bild till blogg Fjärilen i rummet

Har jag någonsin berättat om min hemskaste, hemskaste period i livet där jag försökte anpassa mig så mycket att jag blev utbränd på köpet? Jag har skrivit så mycket blogginlägg, men jag kan inte komma ihåg om jag har berättat om min tid med kompisen depression som faktiskt inte alls är någon kompis. Du bara tror att den är din kompis, men egentligen vad den gör är att berätta för dig konstant nonstop vilken usel person du är, så usel att det faktiskt vore bättre att du inte fanns.

Jag var lärare på den tiden och hade två småbarn på tre och ett år. Samuel, treåringen, hade en period med konstanta förkylningar som gick ner i lungorna och fick honom att väsa som en trasig säckpipa. Min man ägde en hamburgerrestaurang och som alla andra egenföretagare är det svårt att stanna hemma så fort han själv eller ett barn är hemma för sjukdom. Som en kort parentes, om det är svårt att stanna hemma, så är det stört omöjligt att få ersättning från Försäkringskassan som kräver en miljon papper att fylla som i sin tur kräver ett besök hos revisorn. Och det tar tid och håret på huvudet faller helt självmant ner på axlarna av stressen. I vilket fall som helst, var det oftast jag som fick stanna hemma, men den här gången gjorde jag en deal (läs hot) att vi varvar med varandra, det vill säga vi tar varannan dag. Jag åt redan Zantac på grund av att min mage hade fullständigt klappat ihop och jag hade för första gången sedan barnen föddes gått ner i vikt och vägde 56 kilo till mina 158 cm. Jag fick ändå kommentarer från folk som undrade om jag var gravid igen, så jag gjorde mina benlyft och sprang på Friskis och Svettis tre gånger i veckan och funderade på om bulemi var något för mig. Min varannandagsnärvaro på jobbet verkade inte vara uppskattat av kollegor, så det som blev min sista dag som lärare, fick jag en klassdörr stängd rakt framför mina ögon tillsammans med en ilsken blick och ett utlåtande från en kollega. Jag kommer inte ihåg de exakta orden, men det var något om att hon skulle begära att jag skulle bli utesluten ur lärarteamet för hon kunde inte tänka sig att jobba med mig. Jag var ju aldrig där. Vet inte om jag bet ihop de sista timmarna eller om jag bara gick därifrån. Jag minns vägen hem, eller snarare att jag kände asfalten mot mina sommarskor men såg inget framför mig då tårarna rann utmed mina kinder. På mammas gård föll jag på mina knän mot asfalten, satte händerna mot marken och grät. Jag var trött av den överhängande skulden av att vara en usel kollega, en usel mamma och en usel fru. Jag var ful och fet, värdelös och dum i huvudet. Varför ville min hjärna inte lyda mig längre? Varför blev alla ljud i klassrummet som bomber som släpptes från ett flygplan? Varför ryggade jag och drog mig undan? Vore inte världen en bättre värld utan mig? Skolan kunde anställa en ny lärare, min man kunde begrava mig och sedan skaffa en ny mamma till barnen och en ny fru till sig själv.

Min mamma plockade upp mig och jag föll ihop på hennes soffa. Om inte andningen var automatiserad, skulle jag ha slutat andas då. Nästa dag ringde rektorn och skällde ut mig. Varför visste jag inte, men var det för att hon var arg på mig för att hon inte fick skälla på mig i sitt kontor för att en av kollegorna inte ville jobba med mig. Jag stirrade på taket tills min man kom hem. Citalopram för kroppen, men en grå filt över själen. Nio månader gick jag omkring och kände ingenting, eller snarare jag kände irritation ibland men ingen glädje över någonting.

Jag bytte yrke och blev farmaceut, men det var som om någonting låg långt bak i hjärnan och gnagde som en sten i skon. Var det här allt livet hade att erbjuda mig? Ännu en gång blev jag överambitiös, men den här gången var jag vaksam samtidigt som jag försökte anpassa mig. Hur jag än försökte passade jag inte in.

Det var en kurator som till slut tog ut stenen ur skon som vid det här laget gjorde rejält ont. Jag ville skriva och det fanns inget som egentligen kunde hindra mig. Men, jag är ju usel, fet och värdelös? Och? Vem har sagt att det du skriver måste vara fantastiskt? Du ville skriva, så skriv.

Det har gått flera år sedan dess och många gånger har jag förbannat denna Pandoras ask, som inte går att stänga när man väl har öppnat det. Alla de där måstena som finns kvar i livet trycker på mig så in i helvete. Jag måste städa, diska, tvätta, umgås, göra läxor och framförallt vara förbannat närvarande hela tiden och humma instämmande som i en kyrkokör, när jag bara vill stänga dörren till sovrummet och sätta mig och skriva. Jag måste vara smal och vacker, men för vem? Det enda jag behöver göra är att skriva och resten är rena överlevnadssaker.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Författarpodden där de diskuterade det orättvisa i att vara kvinna och skribent. En manlig skribent är gullig och ambitiös som stänger in sig i sitt rum i tre månader för att skriva och förväntar sig att allt runtomkring inklusive pengaflödet bara ska flyta. En kvinna som gör samma sak bedöms med helt andra mått, skrivandet är en bisyssla som görs när inget annat behöver göras och det händer aldrig i ett hem med rörliga barn. En kvinnlig författare skrev i tvättstugan. Jag skriver när jag kommer hem och städar när jag vill. Fast det är inte riktigt sant, för jag vill aldrig.

Sedan november månad har jag skrivit två romanutkast på fyra månader, vilket blir ca 300 sidor på fyra månader. Jag räknar inte med min blogg. Hur gjorde jag det? Gick jag till jobbet och var borta i tio timmar? Japp? Var jag sällskaplig och kärvänlig på hemmaplan? (Inget svar, obekväm tystnad, suck, min fot som skrapar på golvet) Mina barn måste tro att jag är gubben i lådan som dyker upp lite här och där och ger kramar och pussar. Jag vill ändå poängtera, att min man gjorde inte mer för att jag inte gjorde någonting. Han kan konsten att njuta av livet och jag borde lära mig det. Vi städade och lagade mat tillsammans när jag var så att säga tillgänglig.

Jag fyller 43 år om mindre än två veckor och med det vill jag säga att döden kryper allt närmare. Det är saker som jag vill göra innan jag dör, såsom att skriva minst ett tiotal böcker till. Jag kan inte vänta på rätt tillfälle, för tänk om den aldrig kommer. Att uppfylla andras drömmar är inte min grej. Jag har sett så många kvinnor som krymper sin strålglans för att inte överglänsa sin man och sina barn. Duktiga kvinnor som leder sina medelmåttiga män till höga positioner medan de själva äter antidepressiva och krymper midjemåttet för att behaga för att ändå bli ersatta av yngre kvinnor. Att ha en välvårdad veteranbil med höga driftskostnader är ju inte samma sak som en ny bil där nybilsdoften fortfarande sitter i och den är extrautrustad med alla finesser du kan tänkas vilja ha och så gnisslar den inte i svängarna. Jag ser mig inte som en ägodel eller som mamma även om jag är det sistnämnda. Mina behov är lika viktiga som någon annans. Hur skulle världen se ut om vi alla levde som uppoffrande martyrer? Anpassningsbara dockor där vi alla klär upp oss till bal och gör en dresserad show.

Jag gjorde mitt val när jag valde att skriva, jag betraktar världen på avstånd och skapar sedan min egen värld med mina ord. Någon skulle kanske säga att det är väl pretentiöst att påstå att jag har talang för det. Jag har inte påstått det en enda gång, utom när jag suckar över några välvalda ord här och där. Nu snackar vi inte talang här, utan om att leva. Jag lever när jag skriver.

Advertisements