businessman looking over his glasses with clipboard on hand - fr

Först hade jag tänkt döpa inlägget till Schizofrena Lena, eftersom det rimmar så bra i munnen, men valde att byta namn då jag inte vill att någon ska ta det personligt. Jag menar den Schizofrena Lena vi alla har inombords.

Alla bär på en kappsäck med roller som vi spelar när vi träffar människor i olika sammanhang. Runt 40-årsåldern har vi en hel drös med identifieringar som i värsta fall kan utmynna i en härdsmälta, skilsmässa och att vi rymmer från hela skiten på en Harley till Thailand. Runt 40 har vi en tung börda att bära, så tung att vi kan falla baklänges och trilla på ändan.

Jag talar om de yrkes- och sociala roller vi tar på oss utmed livets stig. Ofta är det uttalade och outtalade förväntningar människor har på oss. Jag som nybliven 41-åring vet exakt vad jag talar om. Alla roller jag förknippar mig med kommer från min föreställningsvärld.  Jag tänkte ge er en inblick i hur min hjärna tolkar alla de roller jag har eller har haft. Efter det här sanningsenliga inlägget kanske jag blir tvungen att stryka några roller från min CV.

Som dotter och barn till finländare måste jag heja på allt finskt som finns oavsett tävlingssammanhang. Om inte Finland är med måste jag heja på Estland eller någon av de andra baltiska länderna. Om de åker ut bör jag därefter heja på någon av de andra länderna som också har utsatts för kommunistiskt förtryck. Jag bör också i första hand gänga mig och fortplanta mig med en finsk man. Om nyktra sådana inte står att finna bör jag vänta tills rätt tillfälle infinner sig  d.v.s. morgonens kranka blekhet. I andra hand kan jag gifta mig med ett finskt Jehovas vittne och i tredje hand människa eller marsian. Klädstilen, eftersom jag kommer från norra Finland, bör vara lätt återhållsam och otillgänglig, gärna lång kjol och knäppt kofta. Helt OK att dansa naken ”Säkkijärven polka” på bordet på finsk fest förutsatt att ingen är nykter och minns det nästa dag. Jag bör inte göra något som förknippas med manligt göra, såsom att betala för mig själv på restaurang eller öppna bildörren.  Jag bör endast lyssna på finska dansband, tango eller amerikanska låtar i genren country, ballad, eller rock, där texten har gjorts om till finska.

Som tonåring i ett mindre bemedlat område hade man inte råd med dyra inomhuslekar såsom Nintendo och datorer. Jag fick nöja mig med att hänga vid gungorna, på skolgården när mörkret föll på eller vid skogsdungen. Vi hade varken råd med cigaretter eller öl, så vi höll oss nyktra. Vi hade inte råd med kådisar heller, men å andra sidan hade vi inte råd med att få några barn heller. Kom vi hem med ungar var det liv eller död som gällde och då menar jag inte det stackars ofödda barnet. Vi stod mest i klungor och hängde eller gick runt på gården, diktade kärlekshistorier och pussade på pojkar i trappuppgångarna. Klädstilen var allt mamma hade dragit hem från stans fulaste billigvaruhus. Jag var aldrig någonsin rätt klädd, men jag frös å andra sidan inte i farmors skickade rosa mamelucker, hudfärgade tjocka trosor som gick till halva låret eller stickade mössor. Vi lyssnade inte så mycket på musik, för ingen hade bandspelare eller bergsprängare. Vi kunde hacka tänderna i takt.

Med livet som ung gymnasiestudent kom första upptakten till ren schizofreni. Eftersom jag flyttade hemifrån innan jag fyllt 17 år och skolans kurator var på mig hela tiden, var jag tvungen att övertyga henne om att jag pluggade och skötte mig. Det var inte så lätt, för jag oroade mig för framtiden samtidigt som jag försökte vara en kaxig student med gott självförtroende. Var jag för plugghäst blev jag retad, var jag dum som ett spån blev jag retad. Helst skulle man vara smart utan att någonsin plugga. Själv höll jag skenet uppe genom att plugga engelskaglosor på toaletten. Jag åt kex till middag hemma i ettan och låtsades peta i skolmaten. Klädsel var dyra Levis och lika dyra t-shirtar så jag hade inte råd med riktig mat hemma. Musiken jag lyssnade var det som alla andra lyssnade på. Jag vågade inte sticka ut för mycket.

Jag var städerska på somrarna mellan jag var 16 och 19 år och städade lite om morgnarna innan jag började skolan. Eftersom jag inte var fast anställd fick jag använda mina egna kläder och transportmedel: svettiga cykelbyxor, dito tröja samt cykel. Musiken jag lyssnade på var det jag nynnade eller visslade på medan jag sprang uppför de trappor jag städade. På ett teknikföretag som jag städade på blev de oerhört störda på att jag var en normal ung vuxen som behärskade engelska och såg mig som en ev. företagsspion för att jag kunde tala i sammanhängande meningar. Så mycket för fördomar.

Som lärarstuderande  och senare lärare var jag tvungen att vara en duktig, proper person för att inte bli stämplad som direkt olämplig. Uppsatser skulle lämnas i tid, läxor rättas till nästa dag och allt skulle vara korrekt stavat. Hur annars kan man föregå med gott exemplar? Klädsel var givetvis kavaj eller kavajliknande över ett par byxor eller minst knälång kjol. Musik jag lyssnade på skulle helst vara kulturellt och med knätofs eftersom man vurmar för allt som är utrotningshotat. Framförallt det som barn inte lyssnar på.

Som receptarie ska man bli intresserad och bekymrad så fort någon börjar hosta eller kliar på ett fjärilsformat eksem. Egenvårdsråd ska rabblas upp i tid och otid, och med ett ständigt artigt och medkännande leende. Replikerna ska utbytas efter färdigställt manus så att kunden till slut köper något så att det blir slut på svadan. Klädseln är företagskläder och fotriktiga skor där varken tår eller håriga ben får synas. Musik? Varför det, när du kan fortbilda dig varenda lediga stund och lära dig mer om läkemedel. Du kan eventuellt vid insomningssvårigheter lyssna på apotekets avslappningsskiva.

En helt otippad och oförväntad roll som stjälptes över mig när jag flyttade till Gotland var rollen fastlänning. På Gotland var jag inte finne längre, vilket kan få rasister att vilja skicka mig tillbaka till Finland. Här är jag bara fastlänning och en sådan bör genast enligt vissa skickas tillbaka till Stockholm. Det är alltså först på Gotland jag känner mig svensk. Klädseln som fastlänning som gärna vill bli gotlänning är ylle- och medeltidskläder, något hemtovat eller stickat. Musiken ska vara något från ön såsom Di sma under jordi. Undrar om Pugh Rogefeldts musik räknas som gotländsk export eller import?

Rollen som mamma är något komplicerad då det finns olika skolor vad gäller det. Man kan vara en tillåtande mamma, sträng mamma eller världsfrånvänd mamma. För mig förknippas rollen som mamma att jag står vid dörren när barnen kommer hem, alltid har en laddning stryktvätt och bullar i frysen. När någon slår sig ska jag vara redo med första hjälpen- låda. Mammas hemlagade mat ska också smaka bäst. Mammor har alltid håret uppe i en slarvig tofs, förkläde över sina kläder och lyssnar på musik såsom: bilen på hjulen går runt, runt, runt eller något från Mora träsk.

Rollen som fru och älskarinna är inte nödvändigtvis densamma. I Frankrike t. ex. har man två helt olika personer till rollerna då man gärna strikt inte vill förena nytta med nöje. Som fru ska man tjäna mindre än sin man, lyssna när han har något att förtälja, kunna knyta hans slips och vara ett vackert smycke bredvid mannen när det vankas fest. Som älskarinna ska man bakom lyckta sovrumsdörrar behärska luftakrobatik. Den här rollen har inte något fast bestämd klädsel utan väljs efter situation eller plånbok. Man har ingen egen musiksmak utan lyssnar helst på det som mannen lyssnar om det så råkar vara V8-motorn i garaget.

Rollen som social och belevad människa är som att gå på ett minfält. Klä dig ungefär som värdinnan, men inte likadant. Skratta inte för högt, utan lite lätt lagom, bli lite lätt lullig, gå hem med samma man du kom med. Inte för utmanande klädsel för varken ens man eller den andra frun uppskattar om hennes man tittar fler gånger i din urringning än i botten på sitt glas. Jag går totalt bet på lämplig klädsel och vad gäller musiken bör man lyssna på det som erbjuds, men blir det klassiskt, schlagers eller dansband väljer jag hellre tickandet från Moraklockan i vardagsrummet.

I rollen som aspirerande författare låter jag alla gränserna suddas ut. Det är helt OK att gå ut i gummistövlar och pyjamas om man håller på att utforska sitt inre. All musik ska studeras och förstås för vips har du en huvudperson som älskar Beethoven. Alla genrer ska behärskas och olika skrivsätt tolkas.

I rollen som mig själv kan jag citera en känd låt: I still haven’t found what I’m looking for. Alla dessa roller i olika konstellationer har ställt till det för mig. Jag vet inte vad jag gillar för musik eller vilken klädsel jag helst föredrar. Jag vet att jag gillar bekväma kläder och musik med rytm, men vet inte om det hör till rollen som mig själv.

När jag var yngre var jag jätteduktig på att hålla isär rollerna, men nu när hjärnan har blivit fylld med alla onödiga måsten är det som om inbördes ordningen på rollerna och när de ska plockas fram är helt borta. Följaktligen gör jag ständigt bort mig, har helt fel klädsel och lyssnar på fel musik i olika sammanhang. Jag gömmer mig bakom rollen som excentrisk bohem. Jag ber inte om ursäkt, för det skulle vara samma sak som att erkänna att jag har gjort bort mig.

Vissa dagar vill alla roller vara med, såsom när jag och mannen har bestämt oss för att gå på restaurang och dans. Då är det knivigt att välja klädsel, för jag vill vara proper på restaurang och mindre proper på disco. Förr i tiden ville man vara slampig, numera är man mer åt det slamsiga hållet. På restaurangen ser jag barn och direkt kollar jag på klockan. Borde inte barnen ligga och sova vid det här laget? En titt på menyn och matematikläraren inombords börjar genast kalkylera. Om jag har y pengar i plånboken hur mycket kan maten kosta om jag senare vill ha 4 drinkar, dvs y=m+ kx. Servitrisen hostar när hon kommer till bordet och jag börjar genast fråga om hon har feber, röker, har astma, känd allergi. Om hon svarar nekande på de sista frågorna tar jag genast fram flaskan med desinfektionsmedel och har jag glömt den ber jag om ren vodka och blir både finsk och farmaceut samtidigt. Medan vi väntar på maten borstar jag av mannens kavaj och tåflörtar. När maten kommer in gör jag mentala noteringar över hur servitrisen beter sig, så att jag kan skriva in det i mitt manus. Jag noterar också att hon har skånsk brytning och följaktligen bör flytta hem till Stockholm, dit alla fastlänningar forslas bort till.  Senare under kvällen hindrar min man mig från att dansa rysk kosackdans på bordet, då vi precis träffat några vi känner, och jag mumlar något argt på finska. Jag hinner nyktra till innan vi åker hem och jag går ut på golvet och river av några discolåtar. På morgonen frågar barnen om jag hade kul ute. Vilken av mina jag är det du frågar? Jag själv hade riktigt roligt.

Advertisements