fågelbo

Jag minns min egen kaotiska tonårstid, lite svagt och luddigt. Jag minns gräl med föräldrarna för att de inte passade mig, den jag höll på att utkristalliseras till. Jag minns att jag var skitförbannad för att mamma aldrig gjorde sallad till maten vilket kunde reta mig sönder i små bitar. Jag minns alla kläder hon och pappa bar och att jag inte tyckte om dem, för de var så out of fashion. Vi bodde i hyreslägenhet och jag tyckte att det var skit, för jag hade minsann vänner som bodde i villor och åkte på utlandssemestrar. Jag var arg för att vi var sådana lågoddsare och att jag var en av samhällets lågklass med min invandrar- och klassbakgrund. Jag hade minsann inte bett om det och när skulle mina riktiga föräldrar komma och hämta mig egentligen?

 

Nu när jag är äldre förstår jag att mina föräldrar gjorde så gott de kunde med de resurser och kunskaper de hade vid den tiden. Jag vet att åtminstone min mamma skulle vilja ha flera saker ogjorda för hon har bett om förlåtelse och jag i min tur har bett henne förlåta mig för att jag inte såg att hon kämpade och att det inte alltid var meningen att det skulle bli som det blev.

 

Mina barn har en bättre utgångspunkt än vad jag hade. Vi har större ekonomisk frihet och är utbildade på gott och ont. Blir tonårsgrälen mindre för det? De blir annorlunda, men inte mindre. Jag grälade för att få byxor som inte var begagnade, min son för att han vill ha den dyraste i affären. Jag tyckte att det var skit att bo i hyreslägenhet. Min son tycker att det är skit för att vi inte har ett modernt kök och att vi tycks trivas med turkosa dörrknoppar som han kallar white trash. Han skulle bara veta vad white trash är. Han har aldrig ens varit i närheten av dem, för han lever en slags rosa version av mitt liv och är fast i medelklassångesten. Barnen är oroliga för att inte få topp-betyg. Vi var oroliga för att inte få några betyg alls. De är oroliga för att missa bussen och vi var oroliga för den påtända mannen som sprang omkring i underkläderna och svingade sig i lyktstolparna.

 

Jag försöker förklara att jag trivs med mitt liv, och min son försöker förklara att han inte alls trivs med min version. Det ska vara det senaste, det modernaste, det dyraste och det som alla vill ha. Det skriker Lyxfällan om det.  Jag vill inte ha det som han vill ha, för jag är glad för det jag har och det retar gallfeber på honom. Sådan är puberteten. Jag hoppas vi kommer ut helskinnade från det och att vi inte har grälat sönder den kärlek jag har mot min förstfödde. Jag vet bara att jag älskar min mamma mer nu än jag gjorde som tonåring, för jag har accepterat och respekterar att jag inte kan förändra någon människa. Inte ens min mamma. Vi är båda vuxna nu och hon och jag står på olika ställen i våra liv. Hon växte upp som dotter till ogift kvinna i 50-talets finska bondesamhälle och jag växte upp som dotter till två fabriksarbetare i Sverige och som invandrare.  Min son växte upp av en egenföretagare med rätt att disponera över sin arbetstid och en utbildad grundskollärare. Vi har helt olika utgångspunkter. Om min son hade växt upp i ett u-land på ett sopberg tror jag inte hans dröm skulle varit ett par nya 2000-kronors jeans.  Det är klart att vi inte kan tycka lika. Jag hoppas bara inte att olikheten mellan oss kommer att minska närheten till varandra.

 

Jag är en snäll person med rätt att bita ifrån, men jag är nog en snäll mamma som skyddar mina barn som värsta hönsmamman. Det här kan jag dock inte skydda min son från, hans frigörelse från mig. Han måste rida ut stormarna själv och förhoppningsvis stranda på en trygg plats där han sedan kan beskåda livet. Jag hoppas han kan acceptera mig för den jag är och att jag är stolt för den jag är. Jag är stolt över honom, men jag skulle vilja att han accepterade att jag inte längre strävar mot materialism. Jag har redan gjort det, men det gjorde mig inte ett dugg lyckligare. Han kan vandra den vägen, men jag följer inte med. Jag väntar här där jag står.

 

Jag är nöjd med den jag är, just nu och idag. Jag ångrar saker jag har gjort i det förgångna och jag kommer aldrig att göra om misstagen. Jag gjorde mitt bästa och vad jag trodde var det rätta. Jag är inte bara en mamma och en fru. Jag är fortfarande den där sexåringen som tyckte att böcker är det bästa som finns i världen. Jag är fortfarande den där vilsna tonåringen som inte vet vad hon ska bli när hon blir stor. Jag vet vad jag vill bli, men vet inte om jag har förmågan och jag är lika rädd som min tonåring att jag kommer att hoppa och bomma varje gång jag höjer ribban. Någonstans inuti mig finns den där mogna fyrtiplussaren som vet att allting ordnar sig. Att det är bättre att ha mål och missa den än att inte röra sig alls.

 

Så min son, sträck ut dina vingar och flyg. Jag är rädd, men jag har rustat dig efter bästa förmågan och jag hoppas att vi kan träffas när du själv har små som vill flyga iväg från boet. Då ska jag krama dig och förklara att det är deras tur nu, precis som det nu är för dig. Jag frigör mig från dig och släpper dig fri att forma din egen framtid.

 

Advertisements