Alla dessa förbannade måsten

Någon som har märkt att jag slirar in alldeles för ofta på engelska ord och uttryck? Att jag inte har koll på grammatiken och skriver hur jag vill, om vad jag vill und so weiter? Jag har stora svårigheter eller skulle vi kunna säga samarbetssvårigheter att följa specifika mönster som författats av någon annan än mig om det så är SAOL, Svenska Akademins Ordlista, Stressande Arbetsamma OrdLinslusar.

Innan jag kommer till inläggets huvudtema, att spänna av för vi dör ändå allihopa i slutändan, måste jag berätta om en av mina favoritsagor. Jag älskar H C Andersens saga Kejsarens nya kläder. En kort summering för er som inte läst den: Två skojare kommer till huvudstaden med enda syftet att lura kejsaren på alla hans guldpenningar. Han är som vilken som helst, missnöjd med sig själv och måste alltid se till att överglänsa allt och alla. Han låter sig bli lurad av skojarna som säger att de kan sy kläder av det finaste materialet och finaste tråden, men att de måste få sitta alldeles själva i ett rum och sy. Hemligheten med dessa kläder är att obegåvade människor inte kan se tyget. Kejsaren provar kläderna som är så tunna att de inte känns på kroppen. Han kan givetvis inte se kläderna, men håller tyst för att inte framstå som obegåvad. När han sedan visar upp de nya kläderna för folket, har ryktet om tygets egenskaper att särskilja idioter från kloka spridit sig. Spritt språngande naken spatserar kejsaren framför folket och ingen vågar säga någonting utan alla beundrar de fina kläderna. Det vill säga tills en pojke pekar på kejsaren och säger att han är helt naken. Ingen vågade vara först för att de var rädda för att framstå som idioter. Med det vill jag säga att bara för att majoriteten av människor tycker att något är sant, så behöver det inte betyda att det är just det. Galileo fick hela inkvisitionen på sig när han hävdade att jorden roterar runt solen och inte tvärtom.

Idag serveras inte dagens sanningar från valda avsnitt i Bibeln och katekesen, men väl av media. Ägg är farligt, ägg är nyttigt, men bara om man äter lite och i kombination med ditt och datt. Nå, hur ska ni ha det? Dagens sanning är morgondagens villfarelse.

Internet och Facebook har fått hela världen att plumsa i en enda stor mediapöl och twitterflöde. De geografiska avstånden blir allt mindre när vi kan ta flyget och på några timmar befinna oss på en öde ö i Oceanien. Jag lovar att där finns det ett Hilton-hotell, en H&M klädbutik, några klock- och tavelförsäljare som kränger dig på samma junk som på Sergels Torg. Allt unikt har trängts undan av kommersiella krafter som stöper allt i samma form. Det har också lett till att det numera finns standardiserade urtyper av familjer och “individualister”. Det är bara att välja. Vill du vara Sex in the city-karriäristen med trassligt kärleksliv, sönderskavt underliv av alla one night-stands, och midjemått där bara en binnikemask får plats i vertikalt läge. Eller ska du vara hurtbullen med sportiga familjen som tältar på alla era semestrar och får väderbitet ansikte? Kanske lite ankläppar och “jag bryr mig inte, bara han är kul och rik”-mentaliteten. Man tror att man är unik, men man har valt en form av tjugosex, som avatarer i ett spel. Det enda man får välja är hårfärg. men resten är så förutsägbart att var tjugosjätte person eller fler är lik dig.

Det räcker inte med att du är en standardiserad form. Ditt hem är också en sida ur ett hemma-hos reportage från medel- eller överklass, fast du för det mesta bara har råd med  massproducerade Mio- och IKEA-möbler. Inget unikt här inte. En stor platt-TV, kanske en stringhylla men absolut inga böcker för det är omodernt, några matchande tavlor, en stor fet soffa i gråsvart skala som täcker hela rummet och kanske några statyer eller ett fåtal prydnadsföremål som visar vem du egentligen är. Det enda de visar är vem du imiterar, någon du skulle vilja vara. Någon annan än dig själv.

Well, I don’t do perfect. Not even close. Jag väger 15-25 kilo mer än en “mullig” mediakändis. Mitt hem är en misch-masch av möbler som köpts efter behov och inte efter färg. Jag äter inte designade måltider med ett sparris på tvären utan pyttipanna med sladdrigt ägg ovanpå och Garants skivade rödbetor. Jag har inte rent i alla hörnen och inte ens i mitten av rummet. Mina barn är inte typ A-barn med finnfri hy och perfekta kläder. Min trädgård, oh my God, är inte platt och evergreen och i dammen simmar döda löv.

Det finns flera sätt att dö på, men ett av de sämsta är av en stressrelaterad sjukdom. Att hålla sig uppdaterad med hur man ska se ut, vad man ska äta, vad man bör säga, hur ens livspartner ska se ut och vilka möbler man ska sälja och vilka man ska köpa, hur man ska inreda är en heltidstjänst utan semester eller karriärmöjligheter. Vi matas med budskap om likriktning, för annars väntar social utfrysning och tidig död pga felaktigt leverne. Min farmor som föddes år 1900 levde tills hon var nittio och skulle ha levt ännu längre om hon inte hade dött på operationsbordet. Hennes mor levde ännu längre. De åt, sket, sov och levde utan att bekymra sig nämnvärt om vad resten av världen gör. Någon kontrar säkert med att de åt obesprutad mat och ekologiskt. Var inte så säker på det, för miljölagstiftningar fanns väl knappt och inte heller en lista över förbjudna ämnen. Likväl förbaskat blev de gamla.

Jag har grava omställningssvårigheter och kan inte anpassa mig till någon form. Det kliar i kroppen på mig så fort jag måste vara någon annan än mig själv. Jag har inte tid att städa, putsa och feja på mig och hemmet. Tiden då jag är jag är kort och döden är lång även om jag tror på reinkarnation. Jag får ju inte bli Päivi igen utan jag blir någon annan. Jag har ambitioner och ett syfte med mitt liv och den täcks inte in av något av ovanstående tjugosex former. Jag älskar kakor med massor av smör och socker. Jag älskar att smula dem över en bok och sedan med fettiga fingrar bläddra i boken. Jag har ingen lust att förändra mig för att någon ska tycka om mig. Det är inte mitt problem om någon inte tycker om mig, för då går hen miste om en humoristisk vän. Jag är min största hejarklack. Det finns inga garantier att någon gillar mig även om jag svälter mig till pinnstorlek, fixar ett duckfejs och väteperoxar håret.  Och mitt största fan skulle ogilla mig, det vill säga jag själv. Eftersom det är mitt liv, så är det jag som bestämmer. Inget självplågeri här inte och basta!

Och eftersom det är jag som bestämmer tänker jag skriva lite till idag, med resultatet att disken gror i diskhon och på andra ställen i hemmet om inte någon fixar det. Nej, jag har inte dresserat min man och mina barn att göra marktjänstgöring. Hemma hos oss är det frivillig-insatser som gäller. Kommer barnen att bli förstörda? Maybe, but probably not. Barnen har vett i skallen och kan använda dammsugare och trasa. När kompisar kommer på besök, ja då jäklar blir det liv i luckan och det städas och fejas som om det gäller livet. Inte mitt liv, för jag stänger in mig för en stund i mitt dammiga hörn I sovrummet och skriver av hjärtans lust. Det är ingen som bestämmer över mig. Jag vägrar den moderna tidens tvångströja, munkavel och korsett och sprätter med kroppen. Jag önskar någon gör ett hemma-hos-reportage hos mig, så kanske jag hjälper någon människa i det långa landet att släppa stressen över att ständigt ha det så himla perfekt.

 

Här ett litet tips till alla tokstressade där ute:

 

smart och lat

Den finns att köpa för 49 kr på Adlibris och den finns även i Readly.

Nå, jag gjorde i alla fall mitt bästa.

P.S. Jag kan knappt hålla mig innanför språkramarna utan slirar runt i språkträsket och lånar ord friskt från alla språk jag kan tala. I hemmet har anglofieringen gått så långt att vi ibland inte hittar ord på svenska och går över till engelska. Nioåringen talar engelska nästan flytande, så vi misstänker att han får hoppa över engelskan helt i grundskolan. Han lärde sig engelska genom Youtube och PewDiePie. När jag var liten talade jag och lillsyrran både svenska och finska och vi brukade ofta byta språk mitt i en mening. Jag och mannen talar arabiska sinsemellan när vi inte slänger in några tyska ord. Min man får dock mumla för sig själv på armeniska, för vi kan bara säga”ät min rumpa” på hans modersmål. Barnen läser spanska i skolan och tonårsdottern tänker flytta till Japan när hon blir stor för hon älskar att sjunga på japanska och allt som har med detta körsbärsblommande land att göra. Åh, jag glömde, jag kan förstå holländsk text. Det är inte så konstigt om jag slänger in lite hemsnickrade ord ibland. Vi är barn av MultiKulti-land. I hear you och gör sedan som jag vill, perkele. Arigato!

Advertisements