hinner inte med

I dagens inlägg väljer jag att inte analysera min eller någon annans familj. Inte heller något samhällspopulärt eller något alla går och tänker på. Jag tänkte att vi skulle ta en tur i det inre. Om jag vore en känd karaktärsskådespelare hade inlägget kunnat heta: I huvudet på John Malkovich. Eftersom mitt namn inte gör någon upphetsad (möjligen min man, men det är en annan historia) väljer jag titeln från låten Fantasi av Freestyle. Så fort jag lyssnar på den förs jag tillbaka till gymnasiet, hur det var att gå igenom ändlösa korridorer med rader av likadana stängda dörrar. Den ständiga ångesten att den jag älskade älskade någon annan. Rädslan för besvarad kärlek och oro för framtiden. Som jag glömde så fort hans kropp rörde vid min kropp. Tiden stod still.

Min man lägger handen på min panna och utbrister: “Det är som om du har ett mekaniskt urverk där inne. Det snurrar tokmycket.” Om vi skulle ta och öppna locket lite på glänt. Det är toktrångt uppe i hjärnan och till och från pyser det ut genom öronen. Till både förbannelse och välsignelse har jag ett högt utvecklat fantasicentra. Jag dagdrömde mig igenom barndomen som var befolkat med små vättar som bodde under jorden och spöken som kom fram vid slaget tolv. När jag fick blodad tand för skrivandet var det som om Pandoras box öppnade sig. Ut vällde en massa karaktärer som alla vill uttala sig. Precis som vilken muskel som helst blir hjärnan mer vältränad av att använda den. Jag läser och finner fler ord. Jag drömmer och hittar nya scener. Jag associerar och historien vänder och vrider sig som en orm framför mig.

För många herrans år sedan led jag av så kallad skrivkramp, writers block. Jag skrev något och sedan analyserade jag sönder den. Det slutade med att jag inte kunde skriva för jag var orolig för vad min hjärna skulle tycka om det jag skrev. En dag fick jag en snilleblixt. Om jag skulle ta och tejpa en stor svart tejp på den inre kritikerns mun. Sedan slängde jag in hen i en garderob, låste med nyckel och kastade nyckeln i en brunn. Till och från ger kritikern ifrån sig livstecken, men så länge jag ignorerar rösten tystnar hen efter ett tag. Jag skriver om vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Fram- och baklänges, ståendes på en fot, spiknykter, onykter och på sanskrit.

Det var en sak jag inte tog med i beräkningen. Jag trodde att det var jag som bestämde över mina texter. Jag skriver, jag bestämmer. Punkt slut. Jag väljer tema och ut kommer broderad prosa på hexameter. Icke sa nicke. Ingen skrivkramp, men pennan skriver det pennan vill. Punkt slut.

I min hjärna är varje millimeter utrymme sedan länge förbrukat. Jag har en liten vindsvåning kvar därinne som endast kan hyras av tillfälliga gäster, såsom denna blogg och någon enstaka novell. Husockupant med tankar på bok göre sig icke besvär. Jag har sedan länge stängt gränserna för fler fantasier. Inte ens en liten gul hund som heter Pricken får figurera i något manus. Jag bevakar gränserna som USA bevakar Mexikos gränsstängsel och paranoid kollar jag alla pass: “Jaha, och du heter Lennart. Du är hemmahörande i vilket manus? Sa du Bland sågspån och chardonnay? Vad tillför du manus och leder din karaktär handlingen vidare? Är du ett trevligt sidospår eller bara sidoutfyllnad?” Kill your darlings, heter det när man skakar av sig onödiga sidor, onödiga miljöbeskrivningar och onödiga personer. Där i ingenmansland händer saker med fantasifigurerna. Låt oss säga så här: de lever inte vidare i mitt homeland.

De karaktärer som fick plats i min hjärna och befolkar var sitt hörn av den, det är de som får min hjärna att snurra. De dansar inte tango, vals eller schottis. Jag är ganska säker på att de slåss. De slåss om tillgång till pennan och handen som för den. Några anser sig vara för fina att slåss och väntar på att de andra ska ta kål på varandra. Det löser ju sig även på det sättet. Bernhard som har ett evangelium att upplysa om är alldeles för sinnesslö och timid för att ens komma på tanken att börja slåss för sin sak. Han fingrar nervöst och snurrar på sin skylt som Ali, hans arbetskamrat har tjepat på hans rutiga skjorta. Det står: Förste skruvsorterare på den. Den fina damen som jag glömt namnet på sitter på en vit soffa hon köpte innan hennes man dog och gjorde henne både bostads- och arbetslös. Om det inte vore för hennes mans dubbelliv och den spirande kärleken till den alldeles vanliga LIDL-anställde Juan med hästsvans och begynnande flint hade jag dränkt henne i en låda med Chardonnay och sågspån. Bredvid Bernhard sitter en man med målarbyxor. Han tittar ideligen på sin klocka och funderar på om han ska hem och vädra sin hädangångne mors sovrum. Det händer saker i det rummet, efter en oskyldig lögn om en flickvän han fantiserat ihop. Nu har hon börjat ta form och flyttar ideligen in sina parfymer, dofter och leriga gummistövlar in i det helgade rummet. Mia från boken “Hem jävla hem” vill att jag ska skriva fortsättningen “Ett husspöke till salu”. Hon säger att det finns läsare som längtar efter fortsättningen. Vill jag inte höra hur det gick med hennes fyrtioårskris, midsommarfesten, den nya kärleken och bebisen? Hur det är att bryta upp, bli rotlös i ett nytt land och hur det är att finna sig själv igen? Hur hennes minsting går igenom sin egen livskris och anordnar demonstrationer för att rädda husspöket från spökstädarna, för vad händer med ett spöke när den dör? Hur många gånger kan man dö egentligen? En som verkligen är död är Daniel. Hans syster Lina vill berätta om vad som egentligen hände när Daniel dog. Om att rädda de som vill bli räddade. Om att låta livet gå vidare efter att något ofattbart har hänt. Mitt i centrum står den Osympatiske, oljige, otrevliga, ollonet (f’låt Carina Philbåghes påhitt) Peltonen som bara flyttade in en dag i Majas och Elwins trappuppgång. Det här är bara några av de karaktärer som besitter min hjärna.

Besitter är ett ganska starkt ord för personerna som oombedda har trängt sig in i min hjärna. Det är just vad de gör. Ut kommer de inte från mitt huvud förrän jag skriver ner dem i en bok. Och i värsta fall ber de om påtår. Jag är ingen Margit Sandemo och jag tänker inte skriva om era liv i flera generationer. Tack och bock. Jag har pratat med andra författare. Tydligen har inte alla det så här. Jag försökte förklara hur personerna färglägger sig själva, kommer in och tillför rytm och ord till texten och hur jag förgäves kämpar med att skriva ner det som kommer. Tydligen kämpar många författare med uppslag och skriver ett ord i taget. Det kan ta 15 år att skriva en bok. Hur texten måste värkas fram. Ordförstoppning. Själv lider jag av det motsatta: Orddiarré.

Eftersom jag är avsatt som talesman för gruppen har jag ingen talan. Jag har bara rätten till en vindsvåning i min hjärna som jag tapetserar och möblerar om ytterst sparsamt för tillfälliga gäster. De andra i huvudet har sedan länge slutat tala civiliserat med varandra och rycker och drar i min penna så att jag inte hinner skriva klart ett enda manus innan någon får ett nytt infall. Suck!!! Jag känner mig som Gud bland mina skapelser som inte alls blev de jag hade tänkt mig. I am the Creator of this world and I will finish this shit!

 

 

 

Advertisements