hinna med allt

Det här är en fråga jag ofta får: Hur hinner du med allt? What? Det har jag väl ändå inte påstått. Jag skriver, bloggar och gör sådant som jag gillar och då får jag frågan: Hur hinner du med allt?

Det finns två typer av godisätare; de som äter det godaste ur godispåsen först och de som sparar det gottigaste till sist. Den sistnämnda lever verkligen farligt. Tänk om jag inte orkar äta det som är gott när jag har pinat mig igenom alla vingummin och E-nummer? Så är det också med livet. Om jag pinar mig igenom alla borden och måsten, kanske det inte finns så mycket kvar av mig att njuta av livets essens. Och vet ni det värsta; att egentligen är alla saker som man borde eller måste göra inte alls några påtvingande pålagor utan bara sociala och kulturella påtryckningsmedel, en slags normalitetsbur som man bör hålla sig i. Jag har aldrig varit bra på att vara normal, för jag ställer för många frågor. Min farmor sa så här: Det enda du behöver göra är att dö. Resten är upp till dig.

Jag och gubben satt hemma i Trollhättan och längtade efter att bli pensionärer så att vi kan flytta till Gotland eller utomlands till ett varmt land. Då ställde jag mig själv frågan: Varför måste jag vänta tills vi är pensionärer? Svar: För att det är då vi får vår surt förvärvade pension. Följdfråga: Så på Gotland bor det i så fall 50 000 panschissar? Svar: Nja.

Nu bor vi på Gotland och tänkte att resten ordnar sig på vägen och det gjorde det. Nu väntar jag bara på att miljonerna ska trilla ner som manna från himlen så att jag kan ägna mig åt att skriva på heltid. Men, man kan inte vänta på att livet ska ordna sig för att jag ska kunna göra det jag vill. Jag kan inte vänta på att barnen ska flyga ut, eller att jag får det perfekta jobbet med flextid. Tänk om livet tar slut innan jag ens börjar njuta av det? Tänk om jag biter i det sura äpplet och sedan finns det inga fler söta äpplen kvar i skålen för de tog slut medan jag pinade mig igenom äckeläpplet?

En klok människa sa till mig en gång att man ska se sin dag som ett glas fyllt med stenar. Varje sten symboliserar allt det jag gör under en dag. Jag kan inte stoppa in fler stenar, om jag inte tar bort några av stenarna först. Så om stenen Skriva ska få plats och det är en sjujäkla stor sten, ryker en massa smågrus från glaset. Jag kan inte städa, laga mat, diska, tvätta och göra allt samtidigt. Vissa dagar tvättar jag inte, andra dagar lagar mannen maten och vi dammsuger golven en gång i veckan. Många kvinnor, och även jag själv för länge sedan, tror att om man lägger in en högre växel så hinner man med allt. Jag låtsas att kvinna i fråga är en bil och då händer följande: Bilen kör på i många mil, från Ystad till Arvidsjaur, och det blir några stopp för att tanka och det var då jävlar vad det måste tankas stup i kvarten. Nä, nä, nu ska jag minsann köra 100 mil utan att tanka. Hörrö, du idiot på vägen, ur vägen för helvete för här kommer jag. Det är bråttom nu. Gasa, bromsa, gasa, växla in en högre växel. Bilen har inte blivit underhållen, för vad är meningen med det? Den ska bara köra fram och tillbaka, tillbaka och fram och snabbt som attan ska det gå. Sedan går det som det går; plötsligt en dag sitter vi med en lös växelspak i handen och undrar vad som gick snett, sekunden innan vi kör in i en vägg. Jag vägrar att bli utbränd för att någon har fått för sig att jag ska hinna med allt. Det finns böcker som lär ut hur man ska hinna med allt. Nä, nä. Gör en bokbål av dem och dansa runt i ringen. Det är bara ett annat sätt att bli utbränd på. Hur fan ska jag hinna läsa alla vägskyltar och andra färdriktningsanvisningar när jag kör på i 300 kilometer i timmen? Det går inte att styra bilen och bromspedalen ramlade av när jag studsade ut ur ett hål i Jordbro. Det går inte att både styra och köra så snabbt man bara kan. Tack och lov att jag bara blev lite vidbränd och inte utbränd. Jag har bestående skador i höranläggningen; om flera pratar i mun på varandra samtidigt som tv:n och radion är på, stänger öronen av. Eller flera krav som måste utföras på sekunden av mamma-morsan-alltiallo-vaktmästaren-gurun-kocken och munnen går upp alldeles av sig själv och jag ryter: #%¤#87686&5#+!” Det blir en hel del finska kraftord och lokala stormvindar på 25 meter i sekunden. Jag måste ingenting, bara dö för det har farmor sagt. Hårdkokt och finskt ska det vara.

Om jag nu väljer att inte hinna med att göra allt, hur gör jag i så fall för att stänga av den inre kritikern som dissar mig? Den där Martin Luther som säger Arbeit macht frei eller den där finska morsan som säger att hon minsann hann med allt utom att sova. Hehehehe! Jag låtsas att jag är en man. Män inbillar sig verkligen inte att de ska hinna med allt. O Gud, vad jag var könsterotypisk då. Imorgon är en bättre dag. Jag hinner med det jag hinner. Jag sneglar på min man och försöker härma honom trots att mitt östrogen stretar emot. Han går inte sönder i tusen bitar för att det ligger femtio löpmeter golvlist på tvären över vardagsrummet, över mattan, över borden, över katten. Inte ser han heller diskhögen som förebrår honom varje gång han går förbi. Eller barnen som måste utvecklas och ha meningsfulla konversationer med. Nä, nä. Jag hinner det jag hinner och det jag inte hinner tar jag en annan dag. Nu måste jag bara se tio avsnitt till av Breaking Bad. Igår när jag satt och skrev på min andra blogg: Så du tror du är författare, tänkte min man börja såga till några golvlister. Observera, han tänkte men gjorde inte. Istället somnade han på soffan i några timmar och sedan var det för sent att såga till några golvlister. Livsfilosofen i ett nötskal.

Advertisements