planera barn

Idag tänkte jag skriva lite om föräldraskapet, då jag just nu känner starkt medlidande för ett ungt par som blir föräldrar tredje gången gillt, men som upplever att föräldralyckan inte är till för dem på grund av alla trakasserier de får utstå. Mer går jag inte in på det, mer än att om de hade varit ett välbeställt par i fyrtioårsåldern där mannen är vice VD i ett expansivt företag hade inte fått utstå den skit de får göra. Folk tycker sig vilja ha rätt att snoka rätt om deras ekonomi och rubbet, för att de tror att de har rätt till det. BUG OFF!!! Det är inte lätt att vara förälder, men det är inte lättare om andra lägger sina näsor i blöt och har kulturellt, klass- och socialt färgade åsikter och tror sig ha rätten att ta barnen ifrån dem. Får man verkligen skaffa barn om man är ung och får man verkligen vara lycklig att man är förälder om omgivningen tycker att man är för ung? Jag har ett ord till alla förståsigpåare där ute som vill ha veto i andras preventiv- eller ickepreventivmetoder: NON OF YOUR FUCKING BUSINESS!!!

Det är verkligen ironiskt att lagar och regler i Sverige styr när vi ska ha barn. Kvinnokropparna rasslar igång redan vid så att säga trettonårsåldern, men det är inte lagligt att ha sex förrän man är femton år, glöm att skaffa barn innan du är arton, och vad fan ska du skaffa barn innan du går ut gymnasiet och sedan ska du planera för resten av livet. Äggklockan tickar och tickar och vid trettioårsåldern då det anses vara socialt acceptabelt att skaffa ungar, då kan det vara för sent. Perfekt tid för ungar: 30-34 år, för vid 35 ska man in och ta prover för att det finns risker för att man får ett barn med Downs syndrom och efter 40 startar mammografin. Och ens egen dödlighet kommer igång. Ska man verkligen ha barn, för tänk om man nu har bröstcancer också?

Och inte blir det lättare om man ätit p-piller från 13-årsåldern och uppåt, tar ett uppehåll vid 30-34 år, och hur snabbt kan det ta innan man blir gravid efter att ha käkat piller i mer än ett årtionde? Och sedan är man för gammal och då får man höra hur jobbigt det är för barnen att ha för gamla föräldrar. Och tänk om ens kille får för sig att göra slut när man är i rätt parningsålder för att han inte är redo och ärligt talat har ni nu varit ihop i ett årtionde. Då står man där med ägg som passerat bäst före datum. Och inte hittar man en karl som vill tala om fertilisation, ärvda genetiska sjukdomar eller om det går galenskap i släkten. Inte konsigt att invitrofertilseringar blir allt vanligare. Jag tycker att det är ok att invitrofertiliseringar finns, men då ska det också vara ok att skaffa barn i ung ålder, då vår största chans att bli gravid finns. VI må lagstadga och ha sociala normer, kulturyttringar om när man ska ha barn, men sorry biologiska klockan styr ni inte över. Skaffa barn när ni är unga, njut av dem rackans ungarna och skit i vad omgivningen tycker. Det är väldans massa tjat om att man måste leva livet innan man skaffar barn. Så ni menar att man ska dra en mossig sten över sig så fort man är på smällen? Mina roligaste och trevligaste stunder har varit med mina barn. Resa gör jag med mina barn, dricka drinkar kan jag göra i baren och låta en barnvakt passa mina barn. För mig är leva livet att leva livet, med eller utan medpassagerare.

Man måste ha stadgad ekonomi när man skaffar barn?- Seriöst. Långvarig sjukdom och arbetslöshet drabbar ung som gammal.

Man kan inte plugga när man har barn- Lägg av. Min dotter Felicia var ett och ett halvt år när jag skrev in mig på Receptarieprogrammet. Det är lättare att plugga än att jobba, för jag styr mer över min tid. Jag har prövat båda och om jag fick välja skulle jag plugga resten av mitt liv tills jag går i pension.

Man måste ha träffat den rätta- ja, men se till att träffa den rätte då, måste du gå igenom hela krogkön innan du prickar rätt. Det blir inte lättare att träffa den rätta när man bli äldre för man har så mycket bagage, invanda rutiner och inrutade åsikter att man måste nästan vara stupfull för att man ska släppa in någon innanför de höga murarna man byggt upp. Eh, jag hann kyssa en hel del grodor innan jag träffade min man när jag var i nittonårsåldern. Jag var inte helt säker på om jag ville ha barn, men utifall var jag alltid tvungen att checka pappa-faktorn på mina dejter och Anton fick full pott. Han var öm både mot barn och sin mamma. BINGO!!! Honom ska vi ha.

Det finns aldrig någon rätt tidpunkt att skaffa barn på. Barn är inte heller någon garanti på att livet blir en dans på rosor hädanefter och att den röda mattan rullas ut. Skilsmässor sker ändå, dödsfall sker ändå, likaså konkurser.

Jag skrev det här inlägget för alla unga mammor och pappor därute som kämpar mot andras fördomar, om deras lämplighet som föräldrar. En äldre mamma är inte nödvändigtvis en bättre mamma. En som har det ekonomiskt välbeställt är kanske inte heller det bästa, för det finns så mycket ångest i villaområdena i medelklassområdena att barnen ärver sina föräldrars depression redan vid femårsåldern för att de inte vill vara som alla andra vill att de ska vara. Det ska vara rätta kläder, rätta märken, rätta leksaker, vänner, aktiviteter, födelsedagsfester och facebook-uppdateringar.

Jag säger så här till er som vill bli mammor:

  • Har ni tid att älska någon så mycket så att det gör ont i kroppen, som ni ständigt oroar er för att de har det bra?
  • Har du ett öra till övers när barnen viskar hemligheter?
  • Har du en varm famn att trösta med?
  • Har du barnasinnet kvar, när låtsaskompisen inte vill gå till förskolan idag?
  • Finner du lösningar på nya problem utan att bryta ihop och låta det gå ut över barnen?
  • Är du beredd att alltid låta barnens basbehov gå över dina: mat, kläder, varmt hem och kärlek
  • Kan du låta kärleken till dina barn utvidgas och även innesluta plastsyskon, nya mammor och pappor när kärleken till den andra biologiska barnaskaparen inte håller? Kärlek är all-inclusive, not exclusive.
  • Är du beredd att skydda ditt barn mot monster, riktiga och fantasi?
  • Är du beredd att alltid älska ditt barn? Du behöver inte älska alla handlingar ditt barn utför, men barnet ska känna sig älskat oavsett.

Min minsta son och jag har en grej tillsammans. Ibland kan vi sura och vara lite småstingsliga på varandra, men vid läggdags tar surandet alltid slut. I vår familj ska ingen gå och lägga sig och vara sur på varandra, för ibland är morgondagen bara en skiss utan förankring. Imorgon kan det vara för sent. Och jag vet. Min pappa hann aldrig säga förlåt till min bror och nästa dag hade min bror drunknat. Så i vår familj försöker vi förlåta varandra på kvällen, Ingen ska behöva gå ett helt liv och sörja för ord de sagt i en humörväxling, ord som de egentligen inte menade men som de inte kunde ta tillbaka.

Livet för de flesta av oss pågår i ca 80 år, om vi har tur. Några faller av tidigt och några senare. Någonstans däremellan ska vi räkna med att vi eller någon nära anhörig drabbas av cancer. Sedan utbrändhet och depression, vilket dessvärre är mycket vanligt, och då försvinner några år åt att komma ut ur det. Våra respektive gör slut med oss och vi måste ordna upp vårt liv, hitta ett nytt boende, en ny ekonomisk stabilitet, en ny att älska. Om man tror att livet går från A till Ö, eller för att tala klarspråk från vaggan till graven, går utan avbrott eller utan nedförsbackar har vi skrivit in oss själva i en Hollywood-kärleksfilm med lyckligt slut. Riktigt så är livet inte, inte alls vill jag säga. Sluta planera människor, för det går alltid åt skogen, börja lev. Skaffa ungar, låt bli, men älska er själva och varandra. Låt andra planera sina liv bäst de vill, så låter de nog dig också få leva det liv du ungefär hade tänkt dig.

Advertisements