reaktionsmönster

Jag har alltid haft en övernaturlig fixering av mänskligt beteende och reaktionsmönster. Jag studerar, som min man kallar för att stirra på ett onaturligt sätt, människor på jobbet, i affären och de som passerar förbi mig på väg till sin käresta eller sin mamma på ålderdomshemmet. Alla verkar ha ett slags förprogrammerat mönster som de omedvetet plockar fram. Mannen som hämtar sin medicin visslar nervöst mellan häftiga in- och utandningar, slår med fingrarna på kassadisken och nickar alldeles för ivrigt vid tilltal. Den mystiska mannen i trenchcoat som alltid kommer in bärandes på en brun skinnportfölj. Jag undrar, vad är det de tänker på? Vad försiggår i deras hjärnor? Jag registrerar i min minnesbank för att sedan plocka fram dem när jag behöver en ny figur till en roman.

För att uttrycka mig en smula psykoanalytisk kan man väl säga att alla individer har sin föreställning om världen, vilket är en subjektiv upplevelse av en objektiv värld. Det som kan observeras och det som kan upplevas. Vi alla har ett annorlunda reaktionsmönster som triggas igång av en sak eller ett händelseförlopp. Det är som att trycka på en knapp och få samma resultat varje gång.

Låt mig illustrera:

* Jag kör 80 på en 80-väg och siktet är halvdåligt för det har börjat snöa. Då kommer det en bil fräsande som måste köra om även om bilen riskerar att hamna i diket och föraren kanske mister livet. En del människor är födda som trafikdårar och kan bete sig normalt alla gånger utom när de sätter sig i bilen.

* Hur ett barn i kassakön frågar sin mor om han kan få ett paket tuggummi och svaret kommer mycket högt och inte alls i proportion till frågan. Mamman rycker i sitt barn och skriker: “NEEEJ! Har jag ju sagt. Nej, nu går vi. Du får inte heller glassen som jag tänkte köpa. Skyll dig själv!” Sedan börjar barnet snyfta och alla i kön vill rusa fram och ruska mamman till sans.

* Kunden som kommer in och ställer sig vid receptdisken utan att ta en lapp. En gammal tant viftar med sin kölapp, säger att det är hennes tur och att han måste ta en kölapp. Han stirrar oförstående på henne. “Jag har bråttom. Jag måste vara på ett möte om fem minuter.” Hur samma kund återkommer och har olika varianter av samma tema: att hans tid är viktigare än någon annans tid och eftersom han inte kan planera måste resten av oss få honom på rätt köl igen och återställa ordningen genom att låta honom gå före.

Jag måste berätta om den kvinnliga apotekskunden. Det fanns ingen kö så det blev hennes tur direkt. Hon stirrar på mig och säger: “Jag ska hämta medicin till min son. Jag har bråttom. Bussen går om fem minuter. Du måste skynda dig.” Hon blev arg när jag sa att det inte fanns någon möjlighet att hämta medicinen, kontrollera dosen, klistra etiketten, kontrollera legitimation och ta betalt på så kort tid. Hon skulle få återkomma en annan dag när hon hade mer tid eller när hon kunde ta nästa buss. Väldigt många kunder kör detta tema. Att de har bråttom och att de måste få ut medicinen genast. Att vi står i vägen för deras lycka om vi inte genast kommer till undsättning. En del farmaceuter blir jättestressade och pressar fram ett resultat. Slarvar med något kontrollsteg. Vet inte hur mycket mediciner som har lämnats ut på falska recept på detta sätt. Kunden trycker på en knapp och förväntar sig ett och samma beteende, att vi ska börja springa och jäkta och missa något på vägen. Jag tittar på kunden och säger: “Ja, hur ska vi ha det? Det här tar den tid det tar, vilket innebär att du kommer att komma för sent till ditt möte. Eller ska vi säga att du kommer tillbaka i morgon?” Många blir så paffa att de börjar stamma.  De trycker på “snabb service”-knappen och inget händer.

I möten med andra människor kan vi nästan förutsäga vad den andra personen kommer att säga eller gå igång på. Hur man kan dupera en kemilärare där en elev uppehåller läraren genom att ställa en massa frågor om periodiska systemet och hur läraren ler för att äntligen något visat ett intresse. Samtidigt har några elever tagit sig in i kemiförrådet och håller som bäst på att smuggla ut explosiva ämnen. Jag och lillasyster satte i system att tigga pengar från mamma och pappa när de fick besök, speciellt efter att de tagit sig några glas. Alla vid bordet plockade fram sina plånböcker och drog ut stora sedlar. En gång för trettio år sedan fick vi en femhundralapp och det var mycket pengar det. Ingen kan motstå två blonda småflickor med händerna utsträckta i tiggande gester. Det kanske därför det är så lukrativt att skicka ett barn, gärna med sot på kinderna, och tigga på gatorna vid lyxiga Champs-Élysées. En man med dyr kostym skulle inte få en nickel av någon förbipasserande, inte heller en välgödd person med hela och rena kläder.

Allt är inte alltid som det utger sig för att vara. I bland kan det vara en show som utspelas sig mitt framför ögonen på dig. Personen vill framkalla en reaktion och få dig att bete dig enligt ett förinlärt mönster, som vanligt folk. När jag var liten  försökte jag mig några gånger på att kasta mig på golvet i matbutiken och skrika och gråta. “Jag vill ha godis! Nu!” Mamma går bara förbi med inköpsvagnen och ignorerar mig fullständigt, går fram till kassan och börja ladda varorna på rullbandet. Jag själv ställer mig förvånat upp och börja borsta av mig golvdammet. Mamma gick tydligen inte på den niten. Några gånger till försökte jag och sedan slutade jag för det var ingen idé. Jag fick bara en massa blåmärken av att kasta mig ner på det hårda betonggolvet och ingen som helst utdelning. Det är faktiskt mitt bästa tips för att bli av med barns oönskade skrik- och “vill-ha”-episoder. Ignorera fullständigt och låtsas som om det är någon annans barn.

Men barn är inte barn om de inte kommer på nya knep att få det de vill ha. Lillpysen har värsta valpen i fönstret-looken när han vill ha något. Ögonen blir stora och tefatsrunda som på ett barn som inte fått mat på mycket länge. Underläppen vibrerar obemärkt. Han vinklar huvudet på sned och försöker sig på ett tappert leende. Som en sårad soldat som förlorat sitt ben och nu kommer hem haltande på en krycka. Sedan viskar han tyst: “Mamma, det är något jag alltid önskat mig i hela mitt liv. Och nu kanske jag aldrig mer får chansen att få den.” Helt oemotståndligt. Han borde få en Oscar för sin “Samhällets olycksbarn”-imitation. Enda sättet för mig att undkomma är att spela med: “Nåväl. Du vill ha den.” Min underläpp darrar. “Jag tar ett till jobb, så lovar jag att du ska få den. Du kanske inte ser så mycket av mig den närmsta tiden, men då har ju du din leksak att leka med. Vi kanske inte har råd med vanlig mat, men jag lovar det blir åtminstone blodpudding och havregrynsgröt som vi kan äta oss mätta på.” Det är fult att ljuga, men det var faktiskt han som började.

Advertisements