Förtvivlad mor

Jag har alltid varit en stor beundrare av människor som är lugna och retoriska. Som går sin egen väg när någon alla vill bråka. Som sedan kan lära ut sina läror. Ta Gandhi som ett exempel. Han förespråkade sanning och icke-våld. På det sättet befriade han ett helt land. Om det går att tillämpa på Indien, borde det följaktligen kunna användas för att omvända en hel familj, så att de blir en reklamfilmsfamilj som rufsar varandra i håret på morgonen, där mamman lyfter upp benet när pappa ger henne en kyss och en kopp nybryggd kaffe. Som det är nu om någon rufsar i sonens hår så blir det lemlästning och försenad skolgång då håret tog en halv timma att fixa. Den enda som lyfter upp benet är katten som uträttar sitt behov mot bordsbenet för att vi förvägrar hennes rätt att få vara hund (transrasisk istället för transsexuell). Pappan har redan stuckit till jobbet och slipper således frukosttvångsmatning.

Numera är ju barnaga inte tillåten om inte någon har missat det. Det positiva med barnaga var att det var en snabb och säker metod att få barnen att göra som man ville. Oftast behövde det ingen utdelning utan det räckte med hot. Det negativa var givetvis att man fick smaka på samma bulle när barnens muskler var tillräckligt uppbyggda av mjölk som också ger starka ben,så att de kunde jaga iväg farsgubben från gården. Det tog även några tusen år att upptäcka att barnen fick men för livet och fick bära en hel del trauman med sig till vuxendomen. Således bort med med piskan och medeltida tortyrredskap. Det har inte funnit någon bra ersättningsmetod och det vet vi ju stackars 70-talister med flower power-morsor och hippiefarsor. “Ja, men vad tycker du själv att du ska äta? Nej, men det har vi ju inte. Nä, vi tror inte på slakterier och ingen kossa har självdött i vår trädgård. Nähä, då blir det väl bra med knäckemacka med senap på. Lilla blomman på prärien, hur känns det nu när du själv fick välja det enda vi hade i skafferiet?” Som svar på denna grymma barnuppfostringsmetod har vi tagit ett kliv tillbaka i utveckling och borstat dammet ur nanniesarna som ska lära barnen att veta hut och knipa mun.

Pendeln svänger fram och tillbaka och eftersom vi gillar att återvinna saker och gamla idéer och kalla det retro, nostalgic och old school kan vi väl damma av Gandhis läror. Hans läror har formats av bl.a. buddhism och hinduism. Han har säkert inget emot att jag gör en ny barnuppfostringsmetod och kallar den- Den icke-våldsamma Gandhi-metoden. Jag har ännu inte tillämpat den praktiskt och ska sanningen fram inte heller teoretisk, så nu tänkte jag sjösätta den nya metoden, barnuppfostran a la 2010-tal. Hmm, få se om den går att tillämpa den på mitt fiktiva barn Kalle.

Kalle är ett känsligt barn, lång för sin ålder och älskar pitepalt. Han gillar motorcross och egentligen allt som går i krossets och kraschets tecken. Han är förresten fött i Fiskens tecken och kom till efter en osedvanligt berusad midsommarnattskväll när hans fiktiva farsa Val Kilmer (hej, när jag ändå dagdrömmer) klev ut ur tv-skärmen just när jag somnade till Top Gun. Han behövde inte ens prata omkull mig…. I alla fall så har han växt upp utan sin far och jag står som ensam försörjare. Mina barn IRL (in real life) ignorerar honom fullständigt, vilket har gjort honom till en lean mean killing machine. Låt oss tillämpa icke-våld. Och sanning.

1. Kalle har kastat grus och sand på sin enda vän Kakmonstret. Nu har han tagit struptag och Kakmonstret är alldeles blå om läpparna.

“Kalle! Släpp Kakmonstret. Han är alldeles blå om läpparna. Nu är de faktiskt lila. Och röda. (Vi får inte ljuga utan alltid tala sanning, som är relativ.)

“Nej, jag tänker inte släppa honom. Vad tror du händer då?”

“Ja. Kakmonstret dör. Kanske.”

“Nej, men då måste jag kolla. So long, Kakmonstret”

“Men lilla Snuttefilten, då kommer du inte till Nirvana.”

“Eller Nangijala eller Körsbärsdalen. I min nästa reinkarnation ska jag vara Rambo.”

Resultat: Det verkar som om det inte fungerar på Kalle. Han är inte en välbalanserad individ. Om jag inte var hans mamma skulle jag kalla honom störd. Now he’s just a little bit shaken.

2. “Kalle, läraren säger att du inte har gjort läxorna på ett år. Nu vill han ha in dem efter helgen. Jag föreslår att du börjar med dem nu så att du hinner.”

“Jag vill inte. Jag tänker inte göra dem. Vad ska du göra åt det.”

(Hare, hare, var en liten lotusblomma som just håller på att öppna sig)” Jag kommer göra ingenting för jag tror på icke-våld. Jag tänker upplysa dig med sanningen om du inte gör dem.”

“Tills jag blöder ur öronen?”

“Nej, min lilla magnolia. Om du inte gör läxorna, får du inga betyg. Får du inga betyg kan du inte fortsätta i skolan. Risken är stor att du inte får jobb och har då inga pengar att leva på. Då måste du gå till socialen och be om pengar.”

“Och resultatet är alltså att jag får pengar utan att jobba. Halleluja, jag menar hare, hare, det verkar vara en bra idé.”

Resultat: Ja, det är ju i alla fall inget fel intellektuellt på Kalle. Bra slutledningsförmåga dessutom.

3. “Kalle, du måste äta upp maten. Ett helt salladsblad har offrat sig för din skull.”

“Jag vill inte. Vad tänker du göra åt det då?”

“Ingenting.”

“Ja, men då svälter jag ju ihjäl. Hur går det då med din icke-våldsprincip? Du skall icke dräpa eller svälta ihjäl dina barn.”

“Fan, fan, jag menar hare, hare, här har du en hundring och stick till McDonalds. Stampa inte på några myror på vägen.”

Resultat: Kalle använder icke-våldsprincipen mot mig och slår tillbaka med sanningen som tillhygge. Jag är avslöjad. Ungen kommer att göra som han vill ändå och jag kommer inte att göra någonting åt det utan stå där som en vindpinad tall när det blåser runt mig. 

Det verkar som om icke-våldsam barnuppfostran inte fungerar på fiktiva barn med mentala störningar. Med facit i handen fortsätter jag med lirkande, mutor och hot om uteblivna skatteutdelningar från mammas plånbok på mina riktiga barn. Bli inte ledsen Kalle, men du existerar inte. Det här är ingen bra metod, men å andra sidan kan jag outtröttligt använda mig av metoden tills de blir 18. Därefter Gud hjälpe mig. Eller Buddha.

Advertisements