre än så här blir han inte.” Det var som en stor tyngd släppte från mitt hjärta. Det finns ju barn som har dyslexi, har inlärningssvårigheter eller kan inte lära sig att 1+1 är 2 om de så rabblade det i ett år. Det är bara att gilla läget, och acceptera honom för den han är. Han kan inte bli bättre än så här och det är bara att gilla läget. Jag mindes att jag själv hade liknande koncentrationssvårigheter i de lägre stadierna. Jag satt mest och tittade på fåglarna utanför klassrumsfönstrena istället för den svarta tavlan. Det växte bort från mig i samband med tidiga tonåren . Vid det första utvecklingssamtalet i sexan var hans koncentrationssvårigheter som bortblåsta. Han tappar fortfarande böcker, nycklar, busskort och huvudet till och från, men vem gör inte det fem minuter innan bussen ska gå.

Nu har de äldsta barnen börjat få betyg och i den första omgången oroade jag mig för att de skulle få betyget F, dvs icke godkänd. Nu är jag orolig för att de inte ska komma in på sina favoritlinjer i gymnasiet. Jag ser inga tecken på ambitioner vad gäller skolan och med skakiga knän går jag till utvecklinssamtalen. C? Hur gick det till? B? Men jösse namn, kämpa lite till så får du ett A. Jag själv kom hem med sju femmor och grät om jag fick betyget 4 och blev självmordsbenägen när jag fick betyg 3. Mina barn är betydligt coolare. ”Men mamma, sluta oroa dig. Jag har pratat med studieväghandledaren och han säger att med mina betyg kommer jag in. Jag ska börja kämpa lite mer, men inte nu. Jag håller på att utveckla ett dataprogram. Om den säljer, behöver jag inte oroa mig för skolan. Hur många miljoner vill lilla mamsen ha på sitt bankkonto. Swimmingpool på baksidan, kanske?” Min dotter muttrar något på japanska och säger att hon ska börja animera när hon blir stor och flytta till Japan med sin bästis. Min minsta son säger att han ska bli polis, puuuh då håller han sig innanför lagen, och ska aldrig, aldrig lämna lilla mamsen. Aldrig någonsin.

Mina barn har högsta betyg i att vara avslappnade och coola barn, som vet att allting ordnar sig, medan jag själv får icke godkänt och kan ligga sömnlös för att det var ett fel på engelskaprovet. De har satt betyg på mig som mamma. Jag har inte fått det skriftligt utan mer som ett muntligt omdöme. ”Mamma, du suger på att vara mamma.” Sedan lägger de huvudet på sned och ler så att kindtänderna syns och fnittrande ger dig mig en klapp på axeln eller en kram. Minstingen smyger sig fram och viskar i örat samtidigt som han hoppar upp och klänger sig på mig för att ge mig en bamsebjörnskram: ”Mamma, du är bäst, men säg det inte till pappa.” Jag älskar er, mina B-barn.

Advertisements