VABBA

Bara för att jag jobbar på apotek är mina barn inte friskare än andras. Det händer att jag skickar sjuka barn till skolan, för jag tolkar alla hostningar och nysningar utan feber som simuleringar. 1177, vårdupplysningen, är min frälsning och min bibel. Mannen i mitt liv hyser dock tvivel till dylika kunskapskanaler utan kör freestyle, dvs egna diagnoser baserad på empirisk slutledningsförmåga och tidigare erfarenheter. Baaah!!! Vi har med andra ord bäddat för kollision mellan medicinsk expertis (host, jag och min källor) och medelhavstradition där minsta hosta ska övertolkas och skickas till doktor för analys.

Lillpysen har i ca en veckas tid haft en Joe Cooker-hes röst, men så länge han inte hade andra symtom skickade jag honom till skolan. I lördags när han precis klivit ut ur duschen och in i sina kläder hör vi ett får bräka från fel sida av byhålacity. Har grannen skaffat får istället för lövblåsare och gräsklippare eller hade Old MacDonald ett får som rymt från hans farm? Jakob blev så nyfiken att han klev ut i trädgården nyduschad och utan vare sig ytterjacka eller strumpor i skorna. Jag blev också av en outgrundlig anledning upphetsad av tanken på får i trädgården att jag sprang in i sovrummet och väckte mannen. “Älskling, vi har ett bakvänt får i trädgården.” Wait! That didn’t come out right. Den linguistiska hjärnan med tolkningar från finska till svenska hade inte vaknat än. Mannen blev inte ett dugg imponerad av utsikten att finna ett anatomiskt inkorrekt klövdjur på gården och synnerligen inte klockan åtta lördag morgon.

Jag halade in åttaåringen från kylan och lugnade ner mig så pass att jag kunde servera honom frukost. Här vill jag slänga in lite Ennio Morricone tongivande bakgrundsmusik som gjorde vilda västern till spaghetti. Nu fortsätter historien: Samtidigt pågår en inre kamp i Jakobs kropp mellan the good, the bad and the ugly, dvs vita blodkroppar, bakterier och virus. Den som säger att man inte kan bli sjuk av att bli nedkyld föreslår jag att ni tar en het dusch och sedan springer naken under fallet av snöflingor. Vem är det som är kaxig nu då?

I söndags natt när det var dags för hans sedvanliga toalettpromenad som skiljer pojken från sängvätningen tog han sig för huvudet. “Mamma, det gör ont i huvudet när jag rör mig.” Han höll båda händerna på huvudet som om det kunde ramla av när som helst. Shit! Varför kan han inte bli sjuk på fredag kväll och bli lagom frisk till måndag morgon? Well, det är ju inte precis någon tidsinställd bomb. Feber och halsont. Mannen stack till jobbet och jag blev kvar med ett barn jag inte visste vad jag skulle göra med. Det tog emot att ringa till jobbet och anmäla VAB.Tänk om jag inte är oumbärlig? Jag är uppfostrad i finländsk anda och enda gången det finns en legal ursäkt att utebli är när man ska på begravning, sin egen, Mamman och syrran har gått till jobbet med fyrtio graders feber och tryckt i sig några Alvedon mot feberfrossan och int’ ska jag väl vara sämre. Jag själv har jobbat tre veckor med förkylning och feber som inte släppte.Jag var chef och det fanns ingen vikarie och jag var för sjuk för att hitta en annan lösning. På fjärde veckan var jag system break down och då plötsligt löste sig allt på jobbet. Sonen är ju bara halvfinländsk så han får väl stanna hemma.

Fasansfulla tankar malde i mitt huvud. Tänk om någon tror att jag fejkar VAB, bara för att hinna med den aldrig sinande bördan av hushållssysslor? Det är då man uppfinner dåligt samvete. Det ska inte vara kul att vara hemma från jobbet. Sedan får jag dåligt samvete för att jag inte kan vara helt fokuserad på sonen utan har dåligt samvete över jobbet. Gullplutten spyr ut allt för det är stopp i halsen och har hög feber. “Vill mammas ponke ha kakor, isglass, saft, Alvedon eller min högra njure serverad på silverfat?” För säkerhets skull passar jag även på att tvätta alla golv, byta gardiner och tvätta ur den bottenlösa tvättkorgen som rymmer minst ett ton handtvätt i olika kulörer och tygmaterial. Jag ordnar och byter abonnemang och prenumerationer och ringer samtalen som aldrig annars blir av. Jag ska minsann inte vara sysslolös bara för att jag är hemma och torkar svett och spyor.

På tisdag knackar det dåliga samvetet på igen. Jag har varit hos doktorn med guldklimpen och genom 2-minuters konsultation och halsprov kommit fram till att det inte är streptokocker utan virus. Jag som trodde det fanns fler bakterier än så. Hade herr Stafylokock och fröken Haemophilus Influenzae flyttat till södra breddgrader? Jag gick hemma som en ilsken katt med viftande svans när mannen ringde från jobbet, viftade med vita flaggan och erbjöd fredspipa. Han kunde stanna hemma på onsdagen. Det visade sig att just han är ett stort undantag och alldeles, alldeles oumbärlig så caféet fick stänga hela dagen och ingen fick varm lunch eller annat för den delen. Jag skuttade glad i hågen till jobbet igen. På torsdagen var Jakob fortfarande inte frisk och jag fick stanna hemma igen. Då började min logiska hjärna att starkt luta sig mot häxkonster. Svärmor brukade tända rökelser av salvia så att det luktade som en blandning av mint och svedd hår härhemma. Hon viftade också med kors och satte på barnen medelhavstalismaner för att skydda dem mot “onda ögat”. Något för oss?

Pojkens hesa hosta hade nu blivit slemhosta och fadern till barnet undrar om jag verkligen varit hos doktorn, för han blev ju inte frisk. Njaa, det räcker ju inte med att se en doktor för att bli frisk. För det krävs det en Jesus som kan utföra mirakler. Istället för att fokusera på barnets hälsa och tillfrisknande ägnade vi oss en stund för verbal pajkastning. Jag kontrar hans ord med att: “Jaha, var jag inte hos doktorn? Du säger att du har städat, men det ser ju likadant ut här hemma, Inte ett dammkorn eller tuss har flyttat på sig sedan sist. Hur kan jag veta att du verkligen har städat?” Måste det alltid finnas bildbevis eller dokument på att man har utfört en syssla. Räcker det inte med att lita på varandras ord?

“Tänk om han har lunginflammation?”

“Det är virus i halsen.”

“Hur vet du det?”

“Doktorn sa så när vi var där.”

“För att doktorn alltid vet bäst?”

“Njaa, det kan ju bli bakteriellt efter virus.”

“Då går du till doktorn med honom. Igen.”

“Men, det är bara virus!”

“Och hur vet du det?”

Vi kan hålla på och diskutera i cirklar tills en rosa elefant flyger över huset. Jakob ville hjälpa oss på traven. Han går in i toaletten och harklar upp slembobbor på handfatet som är svårare att avlägsna än Karlssons klister. Jag går fram och viftar segervisst: ” Skåda vanligt slem! Ingen gröngul färg eller blodstänk.Det är ett klart, svagt gulfärgat mucus. Hahaha! Virus!”

1-0 till farmaceuten och morsan. Farsan, som jag starkt betvivlar kan multitaska och både spela poker på mobilen (hehehe, jag kommer få så mycket skit för det här!) och tvätta golv när jag saknar bevis för det, får slicka såren på jobbet och komma på något han kan kontra med i den pågående tävlingen: “Världens bästa, mest omtänksamma och kan mest- förälder.”

Advertisements