Min far

Jag passerar bilden av min far flera gånger per dag. Fotografen har bett honom titta in i kameran, medan hans mor Saimi har blicken fäst mot något i fjärran. Hon ser bestämd ut och verkar ha allt planerat och välorganiserat in i minsta detalj. Farmor tänkte kanske på boskapen där hemma som behövde fodras eller släppas ut på bete. Min far, som liten pojke i tidig skolålder, gör som han blivit tillsagd, van vid att lyda de vuxna. Det är något i hans blick som fångar mig 60 år senare. Han ser ängslig ut, men han har svalt rädslan och stoppat den långt ner i bröstkorgen med hjälp av moderns stadiga närhet vid honom. Osäkerheten lyser i hans anletsdrag, det söta barnet yngst av elva barn. Han är långt ifrån lik den far jag växte upp med. Jag vet inte om farfar Arne ännu hade dött i för tidig ålder, men farmor har beslutsamheten som en nybliven änka som drar det stora lasset helt ensam. Kan det vara Döden som speglades i min fars blick? Döden som berättade om alla hemskheter hans liv skulle komma att kantas med.

Min mamma har läst båda mina utgivna böcker och tyckte mycket om dem, så olika som de är i berättarstil och perspektiv. Gång på gång ber hon mig skriva ner historien om mitt liv, eller snarare vad som hände vår familj. Boken skulle kanske svara på vad det var som gick sönder i oss. Jag svarar att jag någon gång skriver ner “Skottår” som just nu är ett hårt nystan av stängda minnen och känslor. Jag vet inte om jag kommer att skriva den medan hon lever. I min historia finns inga förutbestämda skurkar och hon bär inte hjältens vita cowboyhatt och rider iväg med oss barn medan solen sakta går ner i horisonten. Förövare och offer finns i samma person åtskilda av tid och rum och spänner sig över flera generationer. Hur ska jag kunna döma någon som själv fallit offer? Jag vill inte berätta historien för att hämnas på någon som ännu lever. Jag vill skriva den för att den finns där outsagd och viskar i skuggorna bland de vissna blombladen på kyrkogården där vi grävde våra döda. Och hur ska jag skriva historien om mig själv utan att förvanska sanningen och utan att brodera ut med ord där glömskan sopat bort viktiga ledtrådar från barndomen? Hur ska jag orka att såra människor som försonats och förlikats med sina missgärningar? Gör inte jag samma brott som de när jag rycker upp de vissna rötterna och planterar dem i ny jord?

När jag var fem, sex år minns jag att jag såg upp till min far. Han var annorlunda mot andra pappor som kändes gråa och trista. Han var konstnärlig och uppfinningsrik, sjöng och var så bra med ord att han fick oss att skratta gång på gång. När jag blev lite äldre förstod jag att humorn knappt täckte hans svårmod. Sin depressiva sida sköljde han bort så gott han kunde och hann med spriten. Spriten blottade sanningar, men dränkte honom. Den ena gången drack han och var social. Frun vid diskbänken som serverade männen kunde andas ut. Den andra gången tuggade osäkerheten honom i små munsbitar åt gången. Fadern sitter vid köksbordet och blänger som en kossa med vanvettets tunga hängande i ena mungipan. Hans hand håller stadigt i glaset som han sveper snabbt utan att släppa blicken från fruns bakdel. “Saatanan huora!” (Satans hora!) Vi barn avlägsnar oss från stormens öga som ringar på vattnet, trycker tätt sammanflätade i något rum och väntar på att något ska hända. Polisen kommer in och sätter handbojor på fadern vars kropp finns kvar men där vansinnet har ersatt mänskligheten.

Varje skottår gick solen i moln och far tillbringade dagar och veckor på öppen- eller sluten psykiatrisk vård. Jag minns de gånger de svarta grindarna till Restad gård slöt in oss i galenskapen. Hur vi alla trippade tätt tätt ihop för att besöka far och bedyra honom att vi skulle klara oss tills han blev frisk igen. Det var ju inte hans mening att yla mot månen utan han bar skulden för vår drunknade bror på sina axlar. Han blev galen för att kunna hantera sorgen som slukade oss.

I tonåren kan jag inte minnas att det fanns någon period av mitt liv då jag inte mådde psykiskt dåligt. Utåt sett var jag som vanligt och var en högpresterande elev, men inom mig brann en eld. Jag var en extramamma åt mina syskon och stöd åt min mamma. Gömde spriten innan jag gick till skolan. Inombords fanns ett stort hål där en familj skulle ha fyllt den med sin kärlek. Jag sökte istället flyktig kärlek i andras armar. Jag var inte värd att bli älskad och det var det jag mottog gång på gång.

Polisen, vår vän i nöden, var inte där när min far skulle mörda mig. Han tog fram en kökskniv och närmade sig mig. Jag gjorde inte saken svårare utan förkortade sträckan som det offerlamm jag var. Låt oss få slut på vårt lidande en gång för alla. Döda mig och befria min ångest. Mamma som stod vid sidan av händelseförloppet såg bådas beslutsamhet. Ingen av oss skulle vika. Hon svepte tag i mig och kastade mig ut på altanen. “Spring!”

Kanske var det luften som fick mig att andas eller för att jag för första gången såg Döden i vitögat och spottade honom i ansiktet. Jag är inte rädd för dig, din skit. Jag sprang och sprang och när jag nådde fram till en vänlig själ som jag inte behövde förklara något för, brast jag. Jag skulle göra allt jag kunde för att inte fortsätta leva mitt liv så här.

Familjen splittrades. Min far blev ensam kvar. Min mor tog mina yngre syskon och flyttade till ett nytt hem. Jag, inte ens myndig, flyttade med min sargade själ till ett eget boende. Det var för mycket begärt att jag skulle bli ett barn igen.

Jag försökte skrapa ihop mitt liv och forma den som jag trodde att vanliga människor levde. Min far knackade på dörren. Han var inte full, men ville gärna bli det så fort som möjligt. Han bar en keramikskylt där det stod: “Livets svåra gåta, älska, glömma och förlåta.” Förstod han själv vad han bar på? Han fick pengar av mig och försvann från mitt liv för alltid. Nästa gång jag träffade honom var på hans begravning. Han hade levt som ett av samhällets utslagna på en parkbänk vid torget. Han tog sina sista andetag ensam och utblottad i en skogsdunge. Är det allt jag ser i den lilla pojkens ögon i det frusna ögonblicket av hans barndom. Jag ser ju att han är rädd. Rädd för det han ska bli.

Det var inte meningen att det skulle bli så här. Det visste ju han själv. Han ville vara där för mig, men vemodet tog över honom. När jag skrev för första gången i mitt liv, vilket sedan kom att bli min första bok, var han närvarande. Hans brylkräm lindade in rummen och han vakade över mig till sista stavelsen. Han tog sedan farväl och svepte mig i sin famn. Jag kunde känna honom trots att han sedan länge hade avlägsnat sig från Jorden. Det var ett uppriktig förlåt och jag kunde känna hans sorg och det han själv hade förväntat sig av livet slå mot mig som havsvågor mot en vass klippkant. Hur ska jag inte kunna göra annat än att förlåta honom och släppa honom från skuldens bojor. Han var ju blott en människa, för svag och för bräcklig för livet.

Det finns en del som undrar om jag behöver terapi i någon form för att hantera min barndom. Jag behöver ingen terapi, för jag hatar inte någon från min barndom. Jag har försonats och har bara kärlek att ge till de som gjorde mig illa. Jag känner ingen skuld för det som hände. Det som hände, hände. Jag minns, men jag har ingen ilska kvar. Jag behöver ingen förlåtelse för jag har redan förlåtit. Min enda önskan är att jag hade kunnat trösta mig själv som barn. Att jag kunde resa tillbaka i tiden och krama mig själv och säga att det blir bättre sedan. Håll ut! Det blir mycket bättre sedan. Som liten låg jag i sängen och fantiserade om ett framtida jag som slungades tillbaka i tiden och hälsade på. Det var min önskan om att jag skulle bestå efter allt eländet som kom i min väg. Det var jag, Päivi lilla, som gick i trapphuset den där gången. Du hörde trappsteg och ekon av dem därute. Du och mamma öppnade dörren och undrade vart personen som framställde dem hade tagit vägen. Ingen hade gått in och ut ur huset. Det var jag.

Veikko Olavi, du lilla. Jag vet att du är rädd, men var inte orolig. Det kommer att vara mycket hemskt under en lång tid, men det blir bättre sedan. Mycket bättre sedan. Jag kommer att förlåta dig i framtiden för allt du har gjort. Jag känner inget annat än kärlek för dig.

Min arbetskamrat undrar medan jag försöker samla ihop material till en novell varför den måste handla om Döden. Jag är inte riktigt klar med Döden.

Advertisements