ett original

Tonåringarna har bevistat gymnasiemässan för att det snart är dags att välja gymnasieprogram. Min dotter som går i åttan var där och samlade information och har ett år på sig att fundera på om hon ska välja en mer allmän linje eller ett snävare program som ändå ger högskolebehörighet. Den andra tonåringen som går i nian har redan bestämt sig för Kungliga Tekniska Högskolan i framtiden och har redan hoppat över gymnasiet i tankarna.

Vi har haft diskussioner här i hemmet om hur ens val kan påverka en ganska stor del av framtiden. Jag menar inte för all framtid utan mer att den sätter prägel på kommande val. Jag själv var ganska säker på att jag ville gå naturvetenskaplig linje. Vad jag skulle bli i framtiden visste jag inte. Jag som kommer från en arbetarklassfamilj hade ingen aning om vilka yrken man ska välja, så jag valde mina förebilder lärarna. Jag kom inte in på studierna som tyska-lärare, inte för att jag var dålig i tyska utan för att jag hade allmänt kassa gymnasiebetyg. Jag kom in på grundskollärarlinjen för matematik och NO. Lärare som lärare tänkte jag. Tio år senare kom jag på att jag inte alls ville vara lärare. Jag läste till farmaceut istället. Jag tycker fortfarande om det yrket, trots att jag saknar de långa loven. Jag saknar inte provrättningarna, lektionsplaneringarna eller hur en idiotsäker laboration inte alls fungerar så fort elever är i närheten. Det jag har upptäckt så här i efterhand är att jag inte har valt med hjärtat. Vilket program kommer jag in på, hur snabbt kan jag få jobb och går det att leva på den lönen? Inte precis kriterier som man kan hänga upp hela livet på.

Jag samtalade med en kurator för en herrans massa år sedan. I ett obevakat tillstånd där mina medvetna tankar inte slog vakt om min själs önskningar slank det ut. Hon ställde frågan: ”Vad skulle du vilja göra?” Snabbare än Lucky Luke kan dra puffran svarade jag: ”Skriva.” Jag själv hade glömt bort min önskan. Det var ingen idé att drömma när jag var den som skulle vara vuxen i ett trasigt barndomshem. Jag ville fort därifrån och avlägsna mig teoretiskt och akademiskt från min bakgrund. Jag utbildade mig och utbildade mig lite till och glömde bort min egen önskelista för vuxendomen. Jag anpassade mig och gjorde som jag trodde att man ska göra. Köpte bostadsrätt, villa, hus och skaffade barn och husdjur. Bakade kakor och bröd i långa rader. Ordnade perfekta födelsedagskalas med olika teman. Virkade, stickade och sydde kläder. Städade, polerade och vaxade. Tränade och trimmade kroppen. Någonstans stannade jag upp och funderade vad jag egentligen gör, för jag blev inte precis lyckligare av att simma som en sill i mittfåran. Det skedde en gradvis förändring där jag började ifrågasätta vad jag gjorde och sa. Var jag ärlig mot mig och andra? Dagen efter att jag var hos kuratorn började jag skriva på boken ”Hem jävla hem”. Jag hade varken handling eller plan hur det skulle sluta, men jag hade papper och penna. När jag fick det första exet i min hand var det som om hela mitt livs essens lyste upp. Hela jag vibrerade av obeskrivlig lycka. Ända sedan den dagen har jag skrivit på något. Inte allt blir färdigt på pappret, men de blir färdiga i mitt huvud. Karaktärerna i mina manus lever ut sina liv i mina tankar, som när det inte går att stänga av avstängningsknappen på en dvd-spelare utan filmen ska spelas upp tills den tar slut.

 

När barnen frågar mig vad jag vill att de ska bli när de blir stora svarar jag att jag vill att de ska bli lyckliga, det vill säga större delen av livet. Det finns inget gymnasieprogram för det och det går inte alltid att köpa för pengar. Jag skulle vilja att de skapade ett liv där de en stor del av livet inte behöver jobba bara för att överleva, inte slita ut sin kropp i förtid på ett monotont och intetsägande jobb. Jag vill att de ska leva på ett medvetet sätt och njuta av livet. Barnen står som levande frågetecken för de vill ha en mamma som pekar med hela handen, så att de sedan har mig att skylla om de valde fel, och inte en guru som säger att ”ni ska finna lyckan på vägen”. Barnen har ett underbart sätt att ta ner en på jorden så jag suckar: ”Vad har ni talang för? Vad gör ni hela tiden? Går det att skapa ett jobb på det? Vilket gymnasieprogram ska man då välja och hur bra betyg måste du ha för att komma in?”

Det fungerar alldeles utmärkt, för barnen inser att jag inte kommer att staka ut deras liv. Det här är ett av de saker jag inte har facit på. Det går inte att glutta längst bak i boken och se om man gjorde det rätta valet.

Jag har simmat medströms nästan hela livet och anpassat mig till medelklassfåran. När jag fick en sådan där livskris som inföll någonstans mellan 30 och 40 började jag fråga mig själv vad jag ville göra.

Jaget: Det är stökigt och det anses allmänt bland folk att det bör städas. Någon frivillig? Vi börjar med dig, ska du ställa upp eller bli allmänt fördömd och beskylld för slapphänthet och den som fick vägglössen att frodas. Vad sägs om det hotet? Ska du städa?

Mig själv: Nix!!!

Jaget: Jag hämtar din mamma, så kan hon studera det som en gång såg ut som ett hem.

Mig själv: Hörrö Jaget, jag har ingen lust och dessutom är det bara lite tidningar, kattbajs och damm, så chilla för en gångs skull. Livet går inte under av lite skit.

Jaget: Är du helt säker, för jag kallsvettas här. Tänk om tidningsbudet kommer och berättar sedan till grannen?

Mig själv: Jag har nybryggt kaffe och köpta kanelbullar. Ska du inte ta och sätta dig?

Jaget: Jag kanske kan ta kaffe, men inte bullar. Vet du hur många kalorier den innehåller? Våga inte ta en sådan, för jag kommer tvinga dig att springa i skogen tills du stupar.

Mig själv: För sent, tog en redan. Jag har dopat kaffet med socker.”

Jaget: Krsssssschhh….

Medan barnen funderar på gymnasieval, vet jag redan vad jag ska bli när jag blir större. Jag ska bli ett original. Jag har ärftliga anlag för det.

Ett original kan man se och och ibland lukta på långt håll. De klär sig efter väderlek. En höstdag kan ett original av det feminina könet inifrån och ut bära: Ett par skära tjocka trosor som går till halva vaden anno krigstid för här slängs inget. Tjocka strumpbyxor i grön färg som köptes för 5 kronor på loppis. De har hål i skrevet men då bär man dem före de skära trosorna. De har hål i tårna också, men det går att korrigeras med hädangångne makens militärraggsockor under stallgummistövlarna. Därefter en underklänning som suger upp svetten,  i laxrosa färg som går ton i ton med huden, så att man ser naken ut om man nu inte antar att Gud skapade två extra sömmar fram och bak och en fet linje vid strumpresåren. Därefter bär hon en lila städrock med knappar där fram, med rymliga fickor utifall hon hittar en stickling i skogen, en igelkott eller trattsvampar. Hon har en sax också utifall någon av det manliga könet får för sig något fuffens. Hon glömde sitt garnnystan och stickorna storlek 4 i en av fickorna, vilket kan vara praktiskt att ta fram i busskön. Hon bär en lusekofta där maskorna gått upp vart fjärde varv. Den är ju inte helt sönder. Över den bär hon en väst för magen och ryggen ska hållas varm. En beige trenchcoat kröner verket och den är hårt dragen runt midjan så att det ser ut som om delar av henne väller ut av trycket genom öppningen på kappan. Hon har aldrig tänkt på att papiljotterna kan tas ut från håret och hon täcker dem med en sjal som en rysk babushka med stolthet skulle bära, en symfoni av röda rosor över matt gul färg som är svart på sina ställen då vedkaminen drog ut istället för in.  På trenchcoaten har hon en påfågelsbrosch vars diamanter, safirer, smaragder och rubiner tillsammans är värda någon miljon hit eller dit.

Varför vill jag bli ett original? För att de inte bryr sig. De grabbar tag i det som är praktiskt utan att ta hänsyn till färg, ton eller klasstillhörighet. De tänker på sådant som är viktigt som att klä sig efter väder. Du ser dem aldrig frysa i en för kort tajt tröja över ett par tajta jeans som ger dig svampinfektion. Blir det för varmt tar de av sig och blir det för kallt kan de stoppa in björnmossa i stövlarna. De tänker inte på vad andra ska tycka om det är ostädat hemma eller inte. De sopar handen med armbågen om brödsmulorna bågnar över på bordet. Mössen ska ju också ha och det sluter hela kretsloppet. De eldar mjölkkartonger i spisen och går med oäten mat i tvättad mjölkkartong, för de är väl inga grisar heller, bort till grannens hund eller gris för att det är dumt att kasta ätbar mat. De skär av möglet från osten och bröden, stoppar andras använda cigarettfimpar i blomkrukorna. Snören samlas in och nystas på en tidningsrulle. Presentpappret viks in och läggs in i byrån. Knapparna från gamla skjortor sprättas upp och läggs i knappburken. Den gamla skjortan vävs in med den rosa underkjolen till en matta. Den gamla gummistöveln kan bli en slangbella och konservburken en daggsamlare.

Jag tycker att det känns alldeles underbart att slippa styras av vett och etikett, utan bara följa naturens gång och återanvända allt tills de har övergått till sina grundämnen, kol, väte och metall. Jag slipper läsa trendmagasin och slipper vara orolig för att inte följa mönstret i flocken. Jag har inte nämnt mina framtidsplaner till mina barn. De kommer bara att tjata på mig och undra hur jag hade tänkt få mat på bordet i framtiden. Om jag inte tänker över mitt karriärval kommer det att få ödesdigra konsekvenser och de kommer inte att erbjuda mig mat och tak över huvudet. Jag måste tänka på framtiden kommer de att säga och sedan kommer de att sucka och himla med ögonen över mitt huvud.

 

Advertisements