Ari min bror

Den som gnäller över det mesta som tycks drabba dem, har inte lidit tillräckligt. Det är därför äldre personer oftast är klokare än unga, för de vet vad livet kan servera. Med tålamod tar de emot det livet portionerar ut och tycks varken rynka på näsan åt cancer eller annat elände. De har ändå tid att lukta på blommorna och gå och fika med väninnan även om det kanske är sista gången. De lever livet fullt ut och njuter varje sekund av det.

 

Det händer att det kommer människor in till apoteket, det är där många vill lätta sitt hjärta hellre än hos en psykolog, och berättar om allt de har drabbats av. Det är tidig spädbarnsdöd, misshandel, skilsmässor som gör att de måste ha medicin för ett tag framöver för att klara av att andas, att leva tills tiden får dem att glömma. Hur tar man emot en sådan gåva, att människor vågar lämna ut sig själv, till kanske en total främling i vit rock? Jag lyssnar och viker inte undan med blicken. Jag låter dem tala färdigt och jag beklagar sorgen. Jag säger inte: jag vet hur det känns, för det vet jag inte. Sorgen slår olika mot oss och ibland kan en trivial sak få bägaren att välta över och då väller annan obearbetad sorg över.

 

Sorgen är en sak och sedan hur man bearbetar och hanterar sorgen flera år framöver är en helt annan sak.  En del ältar och grämer sig över saker de gjort eller ogjort och vad de sa. En del blir kvar i dåtid istället för att rikta blicken framåt. En enda händelse i dåtid kan få livet att förbli still i resten av livet och inget nytt kan hända under solen som inte denna enda solförmörkelse ska relateras till.

 

De som sörjer över en lång tid har inte kommit över den första tröskeln, att acceptera sin förlust och sedan förstå sin del av förlusten på ett objektivt sätt. De faktorer som jag helt amatörmässigt har kommit fram till som gör att de inte kommer över sorgen är att:

 

  • De förtjänar inte sorgen/förlusten- vad har jag gjort fel som gör att jag nu måste sörja
  • Det måste finnas ett himmelskt fel här- någon där uppe har inte räknat rätt och jag som redan har drabbats av så mycket måste kunna få stå över den här gången för någon annan måste vara extremt lycklig och det här är nog deras olycka som blivit feladresserad
  • Jag bär skulden till det som har hänt- om jag skulle ha gjort annorlunda skulle detta inte ha hänt
  • Klassikern: skylla på andra- om andra hade varit där skulle detta inte ha hänt

 

När man fastnar i någon av dessa cirklar bearbetar man inte sin förlust eller sorg, utan skickar över den till någon annan.  Även om man råkar hitta den oskyldige kommer du inte att få tillbaka det du har förlorat. Dessutom är inte livet rättvist, det är inte inbyggt i spelet om livet, och du håller säkert med när du ser ett barn som föds med ryggmärgsbråck. Vad har de gjort för fel för att förtjäna detta? Eller barn som dör i magen? Vad var missen, att leva och sedan dö?

 

Jag kan lova att du inte är ensam om din sorg, för vi har alla något svart som vi bär inom oss. Jag lever med devisen att varje dag är en ynnest och att det inte finns några som helst garantier om att jag och de som jag håller kär kommer att leva nästa dag. Vi ska alla dö, men jag vet inte när. Varje adjö kan vara ett farväl. Det är därför jag inte vill skiljas som ovänner för jag vill inte att du eller jag ska dö utan att berätta vad vi egentligen betydde för varandra. Det kanske låter hemskt, men jag vill leva livet fullt ut utan ånger.

 

Jag har varit med om allt möjligt elände och säkert mer än vad många andra och mindre än några andra. Jag skyller inte på någon utan lär mig av sorgen, att älska utan förbehåll. Jag har haft människor runtomkring mig som lärt mig leva och att inte ångra något.

 

Min mamma, som jag lärde känna på riktigt i vuxen ålder, har lärt mig mycket. Hon är inte världens bästa mamma, men å andra sidan är jag inte det heller. Vi är mammor som lär oss av våra misstag. Hon vill att jag någon dag ska berätta historien om min barndom och hon är inte ängeln i den kan jag lova, men hon vågar stå för det hon gjorde och sa. Hon gjorde det hon trodde var rätt, vilket jag också gör varje dag. När hon drabbades av cancer för andra gången var hon den enda som vågade livet. Vi andra väntade på hennes död, men hon hade bestämt sig för att leva till sista droppen. Hon överlevde den andra behandlingen också och tar emot varje dag som en ynnest. Hon grälar inte med Gud, för att hon tog hennes femårige son och alla hennes missfall, utan vågar leva livet till det yttersta och som hon vill. Dalai Lama, Deepak Chopra och de andra kan slänga sig i väggen. Den här damen har aldrig läst en enda självhjälpsbok, men ändå har hon vett att leva medvetet om det så är den yttersta dagen.

 

Min barndom var svart, vit, grå och alla möjliga regnbågsfärger. Polisen lärde känna vår familj för de kom väldigt ofta och hälsade på. Jag flyttade hemifrån knappt 17 år gammal och tillbringade nätter på både kvinnojourer och barnhem. Min bror dog fem år gammal när han drunknade i ett dike, bredvid skolan mina barn gick ett tag i, och min far drack ihjäl sig antagligen som en konsekvens av det förloppet, för han trodde att han kunde ha räddat honom genom att ta med honom den dagen. Min far skulle säkert ha supit ihjäl av någon annan konsekvens. Jag fick missfall första gången i 16:e veckan. Jag kan inte skylla på någon. Min farmor, min hjälte, dog när jag var 17-18, vilket hon ändå skulle ha gjort förr eller senare för hon var ändå 90 år.

 

Jag gillar uttrycket att livet är en sjukdom som alltid leder till döden. Det står i klartext: Du kommer dö, fast vi vet inte när. Vi kanske hämtar dig på nästa bussrunda. Jag är inte den som sitter vid hållplatsen och muttrar resten av mitt liv. Jag gör som barnen: Jag hinner ta ett varv till på Berg- och dalbanan innan de stänger. Du kan välja att leva och njuta till sista sekund eller så kan du gräma ”till the bitter end”.

 

Jag kan vara ledsen över en trasig panna, en död släkting men jag stannar inte kvar i det. Jag låter sorgen skölja över mig och sörjer klart. Sedan tar jag itu med allt jag vill göra innan jag dör, det är så jag får ut det mesta av det. Om jag dör imorgon? Jag skulle ha gjort exakt samma saker som jag gjorde idag, insupit det myller av människor som finns runtomkring mig och njutit av varje penseldrag som det sista min fulländning till liv var. Jag ångrar inget, för jag vill blicka framåt och lära mig av mina misstag. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förända, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

 

Advertisements