himmelskt budskapIbland undrar jag om Han där uppe har något otalt med mig. Jag vet att jag inte har bett aftonbönen särskilt ofta, eller inte alls, och den enda bön jag har lärt barnen är “Gud som haver barnen kär”. Fast jag är duktig på andra sätt. Jag springer omkring med en knippe salvia och röker ut onda energier. Jag återvinner som en duktig flicka och jag köper inte en ny vinterkappa varje år, utan den gamla duger. Jag skickar barnen till skolan varje dag och muttrar högljutt om barnen börjar fejkhosta och visar upp varm panna med tydliga tryckmärken från elementet. Och glöm inte Gud att jag faktiskt var i kyrkan igår och bad “Fader vår”, men jag skrattade kanske lite för högt för ditt tycke.

Jag och mannen har fördelat hushållssysslorna hela helgen och har renoverat, lagat mat, städat och stått i. Vi har knappt ens rättfärdigat oss med en kvarts paus här och där utan vi tänkte att om vi jobbar på så blir vi färdiga fortare. Tillåt mig hånle! Det fanns en intressant föreläsning i kyrkan av Olle Carlsson under temat “Ögonblick som förändrar världen” och vi beslöt oss för att gå dit, dvs efter att barnen fått mat, nedervåningen blivit dammsugen och Jakob har lärt sig vad dubbelt och hälften av betyder, samt att Vera börjar med bokstaven V. Jag hann till och med sätta lite läppstift på läpparna. När vi väl skulle vara hemma skulle vi kanske ha en liten mysig stund för två i tv-soffan, dvs efter att tösen hade plockat fram matteboken och lärt sig var kommatecknen sitter i talen.

Jag och Anto gick armkrok från kyrkan som är på gångavstånd från vårt hem och stjärnorna lyste klart den där natten. Jag hade lärt mig ett och annat, som att vi här i Sverige är religiöst hämmade och att jag inte har problem med Gud utom med markpersonalen. Jag fick lära mig var Sinnesrobönen har sitt ursprung från. Här kommer första delen av bönen. Du lär snart förstå varför jag behöver den:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Well, well. Fortfarande med andligt lysande ansikten bad jag min man fromt att sätta på vedpannan, då vi behövde duscha då vi slitit i vårt anletes svett. Jag tror jag stod och vek kläder när min man ropade nerifrån källaren: “Päivi, skulle du kunna komma.” Det brukar betyda trubbel i kvadrat. Som att bilen har gått sönder, taket har rasat ner eller att katten har tagit med sig en kvadriljon döda möss hem. Knäskålarna skakade när jag gick nerför trappan. Det kan inte vara vattenpumpen för vi köpte ju en ny kompressor för några pix för en vecka sedan, torktumlaren har fortfarande garanti och stenen i pannan köpte vi ju förra året, med tre veckors leveranstid från Skellefteå. Min man stod bredvid pannan med sin egen panna i sotiga veck: “Houston, we’ve got a problem.” Och det är här du Gud kommer in i bilden: “Är du på något sätt missnöjd med mig? Varför skickar du tusen och en farsoter till oss? Ge mig en hint! Vad vill du att jag ska göra? Jag kan inte läsa himmelska budskap. Tala ren svenska.” Min man visar upp det som är två delar av stenen, eller betongbiten som sitter i vedpannan. 1000 spänn och tre veckor kallt vatten, jo jag tackar jag. “Ska jag ringa och beställa imorgon?” erbjuder jag mig. Anto tittar på mig och drar en djup suck: “Vi har ett större problem.” Jesus Christ Almighty!!!

Det är då jag flippar ur och börjar muttra. Anto förklarar snällt och vänligt att metallbiten i pannan har böjt sig och gått sönder och nu behöver vi en ny. Min hjärna börjar kalkylera. Om vi lever på nudlar och blodpudding i ett halvår hur snabbt har vi betalat lånet för en ny panna? Anto drar och drar metallstycket ur vedpannan och mitt smått glamorösa liv framför tv:n med fötterna på bordet är ett minne blott, eller smulor av ett tänkt liv… Anto däremot tycks lysa och vibrera och han verkar nästintill glad. Man ska inte vara skadeglad åt sig själv för inte vill man väl skjuta sig själv i foten. Anto tittar upp på mig, nu helt sotig i ansiktet med svart fingeravtryck på näsan vilket får honom att se supergullig ut. Äh, du vet män och hantverkare, say no more. Han säger: “Jag kan svetsa. Find me a piece of metal, woman.” För att göra den långa historien kort stod jag alltså i gummistövlar, ful stickad grå tröja och nattlinne i garaget klockan elva på natten och var ofrivilligt utsedd brandsläckare utifall att svetslågorna skulle ta ett tag om garaget och slicka sig om munnen med lågorna. Som om det skulle göra saken värre. En vägg håller ändå på att rasa pga av vinddruvorna som tar livet av murbruken.

Det är bra att då ha gått på en föreläsning där man har lärt sig att ta emot katastrofer med ett leende på läpparna. Det finns inget vi kan göra åt saken, att vi bor i ett renoveringsobjekt och där saker går sönder en efter en och sedan går sönder igen. Det är bara att le och acceptera det som inte går att förändra och göra något åt det som går, såsom att svetsa en ny metalltingest till halv tolv på natten en söndag.

Advertisements