Päivi 70-tal

Det är ett fåtal gånger jag har ett helt städat hem:
-bröllop
-begravning
-julafton
-nyår
– när vi ska sälja vårt hus och mäklaren vill komma och ta bilder
– när mamma kommer

Så är det. Deal with it or get lost! Betyder det att vi inte städar? Jo, vi städar och plockar undan säkert en timme varje dag. Det får räcka.

Om vi städar mer har vi inget liv kvar och det är den där gnutta lilla friheten jag vill komma åt som jag inte vill stänga in i ett städskåp. En stor del av dagen ägnas åt jobb, sedan åt att sova, transportera sig till jobbet, handla, ta barnen till aktiviteter, betala räkningar, tvätta och diska och en hel del annat som stjäl tid. Visst kan man göra schema och fördela arbetet mellan alla hushållsmedlemmar, men ingen i vårt hem har frivilligt åtagit sig att rättvist fördela arbetet och sedan bevaka och skälla på familjemedlemmar som inte gör sitt. Mammor brukar vara denna slaskhink, men jag vill inte bli mer bitterkärring än jag redan är. Jag skulle bli helt omöjligt att leva med om jag också sprang runt och jagade de skyldiga till dammtussarna under soffan.

Och det är här jag börjar filosofera. Är inte ett rent hem ett alternativ av oändligt många alternativ där flertalet är smutsiga och obeboeliga hem. Vi valde mittenlinjen. Är inte ett rent hem en illusion, en hägring som inte existerar annat än en bråkdel av en sekund, innan flugan landar i soppan? Städa är som klockan som aldrig kommer fram till dörren. Som att stanna ute en kväll och räkna alla stjärnorna på en molnfri himmel. Och om man sedan har städat nöjer man sig inte med det utan bevakar varje person som kommer in och stör husfriden. “Usch, vilka leriga skor.” “Nej, din kompis kan inte komma och leka idag, för vi har precis plockat undan i lekrummet.”

När jag växte upp tyckte jag att allas hem var stökiga. Det var cigaretter i överfulla askkoppar, glasfläckar på vardagsrumsbordet, tidningar i en härlig oreda på tv-bänken och prylar överallt. Det bara vällde av saker som inte matchade, inte hade samma färgskala. Det var billigt och dyrt, trä och plast i ett myllrande kaos. Att komma till ett hem hos någon var ett äventyr: man hittade alltid något spännande. Nu när man kommer till ett hem är det ett av tre gånger en stor soffa i vardagsrummet som upptar en hel vägg och en superstor tv med superstor bänk. Några tavlor från IKEA över. Ett supermodernt hem har inga bokhyllor. Alla små porslinsbäbisar, katter och adelsdamer som tidigare tog upp allt utrymme har fått åka till soptippen. Allt matchar i en färgskala. Och rent, eftersom det inte finns några prylar att städa upp. Jag måste ha missat den trenden. Vad har hänt? Har jag plötsligt hamnat i filmen “The Stepford Wives”?

Tyvärr kära vänner, chansen att se ett städat hem när ni kommer på oväntat besök hos mig är 0 % om jag avrundar lite.

Det ni istället får är:
– människor som lever emellanåt och gör crazy saker för att de vill och inte måste
– bullar som inte är massproducerade eller har konstiga ingredienser som måste specialbeställas från ett konditori i Paris. De är bruna, ibland svagt brända, ibland runda och ibland skeva som har bakats med kärlek och inte med konserveringsmedel
– tillåtelse att få barnen att rusa runt i hemmet och vara barn och inte minikopior av vuxna
– två föräldrar som inte behöver botoxa bort stressrynkan mellan ögonbrynen

Jag tror att vi människor lever för lite. Tekniskt sett lever vi ju hela tiden, eftersom vi andas. Jag menar tiden där vi är totalt fria från förpliktelser. Du vet den där stunden där tiden plötsligt stannar och man kan höra sitt eget hjärta slå.

Advertisements