hönan och ägget
Jahapp! Det var så dags för lite hönsmammasyndrom. Pass upp med era småttingar i min närhet för då kommer jag att smeta solskyddsfaktor 50++, knyta en hård knut på solhatten och sedan klippa av snörena för herremije man kan ju skada sig på dem.

Min man tycker att jag vid det här laget har söndermediterat min hjärna och att allt börjar sippra ut istället för in. Och med lagom analys av hönsmammasyndromet; vad är syndromet substitut för? Istället för att självförverkliga mig själv går jag runt och oroar mig för barn rent allmänt. Skärpning!!!

Hur yttrar sig hönsmammasyndromet? Jag springer runt och försöker vara alla barnen till lags. Tolkar kroppsignaler och blemmor. Var det inte en rynka i hans panna? Bäst jag smyger mig upp och kollar. En tonåring ligger i sängen och slösurfar och när han får syn på mig: “Stick! Jag är upptagen.”
Jag är inte alls upptagen så jag sätter mig på hans säng och försöker kickstarta en konversation: “Hur är det med dig? Allt bra, eller? Funkar allt bra med vänner? Inte självmordsbenägen, bara lite eller så?”
“Skärpning, mamma. Tror du jag ser ut som jag vill dö. Jag är bara trött, så stick.”

Jag gör en mental notering, medan jag retirerar från sovrummet: Göm alla vassa föremål.

I nästa rum är det låst. Jag knackar på dörren och jag hör en lång utdragen suck: “Ehehe, det är bara jag, får jag komma in?”
“Hej, sweetiepie! Allt bra med dig? Hur går det i skolan? Har du gjort alla dina uppgifter? Vad har du ätit? Du har väl inte anorexia? Hur går det med vännerna då. Sover du ordentligt?”

Djup suck och hon knuffar ut mig ur sovrummet. “Nej, nej, nej och jag har inte anorexia. Om jag hade anorexia skulle jag då stoppa i mig fem munkar?”
“Kanske lite bulemi?” KLICK!!!

Nästa barn. “Har du knäckt läskoden än? Nehe, inte det? Om vi skulle ta och läsa en halvtimme här innan du går och lägger dig.”
“Men mamma klockan är mycket. Jag måste gå och sova.”
“Vad? Är klockan redan nio? Gud vilken dålig mamma jag är. Nu hinner han inte sova sina timmar, och inte ens läsa kan han.Han kommer vara hyperspeedad imorgon och tänk om någon misstar det för ADHD. Hjälp!!!”
“Mom, mom, please calm down. If I give you a hug will it feel better?”
Snyft. “Yes, please!”

Jag oroar mig i smått och stort. Har de borstat tänderna, tvättat sig under armarna, bytt underkläder? Har de fått näringsriktig mat? Har de fått tillräckligt mycket stimulans eller kanske för mycket stimulans. Är jag en bra mamma som tillgodoser deras behov? Mår de bra? Jag ser inga som helst tecken på underutvecklade, övervecklade eller krångliga barn. De är just nu i det stora hela rätt så harmoniska individer. Inga tonårshormoner som skapar beteendestörningar. Ändå är jag som mamma ständigt där och fingranskar och plöjer igenom och letar efter spår av avvikelser, istället för att koppla av och njuta av tillvaron. Det är vid sådana stunder jag går ut och stirrar på en sten, ett träd och en bäck. Det brukar gå upp ett ljus för mig. Aha, vi har fortfarande stenåldersgenerna kvar från oventilerade, mossiga, kalla och fuktiga grottor. De åt råa saker tills de uppfann elden medans jag serverar dem varierad kost med saker från växt- och djurriket. Om stenåldersmänniskorna klarade sig till vår tid, borde jag väl kunna klara av att fostra tre barn. Jag själ en mening från en film som jag ännu inte sett: “The kids are alright!”

Det finns tid för oro, när man verkligen ska oroa sig. Jag kan inte skydda dem från kommande besvikelser idag. Jag måste lära mig att lita på att de är OK när de säger det. Jag måste ge dem och mig mer utrymme att andas fritt. Jag får mer kvalitetstid med dem som inte används för korsförhör och jag får mer tid att koppla av med en bra bok.Jag hittade en alldeles lämplig bok från Almedalsbiblioteket: “Good enough för föräldrar” av Elizabeth Gummesson. Där hittar jag nog konkreta tips att bli en mer avspänd mamma.

Advertisements