blogg20150122

Det händer att jag får frågan hur jag hinner med allt? Jag har skrivit utkastet till en roman som just nu heter Familj för nybörjare, i samband med att jag tävlade i NaNoWriMo där man skulle skriva minst 50 000 ord på en månad. Jag skrev något mer än 50 000 ord, men romanen var inte klar för det så jag avslutade romanen i december efter att ha skrivit som en tokgalning i november. Just nu skriver jag utkastet till en roman som heter Fjärilen i rummet. Jag har också skrivit in mig på en rad skrivkurser som anordnas av Ann Ljungberg. Jag vill inte lägga ytterligare en sten på bördan, men jag har sedan en vecka tillbaka läst på boken Kanada av Richard Ford och är just nu inne på sidan 360 av 400 någonting. Jag läser den för att vara med i en bokcirkel där vi ska diskutera boken i början av februari. Jag jobbar heltid, kommer hem sju varje kväll och har tre ungar och en man som inte alls är som en helrobotiserad kvinna utan älskar sin surfplatta mest över allt annat här på jorden. Om han finge gifta sig med den prylen skulle jag bli utkastad i kylan.

OK! Är ni tillräckligt sura på mig nu och får magsaften att ilskna till i magtrakten. Har jag skrivit ett kontrakt med hin håle om extra timmar? Lyssna eller läs nu riktigt noga; jag har inte någonstans nämnt vad jag inte har hunnit med.

Jag lagar inte mat varje dag, jag putsar inte bord och jag tränar inte på att få magrutor eller satsar på att springa maraton. That’s not my cup of tea. Jag sminkar inte ens mig till jobbet och jag kan inte komma ihåg när jag sist klippte håret. Jag har kommit fram till insikten och det bör du också göra är att jag kan inte leva någon annans liv. Jag kan inte vänta ut till mina femton minuter på scenen, för jag inser att mitt liv faktiskt pågår hela tiden. Jag kan inte uppfylla mina föräldrars drömmar om mig eller någon annans.

Väldigt ofta lever vi någon annans liv, ett förväntat liv eller ett medelsvenssonliv. Det är som om våra önskemål om livet är triviala och inte tillräckligt mainstream. Vi ska alla vilja gifta oss, skaffa barn, skaffa hus och sedan pensionera oss och spela golf tills vi dör.

Jag läste en hel del böcker om hur man ska organisera sitt liv och få det där perfekta flödet. Bullshit! Det utgår från att alla tycker likadant och ska fixa ihop sina liv på samma sätt. Jag insåg att familjepusslet ser enkelt ut, men att det egentligen i pussellådan finns fem olika pussel vi försöker få ihop till ett enda. Det går inte. Vi har våra mänskliga inskränkningar om vi så stoppar in hela vårt liv i mobilkalendern eller filofaxen. Dessa organisationssystem utgår från att det är ett jämnt flöde och inga oväntade händelser. Hela livet är fullproppat med oväntade händelser. Plötslig får barnet feber trots att du ska på styrelsemöte kl två och yoga kl fyra. Du blir sur för att barnet fick feber. Du gör en vattentätt budget och plötslig blir din fru/man allvarligt sjuk och ni står med händerna fulla av fakturor du trodde du kunde betala om inte det oväntade hade hänt. Jag har slutat planera kring det som jag tror ska hända. Jag förväntar det oväntade varje dag, för det är ju så livet egentligen går till. Vi vet faktiskt ingenting om framtiden, men det finns sannolikheter. Vi vet inte vad som händer imorgon och då är det ingen idé att gå i tusen bitar för att det inte blev som du hade tänkt dig. Det blir aldrig som du hade tänkt dig. Ibland blir det bättre och ibland sämre.

Och så kommer vi till familjepusslet. Hur får vi det att gå ihop? Svar: Det går och det går inte alls. Vad är det du fyller ditt liv med? Bakar du surdegsbröd, gör långkok när du borde ligga i sängen. Springer barnen omkring på varsin fem fritidsaktiviteter som du inte har råd med. Bjuder du hem människor som du egentligen inte tycker om men har rätt socioekonomisk status? Går du och tränar fem dagar i veckan och sedan går hem och städar hela huset för att du är ensamstående men hemskt gärna skulle vilja ha en man för att kunna visa upp dina nya muskler.

När jag känner en obetvingad, hjärntvättad lust att följa flocken tänker jag på vad min mamma skulle ha gjort eller på vad grottmänniskorna skulle ha gjort. Då förstår jag att de enda hinder som jag sätter upp för mitt självförverkligande är de hinder som jag tror finns men som egentligen inte existerar. Om jag stängde av media, Facebook, Twitter skulle jag inte känna så förbannad lust att banta med chia-frön eller dricka kaffe för att minska risken för hudcancer. Jag skulle vara nöjd med mitt liv, för jag skulle inte sätta någon annans liv som en referenspunkt jag borde anpassa mig till.

Jag läser böcker, skriver, hjälper ungarna med läxorna och gör allt vad jag vill. Livet är för kort helt enkelt. Jag kan inte först leva någon annans liv och sedan leva mitt. Min syster älskar att baka bröd, kakor och bullar och jag älskar att skriva. jag skulle inte för ens en dag byta mitt liv mot hennes och hon skulle inte heller vilja byta sitt liv mot mitt. Vi föredrar olika saker, men det gör inte någon av oss sämre än den andra.

Advertisements