Författarporträtt
Jag har precis läst klart boken “Varför mår vi så dåligt när vi har det bra?” av läkaren och författaren Nisse Simonson. Han bekräftade mina farhågor, att jag är en glad jävel trots att det inte alltid finns fog för det. På jobbet, när allt brakar ihop, händer det att jag först ler, sedan fnissar för att sedan bryta ihop i skrattspasmer där tårarna sprutar ur ögonen. Jag ser det roliga i situationen, när Murphy smyger utmed väggarna (lagen om alltings jävlighet) och förväntar mig halvt om halvt att Groucho, Chico och Harpo Marx ska stega in på apoteket och bekräfta att allt är en fars. Så kranen lossnade, nu sprutar vatten över hela golvet, brevbäraren snubblade på en bortglömd leksaksbil och nu flyter han iväg bort mot källartrappan. Hahahaha!!!

Trots att jag arbetar som farmaceut och får höra mer än min beskärda del av tragedi och elände är det som om allt rinner av mig som om jag hade ett skyddslager av teflon. Budbäraren kom med ett efterlängtat paket av reflexer till apoteket och jag började levitera av upprymdhet. Hon sneglar på mig surt och brister ut: “Inte en glad person till. Alla blir så glada när de ser mig.” Det finns inget som kan få en pessimist att bli mer pessimistisk än när de träffar på en glad person, för det bekräftar bara att hur de ser på världen är helt fel. Det är något fel på dem. Vi optimister är levande måltavlor för surkartarna. Medan vi svävar på molnen i våra uppfyllda ballonger laddar de pilbågen och skjuter ner oss. Punkterar man en optimist tillräckligt ofta vågar hen snart inte tänka en positiv tanke utan risken att bli attackerad. Då är det bättre att man laddar upp sig med hemska omvärldsnyheter för att kunna dras med i de andras klagosång om att världen kommer att ta slut med en skräll. Psst. Det händer att jag pratar om gnissel och elände med en kund med pessimistiska våglängder för att göra dem lite glada. Eller lite mer sura,hur man nu ser på det. De får i alla fall ett stort leende på läpparna och jag har uppfyllt min mission i livet. Kaa-cccchingg…Sprida glädje till de ignoranta.

Som överlevnadsinstinkt borde man i så fall vara pessimist för att inte sticka ut för mycket ur gruppen. Pessimister är ju egentligen en stor samling missförstådda realister. Människor dör, djur dör, människor äter döda djur. Suck!!! En pessimist lever ett kort eländigt liv kantat med flera bevis på misslyckanden, sorg och otillfredsställda lustar. De är oftare sjuka, tar mer sjukdagar och får sämre ekonomi. En pessimistisk syn på livet gör också att man får lust att förkorta sitt liv ytterligare genom att gå av halva vägen med hjälp av självmord. En pessimistisk grundsyn är inte nyskapande, försöker inte göra livet bättre för sig själv och för andra. Livet går ju ändå käpprätt åt helvete. En pessimist sätter käpparna i hjulet och klagar sedan på att kärran inte går framåt. Du kan ge en pessimist en miljon kronor och hen brister ut i gråt. “Åh, nej, ännu ett bevis på mitt misslyckade liv. Om ett år har jag slösat bort alla pengarna på meningslös skit och känner mig ännu fattigare än jag är idag. Ta tillbaka pengarna, jag vill inte ha dem.” En pessimist tror att allt elände i världen riktas mot dem och därför kan de inte gå vidare i livet. “Min farmor dog, sedan farfar, sedan mormor, sedan far. Jag kommer att statistiskt sett dö om trettio år. Åh, detta elände. Jag har varit sjukskriven och tagit antidepressiva sedan 70-talet.” Nu är det så här att alla människor dör, och inte fler runt en pessimist. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

En optimistisk syn däremot förlänger livet och ger den mening. De får små vällust-kickar som inte något syntetiskt tillverkat piller i världen kan ersätta. En tablett ger knappt med ögat synbara kullar av lycka och slutar man ta dem får man djupa,djupa dalar av depression. Därför fortsätter vi ta dem.

Jag brukar skratta och säga att jag är som Obelix som ramlade i Miraculix mirakelsoppegryta och är evigt stark. Om sanningen ska fram har jag mina dalgångar som jag kravlar ut ur så fort jag slutar flaxa med händer och ben och fått markfäste. Jag föddes inte med silversked i handen. Jag är ett maskrosbarn som grodde på oländig mark där inget någonsin kan gro. Jag kämpade med det svenska språket och de fördomar som fanns om mig och min bakgrund. Min bror drunknade fem år gammal, min pappa blev alkoholist, hustrumisshandlare och psykiskt sjuk. Jag har fått missfall i vecka sexton och några gånger har jag snuddat vid randen och känt den sunkiga och sura luften av konkurs. Riktig mumma och grogrund för en pessimist.

Hur gjorde jag för att tänka om? Om jag drabbades av total minnesförlust och inte mindes mitt forna liv, skulle jag kunna leva ett bra liv? Då har man inget att ångra, inga gamla måsten eller gamla löften att uppfylla. Jag är totalt fri från en historia. Allt för många använder sin historia och bakgrund som bromsklossar in i den oskrivna framtiden. Pröva själv att ta en gammal tanke som du har om dig, som bedövar dig från en ny handling, något du vill göra. Om du drabbades av total blackout skulle den gamla tanken inte finnas kvar som håller dig tillbaka. Du kanske ersätter den gamla tanken med en ny tanke där allt du gör kan lyckas. Släng av dig de gamla bromsklossarna och lev livet framåt och i nuet.

Här är mitt eget framgångsrecept på obotlig och smittsam optimism. Om du som läser är bokförläggare, vill jag meddela att jag kan fylla hyllmeter av obändig och otämjd optimism och sprida till alla olycksaliga (bara ett litet infall av min egen optimism). Ett litet varningen ord till pessimister som läser det här. Skriver ni plumpa kommentarer som inte andas framtidstro och ger grogrund för glädjefyllt liv, kommer jag att blockera era utsagor. Regel nummer ett.

Regel nummer ett
Låt ingen någonsin få dig att tro att du är sämre än någon annan på grund av kön, bakgrund eller andra skäl för att trycka ner dig. Du är vinnaren i spermieracet, det enda viktiga loppet i livet. Bara genom att leva och andas har du uppfyllt din första profetia: Du blev liv.

Regel nummer två
Känn tacksamhet för det du har. Jag tackar allt som kommer till mig. Jag tackar för misstagen, för de lär mig vilken väg jag ska ta. Jag tackar för alla påminnelser om Döden, för den får mig att inse hur värdefullt mitt Liv är. Jag tackar för mina barn, min man, mitt jobb, mitt hus, min bil, min trädgård, mina vänner, min kropp. Jag har inte det bästa av allt . Jag har inte det bästa man kan köpa för pengar men jag har:

Regel nummer tre
Bra nog- att springa efter det bästa man kan få är en otacksam uppgift om man inte lever i stenåldern och elden är århundradets innovation. Så fort man sätter nyckeln och vrider om motorn till den fabriksnya bilen har den förlorats tusenlappar i värde. “Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad det bästa i världen är.” “Iphone 3, nej Iphone 4, vänta jag menar femman.” Inse vad som är gott nog för dig och var nöjd och känn tacksamhet för det du har.

Regel nummer fyra
Gå på magkänsla: kärleken sitter i hjärtat, men intuitionen har magen som GPS. Om något inte känns bra är det inte bra. Den logiska hjärnan försöker förklara bort det, för det finns inga yttre faktorer som kan förklara vad som får magen att vändas in och ut, bara en stark känsla av fara. Gissa om min mage signalerade när jag var liten? Jag ska bort, bort, bort. Studera, ta mig vidare, long way out of here. Krypa, kravla, gå, springa bort, bort, bort. Att inse att det här är inget för mig. Som lärare blev jag deprimerad och åt antidepressiva i nio månader. Att ta antidepressiva utan annan åtgärd är för de som vill stanna kvar i samma skit som orsakade depressionen. När jag började studera till farmaceut försvann min depression och livet blev ljust igen. Det är också anledningen till att jag flyttade från Trollhättan, eftersom staden förknippar mig med kvicksand. Det är stora svarta hål av barndomsminnen och pessimister som skadeskjuter mig med skott gjorda av mina barndom och bakgrund. Bort, bort, bort till ställen som ger mig positiva vibbar. Rena, rama självbevarelsedriften. Antidepressiva mediciner hjälper en att inte ta livet av sig, men sedan måste man själv avlägsna sig och ordna upp sitt liv i en ny tillvaro där man inte behöver ta tabletter för att må bra.

Regel nummer fem
Mind your own business. Det bästa sättet att göra sig olycklig är att försöka ordna upp andras liv. Om de bara gjorde så och si, om de bara gjorde som jag sa. Lyssna noga! I will say this only once: Gud gav varje själ ett fordon, en kropp var. Lär dig styra den och använd dess växelspakar med måttlighet. Var god, använd inte ditt fordon för att krocka med andra, putta dem i diket eller ur vägen. Fordonet bör vara i ett bättre begagnat skick vid frånfälle. Du tar inte över ratten i någon annans fordon. Var och en tar ansvar för sitt fordons skick och vart de ska åka; platser utan markerade vägar, grusvägar, bergsvägar eller bara parkerat den vid sidan av. Hur ska du kunna styra ditt fordon om du inte har fullt fokus över vart du åker?

Regel nummer sex
Utveckla en tro på det övernaturliga och det esoteriska. You heard me right. Det finns inget värre än att tro att allt är över när man dör. Bara det är så deprimerande att man vill hoppa av livet. Jag får lite hjälp på traven av att jag råkar känna några spöken som kan övertyga mig om att de faktiskt har levt en gång. Mina barn har ett visst mått av obehärskad medialitet och flera gånger har jag fått bevis om att mitt liv och andras har fler dimensioner än den jag lever i. Jag skrev om det i ”End of game-världen som lekplats för själen.” Jag har också läst tillräckligt mycket kvantfysik och grävt i livets byggstenar för att utbrista filosofiskt: ”Är jag en våg eller en partikel?” Det kan bara bestämmas om det finns en observatör som i sin tur i förväg har bestämt om det är en våg eller partikel. Eftersom jag är en kvinna har jag svårt att bestämma mig. Jag är både och.

Regel nummer sju
Always look at the bright side of life. Det vi observerar i livet är bara en liten bit av det som försiggår. Hjärnan selekterar och väljer bort utifrån en tidigare referensram. När jag fick missfall såg jag magar upp i vädret vart jag än vände mig. Alla var gravida utom jag. Jag känner inget styng av dåligt samvete för att jag inte ser på nyheter och noterar alla krig som poppar upp i världen. Krig sker oavsett om jag hör om det eller inte, för det finns krig som aldrig rapporterats om, liksom det finns våldtäkter och misshandel som inte blir anmälda. Om jag tänker bli fredsförmedlare och göra något åt saken kan det vara bra att höra nyheterna, för det kan vara bra att veta vart jag ska åka och vilken biljett jag ska köpa. Det är inte människans plikt att notera allt elände. För att kunna ha en positiv syn på livet väljer jag att notera allt som är bra istället. Jag ser inte filmer som handlar om barn som lider, folk som dör i stora blodpölar. När jag mår dåligt tittar jag bara på filmer som har roligt budskap: Rivierans guldgossar, Nu blåser vi snuten, Cannonball run, Måndag hela veckan och Tjejen som föll överbord. Jag fokuserar på det ljusa i livet, för det finns mer av det i världen än av elände. Hela vårt samhälle är t ex byggt på att vi tar hand om varandra och hjälper varandra när familjen inte räcker till.

Regel nummer åtta
Ditt liv har ett högre syfte. Allas liv har en mening. Det finns inget liv som inte kan lära någon något och där det inte finns någon mening. När jag ser en som lever på parkbänken, en A-lagare, ger det mig en påminnelse hur livet kan bli när man inte ser upp. Det finns människor som tar hand om barn och ser deras inneboende potential. Det finns människor som tar hand om äldre och fyller deras sista år med värdighet. Jag vill gärna se att mitt syfte med mitt liv förutom att uppfostra mina barn är att skriva saker som är meningsfulla för mig och kanske för någon annan där ute. Om man trycker undan det förprogrammerade syftet med våra liv har vi tappat bort vår inneboende kompass, det som ger mening till just ditt liv. Även om du inte har funnit meningen med ditt liv, den där glädjen som är livets glitter, betyder det inte att ditt liv är meningslöst. De är inte varandras motsatser. Du kanske log mot en främling i morse som tänkte gå och ta livet av sig. Som maskrosbarn kantades hela mitt liv av positiva förebilder, av lärare, som såg mig och frågade mig hur jag mådde. Jag förstod då vikten av att må bra, för alla frågade hela tiden om man mådde bra. Nej, jag mådde inte bra då, men jag förstod att jag måste bort från den där må dåligt-känslan och hitta ett ställe inne i mig som mådde bra som jag sedan kunde manifestera ut i världen.

Genom att följa mitt eget framgångsrecept på obotlig och smittsam optimism lyckas jag vända motgångar till trappsteg som jag tar mig uppför på livets outgrundliga väg.

Advertisements