morgon

När jag fick ett oväntat mail från lektören som hjälpte mig med första boken Hem jävla hem blev jag så glad att jag nästan hoppade ut ur mig själv. Jag hade blivit inbjuden till bokmingel hos Bokverket, i Stockholm. Jag och huvudstaden har aldrig dragit jämnt, så två väninnor anmälde sig raskt som guider.

Jag hade packat färdigt och stod klar för avresa, när min man drabbades av, vilket vi förstod senare, av blödande magsår. Här var jag på fastlandet och resten av släkten på Västkusten, när Anto tog akutbilen till sjukhuset. Barnen var ensamma hemma och jag mobiliserade genast vår version av Hemvärnet. Jag ringde två av barnens kompisars mammor som lovade hjälpa barnen vid tillstånd av nöd. På kvällen återvände min man med läkemedelspåse och löfte om ambulansfärd om han blev sämre.
Under tiden är jag på en fest och är både glad och ledsen. Lill-Elvis från Avesta, en sextonåring i sitt livs vår, underhåller människor varav några befinner sig påsitt livs högsommar och några tar kliv mot den mogna och högproducerande hösten. Festen och människorna där fick en till dimension av det som utspelades på hemmaplan. Vi alla färdades mot okända äventyr. Jag köpte en diktsamling av Marianne Humble, Fisklegender, och jag är övertygad om hennes stjärnpotential. Det är hur hon använder orden, beskriver både hittade och påhittade fiskarter med sin begrundande och stillsamma humor. Fiskarna tar ton till rimmad vers och och anger både takten och melodin.

Många gånger när jag har befunnit mig på okänd mark och träffat nya människor i klassrum, häststallar och fotbollsplan har jag letat efter närmsta flyktväg. De pratar om sina självklarheter som jag inte vet något om. De här främlingarna i en källarlokal någonstans i Kungsholmen var som vänner jag inte träffat på länge. Det var en konstig surrealistisk känsla. Hade jag skrivit in dem i mitt liv, långt innan jag träffade dem i verkligheten? Jag kände mig som manusförfattaren som plötsligt insåg att hennes liv levdes inuti ett av hennes manuskript. Samtidigt som jag drömde om författarskap var min man hemma och spydde svart. Livet är både sött och surt på samma gång. När jag ringde honom senare sade han: ” Var inte orolig. Det blir alltid lite mörkt innan det blir ljust.”

På kvällen slöt jag mig samman med mina väninnor för lite nattamat. Jag fnissade lite över var och ens strategier att hitta ett matställe. Jag förlitade mig blint på mina väninnor, där en var övertygad om att vi nådde målet genom att gå rakt fram och därefter tänka om vi skulle svänga eller inte. Den andras mobil-GPS hade drabbats av kart-afasi och möblerade om alla Stockholms gator och slängde ut dem som en student som bara gissar på historieprovet. Vi gick gata upp, tog vänster, gata ner, tog höger och sneddade. Vi snubblade över puben när allt hopp var ute och såg en kväll med coke&cookies framför oss. På hemvägen tyckte mina väninnor att jag borde vara stolt över min insiktsfullhet då jag utbrast: “Om vi tar den rätta vägen så kommer vi fram.” Jag gjorde myteri och navigerade oss hem med old-fashion Eniro på mobilen, som inte har små stalkers i form av blå pluppar på skärmen.

Nästa dag rasade min weekend-väska ihop och jag lagade den med silvertejp två gånger. Fötterna gick också sönder och jag sprang i strumplästen på Deichman tills jag hittade nya skor, köp sprunget ur nöden.

Nästa vecka kommer som alltid bli en ny resa mot okända mål, men mer på gungfly och kvicksilversand. Mannen ska till sjukhus och den bandagerade katten Lucy måste boka om veterinärbesöket. Den hastigt påkomna bakningen till föräldramötet kommer inte göras enligt sedvanlig ordning. Jag har köpt färdiga chocolate chip cookies, mitt bidrag till insamlingen för dotterns klassresa. Jag tänker vara god mor och god fru på andra sätt än att nalla av nattsömnen. Det kommer vara föräldramöten två dagar i rad och jag undrar om någon kommer att natta lillen? Kommer det finnas någon som vet hur vedpannan fungerar? Kommer min huvudvärk att gå över? Kommer rentav bilen paja en tredje gång i år?

Här sitter jag nu på båten hem till det verkliga livet. Jag har gett mina drömmar vingar där någonstans i Stockholm. Vågar någon säga: ” Hur kan du drömma när det slår gnistor om ditt liv och var och en kan sätta allt du håller kärt i brand?”

Hela livet består av upp- och nerförsbackar. När glädje kommer, bejaka den. När sorg kommer, svep den i värdigt svart. Allt i livet är byggt på drömmar av drömmare vars liv gick i dur och moll. Drömmar är livets salt och livet är en blandning av sött, surt och salt.

 

Advertisements