graduation
Gårdagen kan räknas som ett av mina värsta dagar i mitt 42-åriga liv. Morgonen började med en mardröm, som borde ha gett mig en vink om kommande katastrofer. Jag drömmer mycket livliga drömmar, 3D och High Definition kan slänga sig i väggen. En svartklädd ung kvinna gick runt vårt hus och spann sina trådar runt familjen. (En annan gång ska jag berätta om mina mediala förmågor.) Olycksbådande, I say. Jag vaknade med ett ryck och kämpade med att andas med lungorna.

En timma förflöt på som vanligt, med en son som hade sovit över på skolan, så hade jag bara två hemma. Barnen gick till busshållplatsen som ligger precis vid staketet. Innan klockan slagit prick svischade bussen förbi. Lugnt, det finns ju två förstärkningsbussar. Buss 2 svischade förbi. Lugn mamma, lugn. En busschaufför hade berättat för mig att den sista måste plocka med alla resenärer. Buss 3, svischar förbi. Jag står där som en levande fågelholk. Jaha, vad gör vi nu? Det kanske kommer en till buss, en helikopter, ett tåg… Nada.

Jag ringer till busstationen som också står undrande, så här ska det inte gå till. Nästa buss går när barnen skola redan har börjat och det går inte heller lika många bussar till skolan då de byter i staden. Jag måste följa med dem, fast då hinner jag inte till mitt jobb. Om jag tar med cykel till bussen. Kan den snälla busstanten lova att jag får ta med mig cykeln med bussen. Jodå. En sur busschaufför kastar upp cykel på cykelhållaren där bak. Jag undrar om jag behöver låsa den med min kedja. Han tittar spydigt på mig: “Hur hade du tänkt att någon ska knycka den?” Jag stammar och säger att jag bara undrade om den ramlar ner från hållaren om den inte är låst med den. Nästa spydiga kommentar: “Under 30 år som jag jobbat har ingen cykel ramlat ner.” Jaha, tack då!
När jag precis ska kliva på bussen sneddar äldsta sonen förbi mig. “Öh, ska du inte typ vara i skolan. Du kom ju precis från skolan.” Tonårssvar: “Orkar inte!” Que???!

På busstationen väntar en tjugominuters promenad till skolan i stekande värme. Lillpysen får sitta på pakethållaren på cykeln och vi startar resan i asfaltöken och gassande bilångor. Jag blir ett med min hud och svettas ut mina körtlar. Dottern blir ett med sina jeans och vi stapplar bort till skolan. Sedan ska jag cykla tillbaka till mitt jobb och bara bli lite försenad. Jag muttrar över busschauffören, mardrömmen, sonen. Hälsar på en ny kollega över sommaren: “Det var en j-a dag idag det!”

Första eller andra kunden skäller ut mig för att jag inte har medicinen på lager och sedan får jag utskällning för att inga andra apotek på ön heller har den. Jaha, tack då! Jag muttrar till min chef att människor borde ha ett chip inopererat under huden så att jag kan ekoloda deras rörelser över Sverige. Här kommer han som ska sällsynt medicin med den fabrikanten och den askstorleken. Det finns ju bara 100 modeller att välja mellan. Nästa gång jag kommer till en ICA butik i Sundsvall ska jag efterfråga mjölk från idisslande kossor i Askersund. Och om de inte har det ska jag ryta: “Vad är det här för jävla service! Här kommer jag och ni har inte det jag vill ha. Det blir tidningsskriverier det.”

Vid lunchtid kommer nästa kalldusch. Ett av barnen har fått betyg F i ett ämne. OMFG!!! Vad? Har mitt barn skolkat? Har mitt barn inte varit närvarande? Har mitt barn inte hängt med i undervisningen? Vad, vad,vad???5 dagar tidigare, 5/6, var det en ämnesvarning registrerad på barnet. Jag ringde direkt till skolan. Jag fick svar från klassföreståndaren att barnet inte lämnat in en uppgift. Om vi så vänligen kunde skicka den senast måndag, dvs 9/6, så skulle ämnesvarning bli bortplockad. Uppgiften skickades in med mitt bevakande öga som stod redo med mental piska. 10/6 kom betyg, betyg F, och så en hälsning: du fick betyg E på uppgiften, men hann inte få med det i betyget. Toddledo!!! Det sista ordet är mitt. Stod inte så. Min tolkning av the freaking comment. Gjorde en kik på ämnesmatrisen som är underlag för betygsättningen: hade klarat allt för att uppnå betyg E och hälften för att nå betyg C, men får betyg F. Jaha, ska vi ha en handlingsplan då barnet får betyg F, fast betyget borde vara D. Ska vi straffa för att de glömde lämna in i tid, en uppgift, den skriftliga delen av en muntlig uppgift som redan redovisats. Mailade läraren, som förklarade att uppgiften skulle ha lämnats in senast 1/6. Jaha, ja. Så ni sätter betyg F på barn utan att kontakta föräldrarna. Kollade även på Skolverkets hemsida där det uttryckligen stod att en uppgift allenast inte kan vara vägledande för ett betyg F. Om barnet sedan tidigare hade betyg C föregående termin så måste barnet ha gjort one heck of an impression och med sin blotta närvaro sänkt betyget till ett negativt värde av blotta frånvaron av en uppgift.

Då svartnade det för mina ögon och ridån gick ner. Mailade läraren, som några timmar senare, höjde upp betyget till E. Och en ursäkt: jag har 500, jada, jada, elever som jag betygsätter. Uppgifter måste lämnas in i tid, jada, jada, jada. Min kommentar till kära bloggläsare: Uppenbarligen är det inte bara mitt barn som har lidit av tidspress. När en lärare inte kan kontakta vårdnadshavare till ett minderårigt barn när barnet ska få betyg F är oacceptabelt. Betyg F är inget betyg och finns inte med i betygsskalan. Betygen går från E till A. Punkt slut. Inget betyg, dvs betyg F, kräver en åtgärdsplan, men ingen åtgärdsplan kunde göras eftersom barnet redan hade fått godkänt. Moment 22, Kafkaprocessen, anybody? För en lärare kanske betyg F inte får hen att höja på ögonbrynen, men barnet som får betyget kanske har förståelse för att läraren inte hann planera i tid och kontakta vårdnadshavare om det fulla allvaret. Läraren kanske borde jobba över sommarlovet och börja redan nu planera för betygsättningen nästa terminen och lära sig läsa sina egna ämnesmatriser som de är så duktiga att fylla i.

Senare på kvällen skulle jag steka pannkakor till barnen till dagens friluftsdag. Det blev bara pannkaka utav det, det vill säga ingen pannkaka. Bara en äggröra. Min man muttrade och undrade var jag lärt mig göra pannkakor? “1-1-2, larmcentralen ska det vara” Jag hämtar telefonen: “Ska jag ringa? 112?” “Jag menar 1 ägg, 1 dl vetemjöl och 2 dl mjölk.” Resten av det som dryftades den kvällen lämnas utan kommentarer. Låt oss säga att jag gick och lade mig.

Advertisements