Jag borde kanske snart byta namn på min blogg, eftersom jag kommer att använda mig av en hel del runda ord som inte lämpar sig för barn eller känsliga öron. Jag funderade ett tag på att kalla inlägget för “Hjärntvättade kvinnor”, men det är väl ett ganska hårt ord att kalla mig och mina medsystrar för det.

Hjärntvätt är just precis vad det handlar om. Ni som gått ut grundskolan har väl hört talas om Pavlovs hundar? Annars kan ni klicka på den här länken för en uppfräschning: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar. Kort sammanfattat gick Pavlovs experiment ut på att betinga hundar till salivutsöndring när de hörde ljudet av en klocka. Det var nämligen så att efter varje gång de hörde klockan fick de mat. Klockan förknippades med mat. Hundarna utsöndrade saliv så fort de hörde ljudet av en klocka vare sig de fick mat eller inte. Och nu till oss kvinnor. Vi utsöndrar stress så fort vi ser ett stökigt rum, stökig man eller stökiga barn. Genast är vi där och rättar till, putsar och fejar. Och så ryter vi: “Att ni aldrig kan lära er.” Just det. Män är inte betingade med sådant, att stå med mopp, skurtrasa och hink så fort en urinfläck eller en chokladkind korsar deras väg.

Jag måste ha haft bomull i öronen när mamma försökte betinga mig. Päivi, hit, Päivi dit. Hur kan du leva så i ditt stökiga rum? Sova är för latmaskar (klockan sex en lördagmorgon!) Att ni aldrig kan lära er diska, kom hit och vik lakan. Använd mangelpressen, dra ner kjolen… Min lillsyrra, stackars barn, fick hela jumbomumbo över sig. Hon lärde sig puffa soffkuddar, le sött så att groparna i kinder syntes medan jag lekte Tarzan och klättrade i träd och funderade över könstransplantation, eftersom att vara kille var så mycket trevligare. Man fick ligga också som kille och få mackorna smörade som lillebror. Senare när jag var lite äldre lärde jag mig också att orgasm inte var för pryda flickor, trippelorgasm nononono. Jag kunde vara pojkflicka ganska länge och klia mig i skrevet tills jag fick egna barn. Då var den äldre generationen genast över mig och tvingade mig att leka husmor ett bra tag, lära mig koka risgrynsgröt och klappgröt, baka bullar och laga mat. Det blev ganska tråkigt i längden. Jag är inte precis bra husmorsmaterial och inte blev det bättre när jag började författa ändå upp till småtimmarna som jag varvar med heltidsjobb. Barnens kompisar undrar om de inte har några föräldrar för vi gör korta gästspel i skolan. Deras pappa är som de flesta pappor, det vill säga inte särskilt närvarande, medan mamma, jag alltså, det sociala kittet som ska skicka julkort och bjuda hem människor, är borta. Inte puts väck, men jobbar. Och när hon inte jobbar skriver hon och däremellan tömmer diskmaskinen och tvättmaskinen och låtsas som att hon inte kan använda spisen. Jag bränner allt med flit så att kockmaken får ta över.

Sorry syrran, men nu outar jag dig. Jag blev alldeles beklämd över hur långt betingningen gått med min syrra. Hon måste stryka örngott och lakan. Jag på min höjd viker med mannen och sedan rullar jag lakanet till en korv och har jag tur blir den inte sned och en sölkorv som hänger som ett sorgligt stycke från hyllan. Hon bakar och diskar och flyttar på prylar och pinaler. Bjuder hem kreti och pleti och får inte mycket tillbaka. Hon är den leende värdinnan som står med välkomstglaset i handen så fort du stiger in. Jag tvingar ibland mina gäster att skala potatis och ibland klämmer jag bara in allt i garderoberna och hoppas att ingen öppnar. Och varför gör jag det? Den förbannade världen har bestämt att kvinnor är de som ska hålla saker och ting i ordning och även sedan jämställdheten trädde in och tvingade ut oss på arbetsmarknaden kvarstår den orättvisa hushållsfördelningen. Jag som är av finsk arbetarklass, måste sorgligt erkänna att vår jämställdhet ligger på 50-talsnivå. Vi kan inte bli pryglade av våra män och vi kan tacka nej till sex då och då, men städa och putsa och feja det ska vi baske mig göra på mästarnivå. Jag var anarkist redan som barn och klättrade i träd med klänning och testade att låta bli att städa och se om huset föll ihop av att jag lät bli.

Att vara duktig kvinna har nämligen sitt pris, friheten och tiden att göra annat på. Jag kan inte båda hålla efter hus och familj och skriva. Dessutom är inte min familj väldresserade apor som ska lyda mig utan de har sin egen agenda. De tycker inte alltid att det är viktigt med att det är välstädat så varför skulle jag lägga så stor vikt vid det? Jag missade som sagt var betingningen som sa att det var mitt problem att hålla ihop hela kittet.

Varför är det så att vi kvinnor springer runt och försöka göra om allt? Laga perfekta middagar, få perfekta barn, lägga på Facebook att mannen gav oss ett dussin rosor på bröllopsdagen som vi påminde om ett dussin gånger och sedan hotade med skilsmässa. Jag tror att det är rädsla. Vi är rädda för att inte duga. Att omvärlden bedömer oss på ett dåligt sätt. Att världen går under. Nå, i vilket fall som helst skiter jag i det. Varje dag möter jag en person som frågar mig hur jag mår. När jag nickar och svarar att det är OK, lutar hon sig längre fram och frågar: Men hur mår du egentligen? Den nakna sanningen här. Det är mig själv jag möter i spegeln. Är jag sann mot mig själv och lever jag för att uppfylla mina drömmar? Kan jag vid dödsbädden säga att jag levde mitt liv eller kommer jag att säga som andra att jag uppfyllde andras drömmar? Jag vet inte, men jag tror att vi alla fick en biljett till livet. Ett slags enkelbiljett som dig själv och på baksidan på den står det: “Var dig själv”. Väldigt många vänder inte på biljetten och läser de tre orden utan så fort vi får ett medvetande blir vi så kallade people-pleasers. Vi tillfredställer alla människor utom oss själva och hoppas att vi får en liten skärva av det. Och när vi inte får det blir vi bittra. Vi föddes ensamma till den här världen och vi dör också ensamma, som resenärer som åker på ensamcharter till livet och sedan tror att alla andra på chartern är mer värda än oss själva och sedan står vi vid dörrar och börjar servera drinkar. Nej du. Jag fick det här livet och jag tänker ta det till vara för jag vet inte hur kort eller långt det blir.

Fina flickor får inte ligga laget runt, och helst ska vi inte orgasmskrika så att grannarna hör. Jag förstår inte? Sedan när ska man vara fin flicka? Jag missade den lektionen också.

Advertisements