Prioritera

Något som kan få mig att stampa jämfota av ilska och att dra mig i håret som en ruggande höna, utan ett PMS-utbrott, är asjobbiga människor som mitt i en hastigt påkommen situation där katastrofen flämtar runt hörnet anlägger besserwisser-minen. Lik en sportkommentator som kan alla spelares tidigare skador analyserar de situationen och levererar exakt varför det gick fel.

Jag går inte utan skuld för alla är kapabla och har förmågan att bli en besserwisser. Skillnaden mellan en sådan och en som ger råd är att den första oombedd glappar käften. Om någon inte frågar dig om råd, shut the fuck up och spara energin som sipprar ut ur hålet till att gå till din hjärna istället. Risken finns att mottagaren inte alls blir glad och kan ibland gå till överdrifter när hen ska övertyga om att dina råd inte är önskade. Du är på minerat område, kompis.

Jag drar mig till minnes en het sommar och en sinande brunn då det enda som kom upp ur vattenpumpen var rassel och bottengrus. Som nybliven lantis har jag lärt mig ett om livets realiteter: när vattenbehovet är som störst med törstiga blommor och gula grässtrån är vattennivån på brunnen som lägst. Med andra ord; sätt en stor knut på trädgårdsslangen och det är väl här jag borde ha fått nytta av scoutknutarna som jag lärde mig den första och enda dagen av mitt scoutliv, då jag ifrågasatte nyttan av knopknutar… Nå, var var vi? Sålunda var huset fullt av sommargäster som tack vare socialisternas miljonprojekt för invandrare och andra rotlösa aldrig upplevt att vattnet kan ta slut utan att någon lägger ett vitt vikt papper i brevlådan där det står: På fredag 17/7 stänger vi av vattnet mellan 14.00 och 16.00 pga underhåll.

Jag hade precis kommit från jobbet och stod i hallen på väg att kliva ut ur mina skor när jag hörde ett oroväckande ljud från köket följt av ett annat likadant ljud från källaren. Kökskranen lät som en lungsjuk som hostade damm. Jag stirrade på kranen och kände mig som Kristina från Duvemåla. Vattnet blev till sand.

Tvättmaskinen hade gått från arla morgon till sablans stekheta eftermiddag och mamma stod och diskade med rinnande vatten, nåja droppande och sipprande vatten, medan de andra gästerna gick som skytteltrafik in och ut ur badrummet. Jag öppnade källardörren och hörde vår några månader gamla hydrofor pumpa grus för fullt ur brunnen. Jag såg framför mig hur den nya hydroforen skulle gå samma väg som den andra för några månader sedan och jag drabbades av fetpanik och kastade mig nerför trapporna och stängde av huvudkranen. Därefter fick jag en minnesblackout, men jag känner mig själv alltför väl och stod nog och predikade som en präst om helvetet i svavelosande termer för de syndiga vattensodomisterna.

Jag bröt ihop av förtvivlan och tusentals paniktankar attackerade hjärnan: sommar utan vatten, hus utan vatten, människor utan vatten, toa utan vatten, borra ny brunn, minus 100 000 kronor, bankrupt, kronofogden, utmätning. Det fanns ändå en viss tankelogik i paniken. Min styvfar lutade sig fram mot mig och hummade:

– Är brunnen grävd eller borrad?

– Spelar roll. Den är tom. Kaputt.

-Grävd eller borrad?

– Inte fan vet jag.

– Det är viktigt att veta.

– Jaha, så om jag vet, kommer då vattnet tillbaka?

– Nej, men…

– Håll klaffen! (Min version av det hela, men jag sa nog med tanke på att vi talade finska några välvalda könsord som även används till svordomar)

Dagen utan vatten var nog det längsta i mitt liv. Jag ville hoppa ur ut mitt skinn, springa milen bort till Tingstäde träsk och dränka mig där. Jag var milt sagt orolig för att vattenådran skulle ta en annan väg och jag skulle bli tvungen att borra en ny brunn. Min styvfar cirkulerade kring mig och försökte lösa problemet åt mig. Han fortsatte fråga mig om jag kanske kunde kika i huspappren och se om det fanns uppgifter om brunnen. GOODDAMMIT! BRUNNEN ÄR TOM FÖR HELVETE, ERA SAKRANS IDIOTAS! Vattnet kom som tur var tillbaka, men stämningen var tryckt de kvarvarande dagarna av deras vistelse för sommarvärdinnan hade ballat ut fullständigt och blivit mentalsjuk på tre röda.

Poängen med det här historiska utlägget är att om man inte sitter på en helt bombsäker lösning på problemet är det bäst att låta orden stanna vid tankar. Är du inte en del av lösningen, är du en del av problemet.

Jag har haft massor av jobb, som lärare, städerska, farmaceut och stått i kassa i kiosk och gatukök. På några av jobben har det funnits klassiska kvinnofällor och när jag finner min arbetsuppgift omöjlig försöker jag hitta fel på mig själv istället för på organisationen och arbetsfördelningen och kanske ifrågasätta uppgiften. Har jag ens rätt utbildning för det? När en lokalvårdare har en arbetskollega som blir långtidssjukskriven måste hon hinna med bådas arbetsområden. Hon protesterar och säger att som det är nu hinner hon knappt med sina städområden. Då svarar städledaren: “Du måste prioritera!”  Städledare ger inga handfasta råd utan serverar en floskel som lokalvårdaren får lov att tolka på sitt sätt. Hon kan välja mellan att fuskstäda eller att jobba övertid gratis.

Oboj, oboj, vad jag har jobbat gratis i mina dagar. Jag dristar mig att påstå av vi kvinnor jobbar mer gratis än män. Varför? För att kvinnor försöker hitta lösningen hos sig själva genom att sönderanalysera sin själ, medan män försöker hitta lösningen utanför sig själva såsom att ta in en vikarie eller att göra saker och ting annorlunda. Män kan säga stopp och belägg och protestera, medan kvinnor står och sväljer gråten i halsen och gör som chefen säger. Chefer som säger att ingenting är omöjligt, bara man prioriterar borde doppas i tjära och rullas i fjäder.

Om vi nu inte kan utföra mission impossible som chefen har tvingat oss till, blir vi antingen arbetsvägrare eller idioter som inte kan prioritera. En arbetsplats har minskat antalet anställda från tjugo anställda till sex personer som både saknar rätt utbildning och har inte samma erfarenhet som de som fick förtidspension. Chefen börjar den första dagen med slimmad organisation att säga:”Är det inte bra, nu får ni chansen att lära er att prioritera och bli tidseffektiva. Ni kan inte arbeta på samma sätt som tidigare, men ni kan arbeta annorlunda och bättre.” Och lyckas de med det, får ytterligare två gå, för tumskruven satt tydligen för löst.

Vi kan alltså inte säga att vi inte klara av våra arbetsuppgifter för då idiotförklarar både du och chefen dig och trust me sådant syns i lönechecken. Risken finns att dina kvinnliga arbetskollegor gör som de blir tillsagda och då undrar ju chefen varför du inte kan springa på i samma takt som de andra.

Det bästa är nog att skicka tillbaka ordet till avsändaren.

– Hmm, prioritera sa du. Med det menar du att jag ska plocka bort något?

– Nej, nej, gör det bara i en annan ordning.

– Så du menar att jag gör det som är viktigast först?

– Ja, just det.

– Och så tar jag sedan nästa uppgift tills tiden tar slut.

– Just det.

– Tack!

Just det! Chefen sa till dig att prioritera, inte trolla. Ordet prioritera kan också användas mot chefen, om hon är en sådan som gillar att missbruka ordet.  En chef ville inte ge oss övertid för att göra en uppgift som vi inte hann med på arbetstid utan sa att vi måste prioritera. Jag svarade att det var precis vad jag gjorde, jag prioriterade kunderna och om jag inte hade några kunder i butiken, först då skulle jag ta mig an uppgiften, på arbetstid. Jag jobbade absolut inte gratis efter arbetstid utan gjorde som chefen sa: jag prioriterade. Själva ordet lägger ju ingen anspråk på att man ska hinna med alla sina arbetsuppgifter bara för att man har lärt sig vad som är viktigast att göra och man gör det först. Är tiden slut så är den det.

En del har svårt att släppa sina arbetsuppgifter när klockan tickar framåt och visaren pekar på “Gå hem”. Nu generaliserar jag igen när jag säger att en kvinna tänker att “fan”, hon gjorde fel och då måste hon sona det med att jobba gratis efter sitt jobb, medan en man tänker att nu går han hem. Imorgon kanske han prövar ett nytt sätt göra sina arbetsuppgifter på. Bara för att det inte gick vägen ser han inte misslyckandet som en del av honom själv.

Kan det vara därför som många uppfinnare är män? En kvinna analyserar sina tillkortakommanden. Om hon kan laga sitt psyke, sin hjärna, stänga av vissa delar och förstärka andra delar så att fötterna och händerna lär sig arbeta hårdare och fortare. En man tänker inte att lösningen på problemet ligger i psyket, i ens inre själsliv, utan att lösningen finns där ute någonstans och att han måste komma på den och hitta den. Han prövar, misslyckas, prövar ett nytt sätt, misslyckas, prövar ett tredje sätt, misslyckas, pröver ett fjärde sätt…….. voila! Han lyckas. Och han lyckas för att han inte ger upp. Vi kvinnor bryter istället ihop och gör på samma sätt som vi alltid har gjort fast dubbelt så snabbt. Och sedan får vi utmattningsdepression.

Vad har jag för råd för att undvika viktigpettrar, som ger dig råd du kan vara utan. De vill ge dig finansiella råd och barnuppfostringsråd. Tänk så här: Personen framför dig kanske är en expert och borde faktiskt skriva en bok och delge sina kunskaper till en större publik. Fråga personen om de har utbildning eller erfarenhet inom det området och om de lever som de lär ut. Du kan ju inte ta finansiella råd från någon som precis blivit utmätt av kronofogden eller barnuppfostringsråd från en som har inte har barn. De vet ju inte vad de talar om och att tro att saker och ting förhåller sig på ett sätt är inte samma sak som att det är sant. Jag tror själv på en hel del saker och det är därför jag ibland misslyckas och samtidigt lär jag mig av misstagen.

Vi är snara att bedöma en hel person på det som de hittills har presterat. Jag fick frågan om hur bokförsäljningen av min senaste bok hade gått. Den första boken hade jag sålt slut och fått tillbaka alla mina investerade pengar, men den andra boken var inte alls lättsåld. Jag delgav kvinnan vad jag själv trodde om saken: att den var i en snäv opopulär genre och att den inte hade hittat till målgruppen. Hon skrattade och delgav mig vad hon själv trodde (hon är en klassiskt skolad besserwisser): “Så säger alla misslyckade konstnärer.”

Jag tog illa vid mig av det och funderade ett tag på att sluta skriva, men så tänkte jag på det ett tag. Det kan ju vara så att jag har rätt och hon har fel. Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan, att jag bör träna på skrivandet lite mer och kanske välja en annan genre. Å andra sidan var det inte därför jag skrev boken, att den skulle bli en bestseller. Boken skrevs för att den ville bli skriven. Jag valde inte den, men den valde mig. Och hur visste jag det? En dag damp boktiteln ner i mitt huvud och sa att nu skriver du den här. Jag protesterade och sa att jag inte vet ett skvatt om ämnet. Lugn, gå och sätt dig och skriv den. Jag skrev den på två-tre månader utan att behöva tänka en enda gång på vad jag skulle skriva. Boken flöt ner på papper genom mina fingrar.

Boken är kanske inte så bra och kanske har jag inte knäckt skrivkoden. Just skrivandet blir man bara bra på om man skriver, först då knäcker man koden. Det gör man inte genom att älta felen om och om igen. En misslyckad författare är en som slutar skriva efter första refuseringsbrevet. Jag tror benhårt på att jag kommer att lyckas om jag fortsätter att skriva. Jag blir ju inte precis sämre av att skriva utan gradvis bättre för varje dag.

PSsst! Jag hoppas att ni inte tycker att jag är en petimäter för att jag slänger mig med så fina ord. Att jag med det dissar dina ordval och antyder om din brist på ord. Jag älskar ord på tvären och på längden. Jag hittar på egna ord också. Vad sägs om hudströssel? (en flagande zombie) Jag har fått höra att vi sverigefinnar är orddöva och kastar ur oss ordboksord, korsordsord, uråldriga ord för att vi saknar lämplighetsskalan, dvs vilka ord som passar sig i olika sammanhang. Författaren i mig jublar, för jag har hittat mitt eget språk. Jag är en orduppfinnare och snickrar ihop de befintliga lite hur jag vill. Jag är ordens Pablo Picasso och Jackson Pollock.

Sccccchhh! Såg ni förresten att det smög in sig ett fel i bilden. Först tänkte jag korrigera det, men sedan tänkte jag what the heck. Kännetecken på en viktigpetter är bl.a. att de använder sig av ord de inte ens kan stava till. Ouch! Det där gjorde ont.

Advertisements