föräldrasekt

Jag satt ett tag och funderade på om jag skulle kalla mitt blogginlägg: “Föräldrasekten- du lockas in i sekten av små gulliga barn, som sedan sätter sina sylvassa tänder i ditt lår”, men nej, det var för långt.

Jag har suttit och funderat i sisådär en vecka på det här inlägget, och som ni vet vid det här laget skriver jag en hel del på min fritid, har heltidsjobb, trilogi i barn, och då måste sådana här saker mogna tills det kliar i mina fingrar så kopiöst att det enda som hjälper är att jag skaver av fingertoppshuden på tangentbordet. Och anledningen till att jag funderat ett tag är för att min äldsta funderade på om barn verkligen var värt besväret? Ehehe, vad ska man säga? Jag älskar mina barn, men om jag inte hade haft de skulle jag ha varit en helt annan person. Antagligen en superegofixerad person som gått tjugo år på högskola, men aldrig riktigt trivs med något yrke, tränat fem dagar i veckor och varit så äckligt hälsosam att folk med barn skulle ha kräkts på mig eller fått sina barn att kräkas på mig. Och jag skulle ha åsikter om barn. OM jag hade barn skulle mina barn aaaaaldrig.

Är barn värt besväret, en springande punkt.  Både ja och nej.

ÄR FÖRÄLDRASEKTEN NÅGOT FÖR DIG?

  • Ett medlemskap du aldrig kan gå ur. Endast döden är ett giltig skäl för utträde. Evig fördömelse följer annars
  • Du skall alltid älska ditt barn, men ibland fördöma dess beteende.
  • Du ska gilla att andra har synpunkter på ditt föräldraskap, mormor, farmor, morfar, gubben som säljer glass på torget
  • När du tänker föräldramöte så tänker du äntligen. Och så har vi skolrådet, klassföräldraskap, frivillig bollkalle på fotbollen, sälja toapapper för klassresan till alla dina grannar, eller salami, rosor, grillkol, värdelösa skolaktier
  • Dina intressen kommer efter barnens intressen, eller jag menar, du har inga intressen som inte involverar barn
  • Du är beredd att mogna till och sluta äta iskall gröt från kylskåpet, sluta festa till fyra på morgonen en torsdag eller få klamydia på en måndag. Du ska vara en FÖREBILD. Eller föregå med dåligt exempel och få andra föräldrar att må så mycket bättre.
  • Du ska laga mat i nöd och lust, genom feber, magsjuka och skilsmässa. En god förälder göder sina barn fem gånger per dag, mellis två gånger och sedan får barnen ett speciellt diet- och träningsprogram för att de äter för mycket godis (en gång per vecka)
  • Och sedan när du har varit förälder ska du även älska dina barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare, alltid ha en famn till övers, ditt kreditkort och semester vikt åt barnpassning så att ditt älskade barn får vila ut. Du får vila ut när du döööör….

Låter jag bitter, nänänänänä…. Harkl… Ibland har jag lust att bara sätta mig på soffan med en chipspåse i handen, en bärs i den andra, jackan på som jag bara trätt ut en arm på och lerskitiga lårlånga boots på det polerade vardagsrumsbordet och bara vara. När barnen frågar: “Vad har hänt med mamma?”, tänder jag en cigarett och kastar tändstickan bakom tv:n. “Nä, nä, nä, mamma har loggat ut. Är det något ni vill fråga mig? Hur barn egentligen kommer till?” Den här föräldrapräktigheten står mig upp i halsen att jag kastar bakut ibland och surar för att jag har blivit lurad i en sekt utan återvändo. Och vet ni vad det värsta är? De lurar in en med små gulliga bebisar, med härligt knubbfett, små pärltänder och bilder på lyckliga mammor som ammor. Ursäkta mig då, men barn är gulliga en kvart om dagen och ibland missar man det för man var på toa, flera av mina barn vägrade gå upp i vikt till små buddhastatyetter utan var tunna spaghettis och vad gäller de pärlande tänderna har vi kvar minnesmärken av dem på bord och stolar. Och bröstmjölkstockning önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag minns, jag minns, lite svagt suddigt i feberdimma hur två sumosjuksköterskor har var sitt bröst, jag måste tillägga att det var mina Dolly Parton-meloner, som de knådade och drog i tills det kom något vattnigt ut ur mina ögonvrån. Jag lade av med amning efter fyra månader, efter att ha gråtit, ammat, gråtit, ammat och inte kom det ut tillräckligt med mjölk för att få ungen att sluta skrika av hunger. Och efter det behövde jag inte gråta eller amma längre, bara ljuga mig blå till bvc att jag fortfarande ammade. Får tyst på vilken nitisk tjänsteman som helst. Ja, ja, men, visst ammar jag. Hela dagen lång.

Och inte får man svära som förälder heller, för det fick vi papper från förskolan om. Eftersom barnen inte får lov att ingå kontrakt och avtal för att de är minderåriga fick vi vuxna skriva på att vi inte ska svära hemma eller i skolan och det gällde inte bara barnen utan vi vuxna också. Nu hör till saken att jag är finne och arbetarklass och det första ord jag sa var antagligen inte mamma utan “Perkele”. Hugg av mig foten också! Jag blev så arg att jag blev tvungen att gå hem och svära och sedan kom jag och barnen på hur vi skulle kunna fortsätta svära utan att bli påkomna. Om vi svär på arabiska och finska, häll vete i säck, fy farao. vad in i gäla glödheta. Det var ingen hejd på uppfinningsrikedomen.

Äh vet ni vad, barn är skitkul förresten, när jag tänker på det. Jag har haft mina bästa stunder med ungarna och de roligaste också för den delen. Livet skulle nog ändå vara sådär lagom pissljummet utan mina barn. Färre toppar och dalar, mer av messmör och detta eviga “duger jag som jag är”. Nu som det är hinner jag inte ens tänka på det och om någon vill göra mig påmind om att jag en mullig, fyrtiplussare med dragsspelsmage inte duger, att jag borde bli något annat än den jag är säger jag bara: “Ska du ha ett kok stryk? Vänta jag ska bara ställa undan mina tio ICA-påsar med mjölk.”

.

Advertisements