joe-dalton

Var på fotbollsmatch idag. Kvartersligan. Minstingen Jakob hade fotbollsfinal med sin klass. Uppslutningen var dålig. Det var Sveriges nationaldag och tre lediga dagar för pressade föräldrar som passar på att göra annat med sin familj. Laget räckte knappt till avbytare. 30 minuter innan första matchen tryckte han in en 90-g hamburgare in i en meter lång kropp, två kanelbullar, två Festisar och en banan. En timma tidigare hade han ätit frukost. Skulle han rulla in på planen? Hans bästa chanser göras bäst som målvakt. Jag kramade honom och kastade ut honom till hajarna. Hoppas ingen står och muckar vid målet. Då tappar han helt koncepterna och börjar slå på stolpen och gunga i nätet.

De skulle spela två matcher, varav mot ett lag som hade dunkat skiten ur ett lag de tidigare hade mött med 25-0. Hur ska vi hålla modet uppe hos barnen när vi frivilligt lämnade ut de stackars barnen som inte tidigare hade stött på fenomenet fotboll annat än på TV? Heja, heja, heja!!!

Bollarna kom vinande, slog i stolpen, slog i nätet och hamnade i mål framför en stumslagen målvakt. Var motståndarlaget egentligen vuxna kortvuxna steroidpumpade människor med bollsinne? En minut in i matchen insåg vi att de skulle förlora, men barnen gav inte upp kampen. Jakob stod vid målet och räddade många bollar. Hans arma händer blev mörbultade. Han visade dem för domaren som blåste bort såren och spelet fortsatte. Att fortsätta spela i underläge är något stort det. Att inte ge upp till vilket pris som helst. De förlorade med vad jag tror 0-7, men om målvakten hade gett upp hade det lika gärna stått 0-30. Vi tog hem en vinnare.

Han springer fortfarande i sina fotbollskläder här hemma. Det är klart att fotbollskillen ska få äta hur mycket chips som helst. Inte hur mycket läsk som helst. Om nätterna verkar han gilla att leka Fontana de Trevi och splashar ner täcken, madrasser och kuddar med misstänkt likt kiss även om han själv hävdar att det är svett. Just mitt i en kittel och sprattel-lek kommer vi på vem han är lik. Jag pekar på hans haka och han fnissar: “Det är rumphaka.” Det är Joe Dalton från serien Lucky Luke. Han är en liten krutburk som exploderar så fort hans dumma bröder inte hänger med. Fast vår Joe Dalton har gått i terapi och exploderar inte alls lika ofta. Bara när någon är dum och gillar att retas med honom.

Jag lärde mig något av barnen idag. Att fortsätta framåt även om det till synes ser helt mörkt ut. Ett spel är ju faktiskt inte avgjort förrän domaren blåser av. Allt kan hända. Så även mirakel.

På det ännu personligare planet har jag upptäckt att jag inte bara gillar att skriva. Jag älskar att skriva. Jag har läst två böcker på några dagars mellanrum: “En brödskrivares råd till blivande författare” och “Mormor hälsar och säger förlåt”. Jag läste den första och skrattade. En del halkar på ett bananskal och börjar skriva medan de faller mot marken. Den andra är en bok av författaren till “En man som heter Ove.” Han är en suverän författare som väver in små ledtrådar allteftersom handlingen går framåt. Och medan jag läser på min lilla läsplatta Letto som jag vunnit på tidningen Skriva brinner mina fingrar. Åh, vad jag längtar efter att hugga tag i ett tangentbord och bara klanka iväg. Det är som en person på diet slickar på bilderna i en kokbok, en nymfoman som för sina fuktiga fingrar över de lättklädda fotomodellerna i Lektyr och väljer dagens rätt. Jag går igång på ord jag.

Advertisements