superdetektiv

Om det är något som överträffar den bästa superdator så är det en mamma. En dator kan räkna att ett plus ett är två och kan endast använda kända faktorer. En mamma kan kalkylera på riskbeteenden och dra ut fakta från ett barn bara med hjälp av hur barnet går förbi eller böjer sitt huvud. Det finns inga ekvationer för mänskliga relationer som man kan stoppa in i datorn och få den att spotta ut ett resultat.

 

Jag talar givetvis om den överkänslighet som mammor besitter. Sorry killar, de flesta av er har inte den så kallade extrasensorn vi tjejer är utrustade med. Det måste bero på att vi kvinnor har haft flera generationer och århundraden på att sitta och kuckelura och intrigera i grottorna medan våra gubbar sprang omkring i skog och mark och jagade villebråd. En social och pratsam kille kom inte någon vart om han skulle analysera rådjurets känslor över att få ett spjut rakt i hjärtat och hann bli uppätet av ett lejon. En tjej som inte gillade att skvallra över en kopp mosste och fick klaustrofobi av grottväggarna fick inte heller någon chans att i sann darwinistisk anda dra sina ägg över ett spann med spermier.

 

Från det att man har ett litet knytte med niomånaders leveranstid i sin famn vaknar supersensorn i hjärnan till liv. När barnen var riktigt små kunde jag vakna av minsta lilla rörelse, av att nappen ramlade ur munnen eller att bebisen vände sig i sängen. När barnen blev lite äldre kunde samma känslighet lukta sig till minsta lilla hyss.

 

”Aha, du har målat med tuschpenna på hallväggarna igen”, konstaterar jag bara genom att lyfta  kaffekoppen till munnen samtidigt som jag betraktar femåringen.

 

Den lille börjar skruva på sig. ”Vad? Vem har skvallrat? Den lilla råttan…” väser han om sin syster. En supermamma behöver ingen informatör eller skvallerbytta.

 

”Du har ett falskt oskyldigt leende över ett annars helt uttryckslöst ansikte. Du andas tungt. Dessutom ser jag tuschstreck på fingrarna.”

 

Hercule Poirot kan slänga sig i väggen för här behövs knappt några ledtrådar. Det enda mammor gör är att kalkylera återfallsrisken för små vetvillingar med inbyggd klåfingrighet.

 

Nu när några av barnen är tonåringar kan överkänsligheten användas på andra sätt. Tonårstjejen suckar tungt och tar sig för magen. Snabbt konstaterar jag mensvärk och bäddar ner tjejen i sängen. En mammas omsorg är mer värt än alla piller i medicinskåpet. Om hon bara suckar vet man att det är någon typ av relationsproblem och långsamt med öppna frågor drar man ut det ur henne så att hon kan få tala ut, för annars kommer hon att sucka tills man drar ut det ur henne. Mer än så behövs ju inte. Min man står handfallen i sådana situationer. Han har ju inte inbyggd supersensor.

 

”Är hon sjuk, ska vi ringa 112? Har hon feber?”

 

”Nicht, nein und njet. Här behövs bara lite girlie-talk.”

 

Han suckar och försöker trots allt analysera problemet, för det existerar inte problem som inte måste lösas. Om inget ska lösas finns det inget problem, så varför suckar ni tjejer? Jag säger bara: Män är från Mars och kvinnor är från Venus och det är därför män inte skickar julkort.  Många män förstår inte nyttan av chit-chat och tror att det är shit-talk när vi egentligen löser världsproblem.

 

En mamma behöver egentligen inte ens vara i närheten av sina ättelägg för att ändå ha superkoll. Min mamma ringer ibland för att kolla hur det är med mig för att hennes mamma, min mormor, känner på sig att det är något fatt med mig. Det övergår mänskligt förstånd.

 

Många män uppfattar det som att vi är skvallerkärringar när vi tycks veta allt om alla. Jag dementerar det å det grövsta. Vi bara råkar vara bättre än Sherlock Holmes, som faktiskt är en fiktiv person och inte existerar i verkligheten för i verkligheten skulle han vara en kvinna. Det är inte vårt fel att vi är så bra på att analysera mänskligt beteende och har ögon i nacken.

 

Jag bor inte i min hemstad Trollhättan längre utan härbärgerar numera i vackra Gotland. Jag öppnar  inte lokaltidningen för att veta det senaste som har hänt. Tidningen är inte lika uppdaterad som mamma och mamma har också de smaskigaste detaljerna som inte går att skriva på en kort löpsedel.

 

En man har blivit överkörd av en okänd bilist. Polisen vet inte vem gärningsmannen är och de sätter in extraresurser. Helt onödigt enligt min mening. Det enda de behöver göra är att ringa sina mammor, de bästa insidermurvlar som finns.

 

Advertisements