Min yrkesskicklighet vad gäller barnauppfostran kan sammanfattas: Good mama, good mama, bad mama.

Något hände på vägen. Kan några skruvar ur min ack så briljanta hjärna ha ramlat ut när vi kom till det tredje barnet?

Vi tror ofta att barnens uppfostran till 100% är moderns skicklighet i att fostra hederliga små medborgare. Barn är lera som kan formas hur som helst. Så trodde jag också tills jag fick barn. Jag har fått äta upp det flera gånger.

Första barnet: Som liten en ängslig och försiktig liten herre som alltid klädde sig rätt efter väder och tillställning. Vattenkammat hår i sidbena. Utåt sett var han en liten ängel och vad mycket beröm jag fick. Paradnumret var när han sex år gammal stod rak i ryggen på en katolsk mässa med knäppt kavaj och gjorde inte en min av att vara uttråkad. Prästen talade ett språk vi inte behärskade, men sonen hade en stadig blick riktad mot prästen. De andra barnen i kyrkan klättrade högt och lågt och sprang runt mellan bänkarna vilt tjoande. Stolt klappade jag min stoiska son. Moderlig lycksalighet.

Andra barnet: Lilla prinsessan som genom olika trumpna miner fick oss föräldrar att lyda hennes minsta vink. Hon trodde vi hade telepatisk förmåga och kunde kommunicera via hjärnvågor. Söt som socker och kunde placeras i vilket möblerat rum som helst.

Två små söta ungar som kunde leka med andra barn utan att bita dem i ryggen. Halleluja, praise the Lord. Otroligt duktig mamma är jag.Jag kunde riktigt suga i mig de andra mammornas avundsjuka blickar.

Tredje barnet: “Gud, jag bad om ett snällt barn.” Han skickade ett mycket snällt barn, men dessvärre ett livligt och känsligt barn. Han pillar på porslin så att svetten bryter loss på min panna. Vevar armar eller ben konstant. Munnen går i ett och han pratar med främlingar och frågar efter godis. När han var liten räckte det med att ett barn sneglade på honom förrän han kastade sig över. Han rymde från dagis en gång. Han kunde inte sitta på soffor utan att glida ner, såvida han inte låg på armstödet med huvudet mot golvet.

Åh, vad mycket man har fått utstå. Gliringar från andra föräldrar om att barnet kanske inte kan bli bjudet på kalas utan en medföljare som håller reda på hans fingrar och ben. Och den ständiga medlidsamma looken och känslan av att vara en dålig mamma. Hur barnet får komma hem och leka hos ett barn en gång och sedan inte mera.

Nu när de är lite äldre har barnen skiftat roller med varandra. Den äldste är den käbblande, stökiga ungen som inte kan städa efter sig och kan mucka med sin egen spegelbild. Mittenbarnet är inne i en Manga/Emo-period där konstigaste ansiktssminkningen vinner. Lyder vår minsta vink utan att vi behöver säga något. Telepati. Yngsta barnet frågar artigt om han kan ta en bulle och går och lägger sig på stubinen om jag säger att han ska göra det. Borstar tänderna, äter kvällsmat, duschar och sover utan att ställa till med bråk. Fortfarande livlig, men man kan ju inte få allt.

Och jag undrar: Är det här Twilight Zone? Vet jag något om barnauppfostran egentligen? Har jag format dem eller har de format mig? Jag har satt gränser och några har brutits, medan absoluta gränser har helgats. Jag har lärt mig efter barnen. Ibland har jag varit för hård och då har jag mjuknat. Framförallt är det barnen som har lärt mig att vara en bra mamma. När jag för 16 år sedan födde mitt första barn, visste jag inte ett skvatt om barn. Det kom inte med en manual. Barnen har en inbyggd manual som vecklat ut sig allteftersom. Jag vet ännu inte hur man ska hantera när barnen blir totalt självständiga och börjar skaffa egna barn. Dit har vi inte kommit än. Det enda jag vet är att det brukar bli folk av de flesta barnen så länge man är en närvarande del av deras liv.

Jag är varken en dålig mamma eller bra mamma om man baserar det på barnens prestationer och sociala skicklighet. Jag fick de barn jag fick och försöker göra det bästa av situationen. Tack och lov att jag inte fått en liten pyroman eller minihitler. Jag är rädd för eld och gillar inte hakkors. Det hade dock varit roligt med en liten einstein, som en gullig accessoar vid fina middagar. När andras barn leker med legoklossar löser mitt barn ekvationer. Det hade varit något det.

Advertisements