Fågelben

Ridån går ner för den sista föreställningen. Utmattade barn med fjädrar utstickandes med konstiga vinklar från alla möjliga håll tas i handen av sina stolta föräldrar. Ministjärnorna slocknar i bilen på väg hem och de bärs in i sängkamrarna fortfarande utklädda till alvor, féer och troll.

Själv fick jag en kaja som raglade i säng och inte någon med prefixet ”fylle-” och det var definitivt inte mannen i mitt liv som snubblade på sina fötter. Det var givetvis lillpysen som gjort sin första teaterföreställning med pjäsen ”Gustava och Tex”.

I två veckor hade vi legat i. Förskoleklassen skulle klä ut sig till kajor och vi inhandlade svarta byxor, tröja och strumpor. Men hur skulle vi få benen att se ut som fågelben? Någon orange beklädnad. Det är inte någon pytteliten sak utan själva detaljen som lyfter upp begravningskläderna till fågelnivå. Läraren föreslog färgade tubsockor. Åh nej! Det ska vara riktig hollywood-rekvisita. Här ska inte någon gammal strumpa dras över. Jag grenslade bilen och red bort till Tyglagret i Visby som tydligen inte insåg att jag höll på att skapa historia. Hon hänvisade mig till en liten hög orangefärgat garn som jag senare fick komplettera med roligare multifärgat garn från ICA Krampbroboden, öns bästa garnaffär. Jag ringde skolan och meddelade sturskt att jag ska sticka 20 par benvärmare, det vill säga 40 benvärmare. ”The show must go on.”

Nu i veckan begav jag mig till Atheneskolan för att skåda de små underverken. Redan utanför lokalen var stämningen på topp. Två flickor sprang runt på gården och skrek: ”Det kostar 25 öre biljetten.”  Jag kände mig genast generös och lovade på stående fot att betala inträdesbiljetter till alla. De hade  visst fått enheten om bakfoten.

När de små barnen skuttade nerför trapporna till scenen var jag så stolt så jag kunde spricka. Alla barnen hade mina benvärmare på sig. Lillpysen verkade också vara riktigt stolt över sin mamma för varje gång han gick av och på scenen smög han sig fram och gav mig en kram som om han stolt ville meddela världen: ”Det här är min mamma.” Storkillen vill inte ens vara i samma luftrum som jag, så erbjuds det kramar är jag inte sen att ta emot dem.

Det här är inte första gången jag tillverkat scenrekvisita. Jag minns med gnisslande tänder när storkillen gick i mellanstadiet. Inför luciafirandet hade vi fått order om att producera dräkter till de små liven i form av julmus. Denna gång skred jag till verket genom att inhandla teddytyg från Tygladan i Vargön.

Med iver gick jag loss på tyget. Jag använde en utklädningsdräkt (Bionicle) som mönster och klippte för övrigt på frihand. Jag lyckades t.o.m. fixa till ett blixtlås i ryggen. Som huvudbonad använde jag mig av en tomteluva som jag sydde på egentillverkade musöron. Vips hade jag en julmus minus morrhåren.

Någon vecka innan Lucia kom det nya direktiv. Barnen skulle vara renar istället och sjunga Rudolf med röda mulen. Jag lade mig alldeles på tvären och vägrade tråckla. En stackars lärare fick tillverka horn som fästes på tomteluvan och kortade ner svansen till en stump.

När vi äntligen fick se resultatet av det idogna julsjungandet viskade en pojke i raden framför mig: ”Det där ser inte ut som en ren. Jag tycker att det liknar en mus.” Jag lutade mig fram och väste: ”Just det! Han är en julmus förklädd till en ren.”

Näst sista gången vi dammade av symaskinen var när vi via Schoolsoft fick order om att skapa små blåbär av våra barn. Jag har skrivit lite om det i inlägget: ”Mor ror och far är rar- om att utmana könsrollerna”. Mannen sydde ihop en blåbärsdräkt och tillsammans tillverkade vi en s.k. sjalett som knyts där bak. Mitt på hjässan prydde vi den med blåbärsblad och stjälk. Vi hade inte ens vetat om att det var musikal på gång, men vi var så stressade att vi inte kollade upp det. Nästa dag var det en förfärad och ledsen skolfröken som meddelade att meddelandet i Schoolsoft var till den andra skolans förskoleklass. Nå väl, nu har sonen en blåbärsdräkt jämte riddar-,  cowboy-, pirat-, monsterdräkten.  Det kan aldrig bli för mycket blåbär.

Jag vet inte vad det är som får mig igång på musikaler och teaterföreställningar. Jag tror att det är både föreställningen och att få vara med och skapa. Jag sydde en hel del innan barnen trädde in i våra liv. När jag var yngre spelade jag amatörteater. Jag har således spelat älva i ”Älvens barn” och dansat och klättrat som en bergsget nerför en bergsbrant tills jag vrickade tån.

Min första roll fick jag som karaktären Larven i ”Den gråtande polisen”. 17 år gammal spelade jag älskarinnan till en polis, som i verkliga livet var gift med den kvinnliga regissören. Vi måste ha spelat alldeles ypperligt när vi rullade i sänghalmen, för mitt i en föreställning där publiken  till största delen bestod av PRO:are (pensionärernas riksorganisation) hördes ett duns från sista raden. Min dåvarande pojkvän hade lutat sig så kraftigt med stolen att han föll pladask bakåt.

En förställning måste alltid föregås av lite lidande, i det här fallet fingrar som tickar mot garnet i takt med strumpstickorna som låter som små cymbaler. Lite blod, svett och tårar höjer vilken föreställning som helst.

P.S. Någon på Gotland som vill starta en amatörteaterförening? En filmkamera lägger alltid på tio kilo på vikten men teaterstrålkastarna får en att svettas bort tio kilo. Jag kan sy och jag kan säkert tvinga min dotter att måla fantasifulla kulisser. Jag kan skriva manus också. Kan Bison, en av de mest kända kåsörerna här på ön, så kan väl jag. Så det så!

julmusen

Advertisements