ljusJag har gått och känt mig eländig i några dagar. Känt mig utmattad och utlämnad. Som naken hud. Den känslan har gått och hängt över mig som ett grått moln som vägrar bryta upp. Till slut blir jag tvungen att stanna upp och analysera känslan.Vad är det som händer i mig som får mig att känna mig så här?

Med mitt goda minne kan jag minnas andra gånger jag har upplevt samma känsla. De dagar jag känt att jag måste kapitulera inför andra och acceptera en sanning som inte är min. Jag har alltid haft en stark magkänsla, en intuition, som lett mig rätt fler gånger än fel. Jag slår upp “trust your gut” och kommer fram till att människor i alla tider undermedvetet har analyserat omgivningen, där magkänslan slår larm före hjärnan. När saker och ting är för bra för att vara sanna. Vår hjärna registrerar och när den inte stämmer överens med vad den förväntar sig blir vi avvaktande.

Anledningen till den nygamla känslan var att jag fick en stark “hunch” att jag och min familj skulle ta skada, att vi skulle offra oss i en lek där det inte finns några vinnare. För att vi är för snälla och ställer upp. Vi valde att ställa upp i en situation som är behjärtansvärd och pga av flera inblandade individer kan jag inte nämna mer. Barnen var villiga att utsätta sig för detta, men när utgången inte blev till deras fördel utan de tog skada och skulle bli tvungen att anpassa sig till en ny situation protesterade de tyst. Vi vuxna valde att inte lyssna på protesten utan körde på. Tills dagen då magkänslan tog över. Då systemet larmade röda flaggor. Big time. Inte nog med att vi ställde upp, utan vår familj skulle aldrig vara den de är nu. En härlig. kaotisk familj med högt i tak skulle kanske bli en familj där var och en stängde in sig i sina rum och misstänksamt bevakade sina ägodelar och där tystnaden skrek ut: “Du tillåter mig inte.”

Det gjorde mig alldeles skakig. Hade jag med min snällhet och välvilja drivit ut barnen som sagans Hans och Greta på en stig som lystes upp av självlysande stenar som inte ledde hem? Hade jag inte ett avtal med mina barn, att jag lovat att ta hand om dem och skydda dem så gott jag kunde med min förmåga? Nu kände barnen att jag har svikit dem. Det var då jag tackade nej. Det där nejet ledde mig till en ny känsla, att jag har inte har underlättat livet för någon annan. Själva orsaken till lidandet kom inte från mig, men jag hade lovat att ställa upp och nu drog jag det tillbaka. Hur kunde jag tillåta mig själv och mina likar mer än någon annan?

Jag analyserade den här nya känslan att jag måste skuffa mig själv och magkänslan till förmån för andra. Hur kommer det sig? Jag har alltid sagt att jag kom hel ut ur min barndom, att jag var ett maskrosbarn, men jag undrar. Jag måste ständigt ursäkta mig när jag vill existera på samma nivå som andra, att jag backar undan när någon har det psykiska övertaget. Att jag tillåter andra att ta över mina ord, min kropp och min själ. Sedan när enough is enough måste jag tillbaka och återfå mina rättigheter, för att hamna på samma nivå som individen framför mig. Det är då anklagelserna kommer: Lovat är lovat. Vem tror du att du är? Jag måste förklara och ursäkta mig och möts av anklagelser på alla nivåer. Det är den känslan som jag går omkring och känner, Vem tror jag egentligen att jag är? Kan man aldrig få ta tillbaka ett ord, för att man nu har alla korten på bordet. Att man har analyserat klart och att den första analysen inte tagit allt i begrundande.

I mitt fall handlar det om att vi lovade ställa upp på en situation, där vi senare insåg att vi inte hade hela sanningen framför oss. När vi sedan såg helheten backade vi, för det skulle innebära ett nytt liv på gungfly. Är ett löfte ett löfte som man måste hålla trots att motparten har avhållit sig från att säga sanningen och gömt undan fakta? Det är där snällheten får stryk och gömmer sig och huttrar under ett täcke. Jag måste lära mig att tillåta mig själv samma utrymme som andra. Jag har lärt mina barn att de är det viktigaste i deras liv och de protesterar när de hamnar i skuggan av någon annan. Varför ska någon annan betyda mer än de? Jag har inget svar. De har inte haft min barndom och lärt sig att sjunka in i tapeterna och anpassa sig så att någon annan får blomstra på deras bekostnad.

Det var då jag började leta efter en dikt som skulle kunna hjälpa mig ur denna situation. Jag hittade ett citat som passar bra till dagens bild. Jag har översatt den från amerikanska. Jag avslutar med Marianne Williamsons ord:

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva, “Vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad, fantastisk?” Egentligen, vem är du att inte vara det? Du är ett Guds barn. Att du gör dig liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig så att andra människor inte ska känna sig osäkra omkring dig. Vi är alla avsedda att skina som barn gör. Vi föddes för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Det är inte bara i några av oss, det är i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda från vår egen rädsla,  så frigör vår närvaro automatiskt andra.

Jag kan inte låta bli att tillägga: May the force be with you!

Advertisements