fattig

Jag har tänkt på pengar hela dagen. Hur ett fåtal har massor av dem och att det finns en allt större växande andel av världens befolkning som lever på allmosor. Det var oundvikligt när jag läste artikeln att Idea-chefen (en biståndsorganisation) fick 120 000 kr skattefritt i månaden och samtidigt fick sin bostad betald som han sedan sålde och fick en massa pengar för. Det är inte första gången det skrivs om chefer för biståndsorganisationer som får hutlöst mycket betalt. Den lön de cashar in kommer från bistånd, det vill säga hederlig old fashion tiggeri i stor skala för samhällets olycksaliga. Och då tänker jag på romer från Rumänien som blir avhysta från gatorna och skickas hem till sina länder till yttersta fattigdom. De är Europas kastlösa. Ni tänkte rätt, att man kan tjäna pengar på tiggeri, men ni skalade inte upp det till tillräckligt. Tänk som en biståndsorganisation och få bidrag från staten. THINK BIG!

Jag är ledsen, men jag kan inte stötta en organisation där pengar går till själva driften av organisationen men inte till de som behöver det. En chef som ska jobba för ett företag, ska tro på dess värdegrund och i det här fallet att hjälpa andra. Att osjälviskt ge av sig själv. Det är klart att jag vill hjälpa andra, men tvinga mig inte att välja mellan pest och kolera. Om jag inte är med och hjälper högste ordförande i Röda korset att få värsta lägenheten i Paris så dör barn i Afrika. Lite till Afrika och mycket till de som redan har. Sorry! Du kanske kan tälta vid Champs-Élysées som romerna gör. Du gör det för en god sak. Tänk så många barn du kan rädda i Afrika med din feta månadslön. Inga barn behöver någonsin dö av svält i Kongo-Kinshasa om vi tar hela din lön och puttar in där. De får utbildning så att de blir självförsörjande med de förutsättningar som finns där. Då kan jag vara med och skänka pengar.

Sverige kommer inte undan min skopa av indignation. I Sverige räknas ditt människovärde i pengar. Inget här görs gratis. Sjuksköterskor vill ha mera lön, följt av undersköterskor som vill ha mera lön. Sedan industriarbetarna. Kvar i botten finns de som inte kan begära löneförhöjning eller ett nytt lönesamtal. Det är de sjuka och de arbetslösa. Lönerna drar iväg, men de står kvar och trampar i samma vattenhål. Jag kan inte så mycket om ekonomi; om fonder, aktier och börsnoteringar, men jag vet att när lönerna går upp ökar konsumtionen. Det är ju bra för då skapas det fler arbetstillfällen. Efterfrågan på vissa varor och tjänster ökar och priserna ökar som en följd av det. De som har fått höjda löner kan för en kort stund satsa på bättre kvalitet tills priserna återigen har jämnats till samma nivå som tidigare. Folk kan inte handla lika mycket och det blir nya arbetslösa i dess spår. De som jobbar ställer nya krav på höjda löner, för att det ska löna sig att jobba. Man ska ha råd att äta, att bo, att resa. Och det ska vara kvalitet. Kort sagt ett värdigt liv. Kvar på botten är de sjuka och arbetslösa, som ser hur klyftan mellan dem och resten av befolkningen blir allt större. Den relativa fattigdomen, att inte ha råd med det som andra har. Fattiga i Sverige svälter inte, men den relativa fattigdomen är lika stigmatiserad som den reella fattigdomen.

Jag ser dagligen människor som är så fattiga att de inte har råd att köpa hostmedicin till sina barn. Hur de först frågar vad det kostar. Hur de först måste gå till “socialtanten” för att få en rekvisition att handla på. Hur jag ser i deras blick hur obekväm situationen är för dem. Att inte kunna försörja sig själv. Jag ser hur barn kommer in med ärvda och begagnade kläder, hur ärmarna släpar mot marken och hur de drar i sina byxben för att inte snubbla på dem. Hur en och samma kund bär samma kläder år ut och år in, vinter som sommar. Det sista som lämnar en människa som lever i yttersta misär är värdighet. Har man förlorat den har man förlorat allt sitt hopp till överlevnad på samma villkor som andra människor. De skaffar värdigheten med tvång om de så vill. Gapar och skriker och kräver. Jag ger dem värdigheten utan några eftergifter. Jag ser dem i ögonen och bekräftar deras existens. Jag ser mig själv i deras ögon, hur mitt liv kunde ha svängt av vid fel avfart. Vem är jag att tro att jag inte kan drabbas av missöde och fel beslut som avgör mitt livsöde. Det hade kunnat varit jag som stod där och skrek ut min ångest.

Jag ser också människor som är så blasé att de inte ens tittar åt mitt håll. Jag är inte ens värdig deras blick, för att jag tillhör den arbetande medelklassen. De stoppar in sitt guldpläterade kort, trycker in sina koder och försvinner utan att jag ens hunnit önska dem en trevlig dag. Är det de som jobbar på biståndsorganisationerna och får så mycket pengar att de glömmer själva syftet med sitt arbete? De får en hög med pengar och kan flytta ut till rikemansområdena, där de kan se fattiga på TV. Fattiga i andra länder, som de kan hjälpa. Lite till dem och mycket till mig.

Jag är inte en ond människa för att jag inte skänker pengar till biståndsorganisationer. Jag vill inte skänka pengar till ett tankefel som förstärker klyftorna mellan människor istället för att överbrygga dem. Jesus bildade inte en biståndsorganisation och satt sedan i ett tempel och filade på sina välpolerade naglar, medan hans lärjungar kom inspringande med rapporter om hur mycket pengar de håvat in från Galileen och Judeen. Han levde bland samhällets utsatta och fattiga och var en av dem. Han delade deras lidande. Han satt inte i ett palats och åt druvor, medan befolkningen svalt.

Någon som vunnit mitt hjärta och själ är saliga Moder Teresa som med risk för sitt eget liv hjälpte fattiga människor i Calcutta. Hon kunde ha valt ett simpelt liv som nunna på något fint kloster och lovorda Gud dagarna i ända. Istället valde hon att leva efter Bibelns värdegrund, att hjälpa fattiga och utstötta. Hon jobbade för Gud. Många biståndsorganisationer har inte förstått att de ber om bidrag från vanligt folk som tar av sig sin enda skjorta för att välmenande lämna plats åt en fattig att ta sig upp från misären.  De skänker till de fattiga. Cheferna på hjälporganisationerna har glömt bort det och ser det som vilket lukrativt jobb som helst.

Advertisements