julinkasso

Den här tiden på året sympatiserar jag med Grinchen och med Scrooge, vilka inte riktigt förstod meningen med julfirandet. Jag älskar julen, men hatar den materiella uppståndelsen varje år. Vad är det för mening att spendera så mycket pengar för några dagars julfirande?

Jag har läst på lite om hur mycket pengar man lägger ner på julklappar. Genomsnittssvensken lägger ner ungefär 3100 kr per person och barnfamiljer ca 4000 per person. Nu vet jag inte exakt hur de har räknat, för barnen kan ju inte köpa presenter för  4000 kr. Jag hoppas inte barnen läser Expressen för då får jag det hett om öronen. ”Va, räknas vi till de fattiga för jag får bara presenter till ett värde av 2000 kr? ” Barnmorskemottagningen upplyste inte mig om att jag ska hosta upp en smärre förmögenhet varje jul och födelsedag. Det ingår inte i frågestunden. ”Vet du vem som är fadern till barnet?” ”Har du kondylom, herpes, HIV eller födsloångest?” ”Tål du smärta?” ”Har du aktier till ett reellt värde av 90 000 kr per barn, som kan säljas i andelar?” Nej, den sista frågan har de inte ställt.

Varje månad är det något som kostar extra och jag vägrar budgetera för det, så det blir en kall dusch varje månad. Det är födelsedagar, kalas, skolutflykter, en klassresa till Mallorca samt att sponsra till skolans insamling av nästa barns klassresa till Mallorca. Om någon undrar så har jag toalettpapper hemma som räcker till midsommar, utifall att någon får slut på det. Säljer svart, under bordet (30 kr rullen, billigt va!) Klassen tänkte sälja Aloe Vera produkter och då bröt jag nästan ihop. Jag har bakat cupcakes, bullar, kakor, sålt polkagrisar och sålt på loppis och hälften har jag köpt tillbaka, dvs jag har betalat för ingredienserna och sedan köpt tillbaka det jag har gjort. Jag tycker synd om mina grannar som köper produkter av oss för ett dyrare pris än de kan köpa själva i affär. Om jag snittar blir det någonstans mellan 1000 och 2000 kr per månad som vi lägger ut för diverse extra utgifter. När julen kommer har plånboken drabbats av utmattningsdepression och släpper ut en tung pust av instängd ilska.

Hade det inte varit för Jesus, så hade vi inte firat jul, eller? Jag tror att vi skulle ha firat annorlunda, då den rådande trenden är att kommersialisera varje högtid och specialtillfälle. Det är lätt att tänka att man inte ska köpa alls, men när barnen kommer tillbaka till skolan efter jullovet börjar de jämföra gåvorna med varandra. Då tycker jag synd om alla barn till Jehovas vittnen. ”Vad fick du i julklapp? Ett litet jesusbarn.” Sålunda försöker jag som en välbalanserad mamma gå på slak lina och vara så där lagom revolutionär. Jag köper julklappar och gnisslar tänderna. Gnisslar jag tänderna för att jag är sådär härligt snål? Jag tycker att det är jobbigt att köpa presenter som bara slängs upp på högen och leks med på julafton och sedan aldrig mer. Leksaker som har så små delar att de försvinner in i dammsugaren när julen ska dansas ut. Jag har köpt presenter för tusentals kronor och de leksaker som barnen faktiskt lekt med kan räknas på båda händernas fingrar. De spelar inte brädspel och ändå köper jag dem, för jag har bilden av en lycklig familj som spelar spel tillsammans. Tydligen är vi en dysfunktionell familj för jag hinner inte spela spel med dem, för vi är strängt upptagna med läxläsning, duschning, matlagning och annan ansning och putsning enligt sociala spelregler för anständigt uppförande och beteende. Jag kan köpa skridskor och annan vinterutrustning och kläder, men leksaker har barnen slutat leka med när de var två år gamla. Och jag fyller på förrådet med fler leksaker som barnen tror att de vill ha.

Jag försöker ändå uppbåda en viss entusiasm när jag polerar upp mina förvärvade mynt. Jag kartlägger barnens beteende och tar reda på deras intressen, så att säga wallraffar i barndomsvärlden. Sedan plockar jag med infon och drar till närmsta leksaksaffär. Mycket omsorgsfullt och kärleksfullt. Varför tindrar inte barnens ögon? Strax före förra julen så ställde äldsta sonen mig mot väggen. ”Vi vill inte ha random gifts som alla andra jular. Vi vill ha cash.”  (random=slumpmässigt utvalda, cash=klirr i kassan). Då var det slut med julshoppandet. Jag slapp stå svettig  i julekön utan det räckte med ett uttag från bankomaten. ”Varsågoda, med vänliga hälsningar från jultomten.”

Minsta sonen vill fortfarande ha presenter, men inte heller han vill ha random gifts. Han vill ha full valuta och inga osthyvlar eller sticksiga strumpor. Jag satte honom framför datorn, loggade in på Ellos och gav honom fria händerna. Jag bad honom trycka ner allt han önskade sig i varukorgen. En kvart senare var han klar. Jag tittade in i den digitala varukorgen, varor till ett värde av 30 000 kr, Jesus Christ superstar. Två av varorna som drog i väg var skotrar så de resonerade vi bort. Till slut hade vi förhandlat klart om värdet av hans gåvor och vi skickade iväg listan till jultomten som tar emot den i Nordpolen och sedan låter Ellos paketera dem. Fiffigt,va?

Det kanske låter hemskt tråkigt och banalt. Det ska vara jobbigt att fira jul som bara upptar en tolftedel av året. Jag gillar inte den materiella delen av firandet. Det ska vara som hårvaxning, fort och ont som f-n ska det göra när ni sliter ut mina pengar ur plånboken.

Nu kommer det att susa i säven: vi tror inte på Jultomten. Vi tror på Gud. Borde det inte vara tvärtom? Därför upprätthåller vi inte heller illusionen av att tomten klättrar nerför våran skorsten. Gud kommer istället till vårt hus och påminner oss om att vi firar julen till minne av Jesu födelse.

Jag tycker om att pryda huset med adventsljus, guld och glitter. Jag tycker om julkalender och julottan. Jag tycker om maten och sällskapet. Jag tycker om vintermörkret som bakgrund till stjärnorna som glittrar ikapp. Jag tycker om stämningen som julen skapar i våra hjärtan, ett uns av givmildhet i den hårda världen.

Barnen är uppväxta i materiellt överflöd. Vi har redan mobiler, surfplattor, datorer och spelkonsoler. Vi har fler av dessa apparater än vi har folk och fä i huset. En pryl till gör ingen skillnad.

Julen ska vara en fröjdefull helg. Inte en ångestskapande sådan. Jag ser på jobbet hur folk inte har råd att hämta ut sina mediciner och använder bensinkortet till att köpa schampo med. Tar fram kort som en efter en studsar för att maxkrediten är nådd. Måste man ta ett nytt lån till jul för att ha råd med firandet? Till prylar som aldrig används, för att imponera på människor som gör likadant som du, och blir sponsrade av kreditinstitut som ler i mjugg så fort julen kommer, då de kan smörja sitt krås med din framtida lön som pant.

Advertisements