barn2

Jag beundrar alla människor som lyckas få livet att gå ihop som singelföräldrar eller föräldrar i nya relationer. Jag har också alltid varit noga med att inte skuldbelägga föräldrar som går skilda vägar. Det är inte precis skojigt eller något pr-jippo som de påstår att Camilla Läckbergs och Martin Melins separation är. Det är inte heller lätt att ha en god relation och utveckla vänskap när det enda man har gjort är att ha kastat porslin på varandra. Mina föräldrar skilde sig när jag var sexton och jag måste säga att det är det bästa de någonsin har gjort. Vi mådde skit hela högen för att min far drack. När de skilde sig kunde han fortsätta dricka bäst han ville, medan vi andra kunde gå klart skolan och ha ett hem som inte var fullt med bruna snusspottloskor på kökstapeten.

 

Det gör mig extra ont att höra att man nu ska bekämpa barnfattigdom genom att förebygga skilsmässor. Ursäkta, hörde jag rätt? Vad är det vi ska bekämpa härnäst? Vi kanske ska bekämpa psykisk sjukdom och utbrändhet av att leva i en familj där människor för krig mot varandra.  I Aftonbladet 30/3 tycker debattören Alf B. Svensson att mödra- och barnavårdscentralerna ska erbjuda kärlekskurser, då barn till ensamstående föräldrar löper större risk att hamna i fattigdom.

 

Jag tycker att det är lite väl sent att erbjuda en kärlekskurs när barnet redan har kommit till. En del vill skaffa barn med en motvillig far och ska han då gå en kurs och bli kär för att tjejen slängde p-pillret i soporna. Ska en kvinna eller man för den delen acceptera att leva i ett förhållande där man inte kan bejaka sig själv till 100%? Det spelar ingen roll om man är 100% kär eller gått på kärlekskurs när tjejen bara vill gå på keramikkurser och dreja i lera medan han får dra pengalasset. Ska en tjej stå ut med en kille som drar till baren varje helg för att supa med sina polare medan hon sitter hemma och värmer välling? Han kan vara hur kär som helst, men det hjälper inte för han vill gå och se storbildstv trots att tjejen ammar. En kärlekskurs kanske man kan gå på för att lära sig krama och pussas igen, lära sig dela på hushållsarbetet och dela på ekonomin. Oooops, det där sistnämnda handlade inte om kärlek utan om sunt förnuft. Skulle man kunna gå en kurs i sunt förnuft istället där man lär sig att vara sjyssta mot varandra.

 

När jag var yngre ville jag absolut inte ha barn, aldrig någonsin. Om en kille ville vara ihop med mig kunde jag låtsas att jag ville ha barn efter fyrtio och sedan hoppas, hoppas att äggstockarna hade torkat ihop vid det laget. Jag ville absolut inte bli en kopia av min mamma och diska, städa, laga mat i en oändlig cirkel och bli en bitter version av mig själv. Jag ville ha kul och någon annan kunde få ta hand om befolkningstillväxten. Nu sitter jag här flera år senare med tre barn. Jag älskar barn och skulle inte vilja ha någon av dem ogjorda. Vad var det som hände? Jo, min kille ville absolut ha barn och jag ville inte ha barn under de omständigheter kvinnor förväntas anpassa sig till. Vi diskuterade och grälade och diskuterade våra fiktiva barn i ca 6 år tills vi fick en liten att öva på. Vi har varit rörande överens om barnuppfostran och ganska överens om hushållsuppdelningen efter att barnen kom till. Det har också blivit bättre med åren, för jag finner mig inte i att bara vara en kvinna och en mamma. Jag är en människa och har mina behov lika mycket som han. Skulle den där kärlekskursen kunna lära människor om jämställdhet skulle fler relationer hålla.

 

Att bekämpa barnfattigdom är inte lätt. Det finns nämligen relativ fattigdom och absolut fattigdom som jag skulle kunna förklara i flera timmar. Jag har skrivit boken ”Konsten att koka soppa på en spik” på www.kapitel1.se ni kan läsa om ni är intresserade av ämnet. Det går att bekämpa absolut fattigdom, vilket handlar om tak över huvudet, mat på bordet och hela kläder på kroppen. Det är när vi skickar pengar till Röda Korset som hjälper fattiga barn i Afrika. Relativ fattigdom går inte att bekämpa och det är det många barn av idag lider av. Relativ fattigdom är att ha råd med kläder på kroppen, men inte de dyra jeansen som kostar 1700 kr. Det går inte att bekämpa den typen av fattigdom eftersom den är relativ. Det finns alltid människor som är rika och har råd med dyrare och fler saker. Höjer vi standarden för de fattigaste, kommer de rika ändå att höja sig över mängden. Barn till ensamstående kan äta sig mätta, men de har inte råd att ta med sig mellis till skolan, skridskor på friluftsdagen och åka till Sälen på sportlovet. Enda sättet att egentligen bekämpa relativ fattigdom är att återgå till det som var på 70-talet då vi alla var relativt rika. Rösta på kommunistpartiet och använd skoluniform.

 

Jag har ett förslag till alla nyseparerade, då staten i det närmast räknar med att alla skiljs åt som vänner , besitter normalt förstånd och absolut inte vill hålla barnen som gisslan och hålla undan dem från före detta partnern. Jag tycker att det verkar tufft det där med att hålla reda på vilka ungar man ska ta med sig när man skiljer sig. Om Olle och Lisa har två gemensamma barn och Lisa har ett eget barn som heter Pelle med ett ex, men har blivit uppfostrad av Olle. Ska Olle då få några andelsaktier i Pelle eftersom han ändå varit där och investerat i nya kläder, tapeter till sovrummet och hockeyresan till Skellefteå. Rimligtvis borde han ändå få en kvarts vårdnad av Pelle. Och hur gör vi med gökungen, barnet som blev kvar vid Nintendon när alla hade flyttat klart. ”Ursäkta, men ska inte du gå hem?” ”Vad, jag bor här. Jag heter Pelle, Olles före detta ex:s barn, och jag vill ha ett rum som vetter mot söder. ”

 

Det är ju helt omöjligt att hålla reda på vilka ungar man själv fött eller om det är plast- eller styrolit- jag menar styvsyskon. Jag tycker att vi genast inrättar höghusboenden där föräldrarna får vuxenrum  på första till tredje våningen och barnen får egna rum på våning fyra till åtta. Allt handlar ju egentligen om oss vuxna och vem vi ska dela rum med. Barnen ska ju bara ändå ha sitt rum och sina spel och slipper på det här sättet flytta omkring i två till tre hushåll. Det blir till att upprätta hippiekollektiv igen fast med en mer modern touch där materialism är fullt tillåtet. Inga barn behöver vara fattiga eller flytta från  området de växt upp i. Alla vuxna, alla med sunt förnuft, hjälper givetvis till att ta hand om alla barnen. Slutar man vara kär i en partner, flyttar man ut och bor på nionde våningen tills man hittat en ny bland de andra singlarna i huset och då kan man flytta ner till ett större rum på första till tredje våningen. På så sätt blir allting mer eller mindre statiskt.

 

Nu kanske ni tycker att jag skojar om ett så allvarligt ämne. Det var inte jag som började. Jag vill minnas att någon tyckte att vi vuxna skulle skickas till kärlekskurser anordnade av staten.

 

Advertisements