rika barnbild

Jag minns hur det var när jag började skolan för hmm hundra år sedan. Vi stod smått nervösa med ofullständiga tandrader och alltför stora vuxentänder och väntade på att bli insläppta till klassrummet. Vi såg i princip likadana ut, med ojämnt hår och solvarm hud. Jag kommer inte ihåg om alla hade ryggsäckar men Fjällräven dominerade, praktiskt men fult, om inte Mulleskolan hade egendesignade skolväskor på den tiden.

 

De mammor som var där hade antagligen något bekvämt på sig såsom plysch eller jeans som inte var alltför tajta som i så fall fick kompletteras med bylsig blus. På fötterna hade man antingen träskor, sandaler, sandaletter eller kinaskor. Pojkarna kunde välja att ha tenniskor som var lagom söndersparkade av burkar, stenar, kottar och fotbollar. Det var inte precis någon classy classy style då inte. De röda socialisterna hade precis sparkat ner klasskillnaderna och det var helt ok att vara kommunist. Borgarbracka fick man helst inte skylta med utåt och fina chardonnayn fick ligga kvar i källaren till 2000-talet. Vi var alla lika och var man inte det gjorde man inget stort nummer av det.

 

Stolta pappor med stolta nyförvärvet på parkeringen vid hyresrätten, en rostig skrot från 60-talet, spraymålade och plasticpaddade bilarna till hummet från kören av bilmotorer. Vi ungar fick springa i skytteltrafik till farsorna som låg under huven med saft och nybakade bullar då mamma ännu inte dragit ut sina papiljotter från håret, men ändå hann baka utan att byta om från sovkläderna.

 

30 år senare lyser papiljotter, oljiga blåställ, hemmabakade bullar med sin frånvaro. Likaså jämlikheten , nåväl för att den var falsk. Nu ska alla plötsligt vara medelklass. Den nya arbetarklassen är de som inte arbetar, de som lever på bidrag och stöd. Det ska tävlas om vräkigaste bilen, semestern, huset och kläderna. Vi ska vältra oss i resultatet av våra dignande löne- och bankkonton. Nu är det fint att visa att man har råd med the best of the best och skämmigt att gå med fjolårets design eller något med nedsatt pris.

 

När barnen på 2010-talet börjar första dagen i skolan har några barn samma kläder de haft på sig under hela sommarlovet, en del har nya kläder från H&M och Kapp-Ahl,  medan resten tar ett stort gigantiskt hopp till märkeskläderna. Även här finns det två skikt. De som måste skylta med märket i varje plagg så att alla kan beskåda, för egentligen har man inte råd med sådana kläder. Det övre skiktet har märkeskläder just för att andra inte har råd med dem och inte för att de är bäst i test. Du kan inte se en enda märkeslogga på dem om du inte vänder plaggen ut och in och studerar den insydda etiketten som intygar om dess äkthet. Creme de la creme skyltar inte med att de har dyra kläder och jag som oinvigd har ingen aning om de kommer från second-hand butiken eller från NK för det syns inte.  Barnen har dyra skolväskor där det står med stora bokstäver Adidas och Converse och ingen har längre skolböckena i en Konsum-påse. Några av mammorna, de nya hemmafruarna som spolat ner könsjämlikheten och karriären, parkerar otillåtet sin sugardaddys vrålåk, men ändå ack så miljövänliga och bensinssnåla i SUV-klassen. De är smalare än de mest anorektiska tonåringarna, men har båda fylliga bröst och läppar som motstått gravitation, graviditet och åldrande.

 

Jag som fortfarande inte har kickat ut 70- och 80-talet från min hjärna kommer körande till skolan med en bensinsnål bil, just för att bensin är dyrt, och som haft fler än en ägare. Jag tar på mig det som finns i garderoben, vilket även sonen gör och vi går med nytvättad men inte ny ryggsäck till skolan. Jag har inget behov av att skylta med pengar som jag har eller inte har. Jag har i princip bara ett barn kvar som inte bryr sig om prislappen på kläderna och prylarna. Jag sätter stort hopp till honom. Han kommer inte hem och frågar varför vi inte har stor, riktig pool och inte plastpool på gården. Han undrar inte heller när vi ska uppdatera vår bil till fabriksny BMW. Han gråter inte om han inte har det senaste på sig. Han nöjer sig med TV, dataspel, trolldeg och kräver inte tvåveckors Thailandsemestrar för att hela klassen ska ha återsamlingsträff där.

 

Jag missunnar inte de rika sina dyra hobbies där man slår en försvarslös liten boll i numrerade hål dagarna i ända eller dyra inomhuspooler som de inte använder för de simmar hellre i bukten vid en liten fiskarby så långt hemifrån man kan komma. Jag missunnar inte de rika för att de inte behöver låta prislappen avgöra vad man ska äta, bo eller ta på sig. Jag kommer aldrig att vilja vara så rik att jag ser snett på folk som kämpar för att betala räkningarna och kämpar med att få mat till bordet pga ett litet snedsteg såsom en oväntat graviditet eller mobillån som inte kunde betalas nästa månad utan nu rullar som värsta snöbollen över ravinen. Shit kan happen anyone, men alla har inte kontakter eller rika släktingar som minimerar förlusterna. Det är inte alltid så att du kan säga att du har dig själv att skylla för dina missöden, för jag sparkade t ex inte på min bil så att slutsumman för billagningen landade på strax under 5000-lappen. Bilen gick sönder och det är sådant som händer. För en del kan en sådan händelse dra ner dem i ekonomisk ravin. Nästa gång du ser en uteliggare gå inte över till den andra sidan av vägen. Fråga istället vad som gjorde att hen hamnade där hen hamnade. En misslyckad relation, missbruk eller konkurs eller bara en serie olyckliga omständigheter som ledde dit den ledde och där hen står idag. Alla har en historia att berätta och ibland är den inte fylld med fe-stoff och stjärnglitter. Jag tackar mina stjärnor varje dag för att jag har tak över huvudet och mat på bordet, även de dagar då räkningarna tycks förfölja mig och väller in och tapetserar väggarna. Jag är tacksam för att jag kan betala räkningarna och inte behöver oroa mig för att elen ska stängas av eller att kronofogden ska sälja mitt hus på exekutiv aktion.

 

Mina barn omges av barn vars föräldrar är rika, stenrika och herremije-rika. Det kommer dagar då de undrar varför vi inte kan köpa allt de pekar på och varför Lasse, Mia och Erika har allt och ändå får mera. Då ler jag och säger: ”Det var en gång i tiden en liten flicka (jag) som undrade vad hon skulle bli när hon blev stor, var hon skulle bo, hur många barn hon skulle ha och om hon skulle få prinsen. Nu har hon allt hon ville ha och då undrar hennes barn varför de inte får det de vill ha. Det stod inte skrivet i sagan. ” Nu är det deras tur att börja skriva på historien om sina liv. Den lilla flickan fick allt hon ville ha, men barnen ville något annat. Det är dags att vända bladet för en ny historia.

 

Jag tror inte alls att rika barn leka bäst. De leker som alla andra barn. Det är vi föräldrar som inte kan konsten att leka med vilka föräldrar som helst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements