planera

Jag och fadern till mina barn, tillika maken, har olika syn på livet och dess göromål. Mitt motto är: Det växer inte mossa på en rullande sten. Hans motto tycks vara: Härifrån och till evigheten. Det låter kanske romantiskt, men låt mig förklara. Jag vill att allt ska gå snabbt och fort, som att dra hår med en vaxremsa. Min man gillar att filosofiskt begrunda alla aspekter och konsekvenser för att sedan skrida till verket. Om vi vore nyblivna pensionärer som är friska och har flera årtionden framför sig vore det  ett fantastiskt förhållningssätt till livet som även minimerar risken för hjärtinfarkt.

Vi har tre barn, två katter och heltidsjobb båda två och då måste man snabbt hänga med i svängarna.

“Här! Ta emot katten!”

“Varför? Den kan ju rivas.”

“Aaarghhh! Istället för att jag ska jaga katten på gården och sedan missa bussen. Fan i kvadrat, det får bli taxi.”

Det sägs att man dras till varandras motsatsetser, men det driver oss till vanvettets grunder. Jag kan inte påstå att mitt sätt är det bästa, eller hans, men bådas metoder har ju vissa fördelar. När det är bråttom vinner mitt sätt, men när det gäller långsiktighet vinner hans metod. Gidddiooopp! Må  bäste man vinna. Om vi vore antiloper skulle han bli uppslukad av lejonet, medan han funderar ut bästa flyktväg. Om vi vore lejon, skulle jag svälta ihjäl, för vem har väl hört talas om genen som föder fram spralliga lejon som attackerar utan att tänka efter.

När det gäller flytt har vi kört varannan damernas. Trött på huset? En flytt? Jajamen. Tahiti? Är du galen? Gotland? Förhandlingsläge. Hemma i huset styr jag dessvärre med järnhand. Utanför huset: bilen, trädgården och diverse renoveringar är hans gebit. Då får tidsstudiemannen i honom bredda ut sig och väga fördelar mot nackdelar. Det är liksom inte bråttom och kan vara till sin fördel att tänka före man river upp hela golvet. Veden är dock bådas ansvar.

” Ska vi ta och bära in ved?”

“Det går inte att jobba på tom mage.”

“Nähej! Klockan är ju ett och du har ju inte ätit frukost än.”

“Det är för sent med frukost och för tidigt med middag. Efter fyra kanske.”

“Nu har vi ätit middag. Ska vi gå ut nu?”

“Måste låta magen smälta maten. Kaffe, älskling?”

“Klockan är fem. Ska vi gå ut?”

” Jag tycker mig se några regnmoln och det börjar skymma. Imorgon? Om vi börjar tidigt.”

“#$@@@ˆ&%#!”

“Okej, älskling, såja! Jag ska bara duscha och raka mig.”

“Päivi, det måste finnas en annan metod att bära in ved lite snabbare. Om jag skulle ta och förlänga gaffeln på lyften lite. Hmmmm! Svetsa lite här och lite där. Ett metallrör här. Dimension 25. Älskling, finns det en järnaffär öppen söndagar klockan sex? Nej, visst det finns ju inte. Älskling, hör du mig? Vi kan inte bära in veden idag. Behöver lite smådelar först.”

“Morr! Gläfs, gläfs! Vov! Grrrrrrrrrr….!!!”

“Men älskling, vad tar det åt dig? Jag sa inte att jag inte ska bära in veden. Det blir bara inte idag. Kanske nästa lördag eller söndag. Måste ha sovmorgon. Aj, aj! Inte bitas. Plats Päivi! Plats! Vi måste bara planera lite bättre”

Allt kan göras imorgon, men jag är inte den som gillar att skjuta upp saker. Jag inbillar mig en stor hög stenar, som får illustrera alla måsten, och att den växer dag för dag. Till slut blir högen så stor att man måste börja bilda små högar och färgmarkera. Grönt: trevligt att göra men inte nödvändigt. Gult: sådant man borde göra pådyvlat från staten och hemkunskapsläraren eller stormogulen Trend och hipp- magasinet. Orange: sådant som mamma lärde mig var viktigt och bra att göra innan svärmor kommer på besök. Rött: gör du inte detta blir det dyra konsekvenser; fängelse eller dryga böter.

Bilen har hela färgspektrat så fram med paintball-kanonen: Vore trevligt om den var ren, och ännu bättre om jag bytte in den mot en nyare så att ekonomins hjul rullar, men äppleskrutten bör definitivt  avlägsnas innan den rullande trafikvarningen ska in på verkstan för nya bromsar.

Jag vill göra allt i dag och helst igår. Jag gör det omedvetet, tills Anto upptäcker mina onda planer. Till helgen var vi i affären och vi avverkade flera butiker som säljer tapet. Fråga inte mig varför det blev en sådan fix idé. Jag vet bara att halltapeterna är jättefula och gula av sot. (Från tiden vi visste hur man tuttade eld i pannan, men inte hur vi fick soten in genom skorstenen istället för ut i huset. Brandlarmen fungerar mycket bra, thank u very much. ) De blev inte fula över en natt och inte heller gula över en natt. Jag upptäckte inte heller att de var fula helt plötsligt. Jag blev medveten om att de var fula och då använder vi en annan del av hjärnan (spank u very much!) och att det bara var två saker som stod i vägen för nya tapeter; tjockleken på plånboken och min mans beredskapsvillighet. Jag lindande in det väldigt fint i konversationen. Det är vi kvinnor förresten väldigt bra på.

“Väldigt fina tapeter det här.”

“Mmm, Helt OK.”

“Och så är de mycket billigare än de andra vi såg. Halva priset dessutom.”

“Jaha, så vi kan väl köpa dem? Mycket bra erbjudande, så vi tar och smäller till på det.”

“Och så lite tapetklister.”

Det var här jag uppenbarligen gick för långt. Anto hade genomskådat mig.

“Älskling, du tror väl inte att jag ska tapetsera hallen nu till helgen? Vi har ju veden, måla trappan och hussockeln och sedan skulle vi ju ta och börja riva i Felicias rum”

Aj som fan. Jag lämnade tillbaka tapeterna i hyllorna, när jag skamset insåg att jag höll på att driva min man till magsårets rand. Oops! Han har ju visst lite magsår. Bara veden, och trappan då. Vila lite mellan varven. Eheheheh!

“Älskling, vi måste planera.”

Aaargh! Jag hatar ordet planera, för det är vissa chefers favoritord.  De använder säkert också tidsstudiemän som räknar tiden som det tar från att dra i läkemedelslådan och gå tillbaka till kunden igen, hur lång tid det tar att knappa in doseringarna på etiketten, hur lång tid det tar att säkerställa att kunden använder medicinen på rätt sätt.  En f.d. chef sa till mig  att orden “hinner inte” inte existerar utan att allt handlar om att planera. Om du blir tvungen att jobba över får du ingen ersättning eftersom det inte är chefens fel att du slarvat och kastat ut dig tidsenheter utan att hålla koll på var de slinker ut. Du har inte organiserat och planerat rätt. Om jag tar och skippar alla vokaler då? Då hinner jag väl med allt? “Jg sgr pp mg! Sg p dn d!”

 

Advertisements