heinäsaari

Då var det dags för den årliga dissningen av finnarna, när vi förlorade mot svennarna. Vi kan vinna mot alla länder och spela big time och big high, men så fort vi möter Sverige i en match då lägger vi oss lågt och spelar safe. Och förlorar varenda gång. Nästan. Läs förresten resten av inlägget med finsk prutning, muminsvenska. Tänk Mark Levengood som min röstuppläsare.

Hur kommer det sig? Saken är den att halva Finland har flyttat till Sverige, så Sveriges sak är ju finnarnas. Vi har infiltrerat de flesta organisationerna och myndigheterna och de som inte ser ut som finnar har bytt namn till trygga Svensson och Karlsson och gift in oss i surströmmingarnas och kräftornas förlovade land. Hur skulle det se ut om vi vann över er? Skulle vi ha jobben kvar? Skulle Pekka få jobba kvar i måleriet på Volvo och skulle Aila få skrubba toaletterna på Försäkringskassan? Skulle Sven bli tvungen att skiljas från sin finska mor Kylliki som skickas tillbaka till Hakkapelitta-fabriken i Suomi? Eller skulle vi alla deporteras till de mörkaste skogarna i norra Finland? Man kan inte vara riktigt säker. För säkerhets skull förlorar vi i matcherna mot Sverige och tricker hellre Torskenkorva än står med mössan i handen hos gammelmormor i Finland som flyttat till ett ålderdomshem och sålt stugan till tyska turister.

Det många inte känner till är att det i Sverige finns fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Ni blir inte så lätt av med oss, finnarna alltså. Jag är sverigefinne med betoning på finne. Eller om jag uttalar det så viskar jag först “sverige” och skriker sedan “finne”. Så finne är jag. Jag har vissa rättigheter. Jag har t ex. yttrandefrihet, även om de flesta finnar är ganska tysta tills de får i sig koskis som vi säger eller p, som betyder pontikka (hembränt, moonshine). Varför använda så många bokstäver när vi kan få så mycket sagt på färre stavelser?

Nu tänker jag använda min yttrandefrihet och säga varför jag är en stolt finne. Jag älskar att vara finne på grund av det finska språket. Varje gång jag hör någon prata riksfinska vill jag rymma till Finland och börja flippa hamburgare på en bensinmack i Kemi. Det är en fetisch jag har. No big deal. En del gillar skor, andra välutrustade män och jag gillar finska sanakirja (finsk ordbok).

Vi finnar känner igen varandra. Först trevar vi:

“Hej!”

Sedan fem minuter tystnad. Vi känner igen varandras lidande, du vet finska vinterkriget och hungersvälten som är genetiskt inkodat. Därefter idel ryggdunkningar:

“Mitä perkele?”

Det säger ju allt. Sedan frågar vi varandra samma fråga vi ställt tusen och en finnar:

“Är du med i finska föreningen? Har du sauna? När kom du till Sverige?”

Svar: “Nej, nej, och jag kom 1970-71 i mammas äggstock.”

Då blir det tyst. Jaha, du är en sån där svennebanan som låtsas du är finne. Ge mig perkele tillbaka ryggdunket.

“Nej, nej, jag hejar på Finland i matchen mot Sverige.”

Hen, eller hän som vi säger i Finland, synar mig från topp till tå. Kommer jag att bestå testet?

“Även Euroviisut?” (Eurovision då vi får mer däng än alla krigens samlade lidande)

Svaret kommer snabbt:

“Kyllä.”

“Förlåt att jag tvivlade.”

Hur kan någon gilla finska språket? Jag kontrar. Hur kan någon gilla franska språket? Ingen förstår vad de säger och om man ska lära sig franska språket lär man sig först orden en och en och sedan uttalar man dem ihop som en kissnödig sportkommentator som svalt början av alla orden. Finska språket är som surdeg och köttgryta. Det ska tillagas långsamt. Inte snabbmat som franska språket. Vad gäller svenska språket: No comment. Jag bor och lever i Sverige och frågar ni mig rakt på sak: I love it. Älskar era långa meningar, dubbeltydigheter och byråkratsvenska som kommer som små fönsterkuvert som jag bränner i vedpannan. Any questions?

Finne, upp till bevis. Okkei. Det finska språket är särdeles vackert för att det är vårt språk. Vi använder inte låneord. I Sverige har ni lånat alla ord från Frankrike (där ni förresten hämtade kungen), Tyskland och Storbritannien och ni har fanimej inte lämnat tillbaka dem. I Sverige måste man för att kunna stava rätt veta ett ords ursprung: tape, juice, necessär. I Finland är alla ord “made in Finland” och stavas som det låter. När finska elever går i fyran kan de börja lära sig dansa tango, medan man i Sverige fortsätter med prepositioner, bisatser och sje-ljud. Vi har inget utav dem. Jag tror inte vi använder bisatser för varför ska vi vara långrandiga när vi kan säga rakt på sak. Vi slösar inte på ord. Jag straffkommenderades till svenska för invandrarbarn i sexan för jag vägrade använda prepositionerna på, i, under, över på ett korrekt sätt. “Kalle låg på mig på sängen och inte under sängen i sin säng. Perkele!”

Finska språket är så versatilt. Vi har så många ord som beskriver samma sak, fast man måste vara finne för att kunna använda orden korrekt och så att man inte får på käften.

Bakdel= peppu, pylly, perse. Alla börjar på p och alla beskriver samma kroppsdel men här slutar likheterna. Man talkar en bebis peppu. En kille kan mycket väl klappa sin tjejs pylly. Men ta mig fan om du snackar om min morsas perse och dess omfång.

Finska språket försöker inte göra sig till och göra sig finare än det är. Ta som ett exempel: I Sverige kan man säga “en prekär situation”, men i Finland skulle man istället säga “hei, vittumainen juttu (ordagrant: hej vilken fittig historia). Prekär måste man ju slå upp i ordbok, men t.o.m. en treåring vet vad vittumainen är. Jag fick låna en finsk hälsobilaga av en finsk kund och även i medicinspråk används enkla finska basord. I Sverige skulle man kanske “applicera” en kräm på huden, men i Finland ska man “läträtä”, dvs söla och sedan kleta runt med smeten. Inte alls svårt att förstå.

Förutom de slående olikheterna mellan de båda grannspråken finns det ytterligare en skillnad mellan de båda språken som jag nämnt i förbifarten. Oj, vad långt det här blev, men så skrev jag ju också på svenska. Jo, det är att finländarna inte talar om de inte har något viktigt att säga såsom att bastun brinner. I Sverige skriver ni ballader och kallar det för schlager. Sverige har ju inte varit ockuperat av några andra länder. Eller, har de? Jag sov igenom hela Gustav Vasa och Magnus Ladulås. Resten ligger som en stor mörk dimma över min hjärna. Måste vara från när jag tuppade av och slog huvudet i bänklocket. I alla fall; Finland blev ju inte eget land förrän 1917 och desförinnan turades Sverige och Ryssland  om att ockupera Finland. Finnarna hade inte tid att forma ett språk där ingen orkar lyssna tills någon talar till punkt. Kom fienden från öst eller väst? Var det någon som håll koll på om det var ryssen eller svennen som jagade oss? Bäst att hålla sig kort och resten av tiden hålla käft. De som kunde hålla käften längst vann det genetiska spelet och kunde föröka sig under björnfällen. I fredstider kunde vi tillåta oss att släppa loss, men eftersom tystheten ligger så djupt inkodat i reptilhjärnan måste vi ta till flaskan för att överhuvudtaget kunna sjunga och dansa tango.

Det är faktiskt inte därför jag gillar det finska språket. Jo, förresten, men det finns en sak till. Eftersom Finlands historia färgats röd och det varit hårda tider så är det inte bara Koskenkorva som hållit oss vid liv. Utan den finska humorn skulle vi ha dukat under. Den är svart som kol, satirisk och om historien slutar med att du hänger med ett rosa rep runt halsen har vi bara en sak en sak att säga: “Fjolla! En riktig karl använder inte bh-band utan kabel.”

Redan som barn behärskade jag den finska humorn och dess fåordighet. Som femårigt barn var jag likblek. Vad? Jag är finne, inte någon j-a vampyr. Jag hade järnbrist och blev tvungen att bli punkterad på mina stackars delikata fingrar. Sjuksköterskan log sitt icke-leende, tog tag i min hand och stack till och pressade ut små bloddroppar som hon stal från mig. Jag hade bara en sak att säga henne: “Vittu, perkele, saatana! (Fitta, helvete, satan!) På den tiden behärskade inte alla svennar dessa så välkända och välanvända ord. Hon frågade min mamma vad jag sa. Mamma log och tryckte mig mot sin barm där jag fortsatte spotta och svära: “Jaaaa, hon seeeejer att fortsätt. Fortsätt!”

Nu kanske ni undrar om jag importerat en finsk man från Jyväskylä? Nej, jag gifte mig med en armenier. Jag är så himla rädd för inavel och ville inte att galenskap, fylleslag och dåligt hjärta skulle ärvas ner till mina barn. Min mamma suckade när jag drog med mig honom hem för syning för 22 år sedan. “Varför Päivi kan du inte hitta en trevlig finsk man?” Bara frågan innehåller så många motsägelser.  Nej, mamma. Jag vill inte ha barn med en fåordig fyllebult. Ja, ja,  jag hade trånga referensramar på den tiden. Så länge jag inte dejtade en finne kunde jag dejta en katt, en marsian eller en kvinna. Whatever!

Numera försöker jag smälta in i det svenska. Ähm. Jag sa att jag försöker. Min glädje visste inga gränser när jag bytte jobb till Boots apotek. De använder sig av det finska systemet Receptum/Maxx. Till och från kommer det olika meddelanden på finska på datorn. Det är som om någon skulle ge mig oväntat rosor. När någon måste ringa den finska supporten i Finland, står jag där och skuttar. “Snälla, snälla, snäääääälla!!! Får jag ringa?” Jag vet inte hur många gånger jag nämnde Finland, finska, finne den första månaden men en kollega tog mig åt sidan. “Jag har förstått att du är mycket stolt finne.” Det är som när en alkoholist får jobb på Systembolaget som vinprovare. Gränslös glädje.

Jag taggar ner så gott jag kan. Jag lyssnar på finsk radio när jag diskar och blir abstinensen svår ringer jag mamma. På jobbet försöker jag vara som vilken svenne som helst. Svennefarmaceut. Utom när kunden måste välja mellan månadens billigaste generika som råkar vara finskt eller det som läkarens skrivit ut.

“Ja, vi har ju Metformin Actavis som din doktor skrivit ut. Om du vill välja den framför den billigaste, Metoprolol Orion, så betalar du 35 kronor extra.”

” Vad vet jag om Orion. Är det säkert?”

“Tja, den kommer från Finland. Det sägs att de är ett strävsamt och hårt arbetande folk.”

“Wait a minute! Är inte du finsk?”

Jag ler ett propert farmaceutleende, ingen tunga i sikte och med välsmorda smultronröda läppar. “Om du säger så.”

Advertisements