angel

Jag vill inte påstå att mina barn är bättre än andras ungar. De är mina barn och jag har ingen objektiv syn i förhållande till andras barn. Jag är medveten om att jag hellre väljer att tro på mina barn än andras. Jag vet att alla barn ljuger. Jag har jobbat med barn.

Men när min son kommer hem och gråter, vet jag att han inte ljuger. Det är svårt att fejka en så emotionell känsla. Det är inte heller speciellt manligt att gråta, så han skulle göra vad som helst för att inte gråta framför oss. Att inte blotta sina innersta känslor.

Det är något med oss människor, som får mig att må dåligt. Om vi blev slukade av ett stort svart hål skulle resten av universum bli en mycket bättre plats. Strax innan jag hänger av mig min vita rock på jobbet, sållar jag igenom vad jag har för missade samtal på min mobil. Fritids hade ringt. De ringer inte i onödan. Klockan var sex så de var inte kvar där. Jag ringer min man för att kolla om det har hänt något. Lillpysen hade råkat i bråk och jagat några barn med spade. Varför undrar vi. För att de retar honom. Till slut fick han nog och jagade dem. De förstör hans saker och det han har byggt upp och han blir ledsen. Så ledsen att känslor inte får plats i kroppen och de hoppar upp och ger sig till känna. Vi pratar om att man inte ska bli så arg, att man inte ska hota. Hans axlar slokar. Hans ögon omringas av röda cirklar, som om han har gråtit länge eller har allergiska utslag. Han börjar gråta. Han säger att han har pratat med fröken, att de har pratat med deras föräldrar sedan tidigare, men inget hjälper. Han undrar om han får byta skola. Vi säger nej. Han säger, åttaåringen, att han tänker gå till rektorn och säga att det får vara nog. Han vill inte bli retad mer.

Vi säger att det inte är första gången han hamnat i bråk med andra barn. Det måste finnas något mönster. De retar honom och varför just honom? Han reagerar. Hans ögonbryn åker ner och han småmorrar att nu har ni trampat på mitt revir. Hit men inte mer. Barnen ser att det finns någon som reagerar, så låt oss trycka på hans knappar och se vad han gör mer. Vi säger till honom att sluta bry sig. Han tittar på oss desperat och säger: men tänk om det inte hjälper. Han jagade med spade några barn. Var det därför de ringde från fritids? Ett offer ska kanske lägga sig ner och bli styckad bit för bit. Bli helgonförklarad.

Jag blir så arg att jag vill gå till skolan och göra en “arab”: hota lärare, hota föräldrar och skydda barnet från framtida trakasserier. Allt skit på mig, men ingen kommer någonsin att våga göra något mot mitt barn.

Det är skolplikt och jag måste skicka mitt barn till skolan. Om jag byter skola kommer mönstret att upprepas. Det finns ingen plats för känsliga barn.

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna säga att det blir bättre sedan, men hur ska jag kunna lova det? Kommer de dumma barnen bli snälla eller flytta till annan skola. Kommer skolan att bli en utopi? Istället säger jag till mitt barn, bli van vid dumma barn. Det blir inte så mycket bättre när du blir äldre. Välj dina vänner med omsorg. Hämta kärlek från oss. Det var dig vi önskade som barn. Vi skulle inte välja någon annans barn. Vi har dig och du är fullkomlig i dina brister. Även när du jagar barn med spade förminskas inte min kärlek till dig.

På kvällarna filosoferar vi tillsammans. Vi talar om världen och allt som finns däremellan. Strax innan han somnar vill han knäppa händerna till aftonbön. Vad hette nu bönen som skyddar speciellt barnen. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är….. Och så minns han katten Sixten som vi hämtade hem från veterinären efter att han blev påkörd av en bil, hur han låg död på vår soffa strax innan vi begravde honom i trädgården. Han räknar redan sina sorger och förluster. Hans ansikte skrynklas ihop till ett russin, underläppen skälver och ögonen fuktas. Sedan slätas ansiktet ut och han försöker tappert att ta sig an nattens mörker ensam i sin säng. Han vågar inte sova själv. Jag lovar att låna honom en av mina änglar. Vilken ska vi ta: Gabriel, Mikael eller Uriel? Han tar Gabriel som tornar upp sig svagt framåtlutad, lång som en basketspelare, som breder ut sina ljusrosa vingar som täcker hela dörröppningen. Detta barn vill jag skydda till världens ände, så att han inte blir hård och cynisk utan behåller sin barnasjäl.

P.S. Lillpysens pappa hämtade honom nästa dag från skolan. Undrade varför de hade ringt. För att han jagade barn med spade? Nej. Hans vinterstövlar som försvunnit mitt på dagen från hans skoställning. Att vi borde sätta en lapp på dörren om ett par försvunna stövlar. Var det allt? Hur gör vi med vårt barn som jagar andra barn som retar honom?

Advertisements