människans utveckling

Tonåringen är en viktig stadie hos den moderna människan. Den kan föregås av en lång hormonell pina kallad prepuberteten där den vuxnes nerver, stadie 3 av utvecklingen, ständigt prövas. Det är ett sätt att förbereda för det riktiga helvetet som är jobbig för alla inblandade parter om, inte hela mänskligheten. Här ser man också varthän människoförstadiet barkar: om ett riktigt rötägg har fötts upp eller om det är en varelse till gagn för hela mänskligheten.

Människan tar lång tid att utvecklas från barn till vuxen och man säger att det är för att hjärnan behöver lång tid för att utvecklas. Detta kan betraktas hos tonåringen: vissa delar finns redan på plats såsom att äta själv och sköta sin egen hygien (nästan). Övriga aktiviteter pendlar fram och tillbaka mellan barn- och vuxenstadie. Det är upprepning från barnstadiet:”Kan själv” och självhävdelsedrift som går farligt nära självförstörelse.

Från larv till puppa

Ett barn blir tonåring när hormonerna har börjat punktmarkera deras kroppar och hemmareviret. Det växer hår i ansiktet, ben och armhålor, men konstigt nog hamnar mest hår utanför kroppen och i handfatet där den frodas som små stäppbuskar. Barnen känner inte igen sin nya transformation och därför hittar de inte till duschen. Under några år i puberteten kan två tonåringar inte umgås i ett rum utan fullgod ventilation om de inte ska svimma av odören som markerar deras könsmogenhet. Tack vare oset går även deras trevanden mot det motsatta könet dem förbi, då de ständigt måste kolla efter luktläckage från skunkiga svettkörtlar. När de i ett senare stadie upptäcker att de stinker tillbringar de sina vakna tid i badrummet där de ägnar sig åt timlånga duschar där de två yttersta cellagrena på huden skalas bort och ersätts med eau de cologne.

Barnets tidigare välartikuleringar ersätts med långa tystnader och därefter tal där rösten går från bas till falsett. Tonåringens meningar är oftast tre ord långa, exempelvis”Öh dö ba?” och “Vah öh dö?” Kroppspråket blir viktigare. Axlar höjs och sänks, pannan får rynkor och kepsen dras ned mot öronen. Den karakteristiska gången påminner om en ostbåge: böjd rygg och böjda knän som ger en svajande gång med mycket stuns och fjäder.

Tonåringar kan hänga i klungor som påminner om ett av de bibliska plågorna: Egyptens gräshoppor. De skövlar kylskåp och tömmer skafferier på all människotjänlig mat. En annan variant är den solitära tonåringen som hänger i sitt rum framför en virtuell värld tills finnarna har torkat igen. Där övar de på familjelivet och skaffar barn i WoW och Minecraft, skiljer sig och lär sig att jaga efter föda.

Tonåringens hjärna är inte fullt utvecklad och har luckor i sin empatiska förmåga. De tröstar gärna en vän som blivit dumpad av sitt livs bästa 40 minuters förhållande, men saknar förståelse till varför inte en förälder kan sitta i en kall bil och vänta i två timmar för att de kanske åker med hem. De har heller ingen förståelse varför livet i familjen inte cirkulerar kring tonåringen. Varför tonåringen inte kan få ett par jeans för 2000 kronor när alla andra ungdomar har det ( i sin fantasivärld).

Det värsta med stadie tonåring är ändå de ständiga humörväxlingarna som får föräldrarna att fundera på att hämta en exorcist. En dåligt mittbenekamning kan sluta i ett hål på väggen eller dörren. Kärlekens vindar blåser på tonårsrummet och får tonåringen antingen att konsumera såpaserier, utöva tungvrickningsövningar med grannens flicka eller kärleksjukt och kärleksmaniskt ligga i sängen drabbad av tonårsapati. Det är vrede, ilska, lättja och inte nog med det riktas allt på tonårsföräldrarna. Genom att projicera sina känslor på föräldrarna vägrar de gå ut till till stan om föräldrarna befinner sig på samma planethalva. De är mossiga, tråkiga, urbota dumma medan andras föräldrar är bohemer, vågade och spännande.

Just när föräldrar är på väg hissa upp den vita flaggan är stadiet över. Det märks när barnet inte längre irriterar sig på smådetaljer och inte hotar att ta livet av sig för att ni målade huset i fel färg. När barnet frivilligt tar ner tallriken från sitt rum och börjar prata om ett liv som inte startar från föräldrarnas plånbok. Föräldern och ättlingen får nu några gyllene år tillsammans, först ensamma och därefter i sällskap av nytillverkade barnbarn. En ny cirkel har därmed startats och mor-, farföräldrarna gör bäst i att hålla sig med tonåringar i rimliga doser. Delat lidande är dubbelt lidande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements