pepparjesus1

Hemma hos oss bakar vi pepparkakor, men hej, varför hålla oss till vanliga tråkiga kakformar? När lillebror Jakob är i farten blir det pepparJesus på korset, legobitar i pepparkaksdeg eller varför inte modellera vingarna på ängeln och uppgradera den till självaste ärkeängeln Mikael i brun skepnad. Och pepparkaksgummorna kunde inte heller hålla händerna i styr utan var nödvändigt tvungna att hålla pepparkaksgubbarna i handen när vi schvischade in dem i ugnen för lätt sommarbränna. Två plåtar fick gå åt fanders, bokstavligen, för änglar med svedda vingar har uppenbarligen varit för nära djävulsgrillen.

Och med det faller jag osökt i temat att göra välbekanta saker på ett annorlunda sätt. I den karabetianska klanen är vi fler kreativa bohemer än normalt H&M -folk. Äldste sonen gormar åt oss en gång i veckan om att nu måste vi ta och skärpa till oss, vilket vi gör några timmar i taget och sedan låter vi naturen ha sin gång, från ordning bringar vi kaos. Var är toapappret? På köksfönsterbrädan. Var är katten Lucy? I pappas kalsonglåda. För att vi någonsin ska få ordning måste vi börja märka lådor med vad de ska innehålla och göra kritstreck på bord och hyllor för att markera att det fattas något, som man gör runt döda gubbar i filmer. Här fattas det en kaffeapparat. Gissa formen. Kan det vara en kniv, en sax eller ett lamm av betong? Och enda sättet att hitta saker hemma hos oss är att be till Jesus, att jag spår i kaffesump eller läser i tarotkort. Det enda som står där det står varje morgon är min bil, för jag är den enda som har nyckeln till den.

Och en bohem har ju även speciell klädsel. De flesta familjer har filtar på sina knän eller på soffan, men hos oss virar vi in oss i dem från midjan och neråt så vi vi ser ut som små ryska tjocka dockor, babuschkor, och tassar på tårna som geishor med liljefötter. Det var jag som började och trenden har fortsatt ner i åldrarna och stackars lillebror hittar aldrig någon filt utan tar sitt täcke och virar runt sig själv. Det är mjukt om han faller.

Åh, hjälp, ni skulle höra mig gäspa. Man skulle kunna tro att jag gjort något kuligt igår kväll, men nej. December månad är den månad jag sover som sämst och det finns anledning till det. Från december till januari månad varje år har vårt vanligtvis normala hus öppnat dörren för paranormal aktivitet. Och jag vet var dörren är, i hallen där vi har vår spegel. Skuggfolket går in och ut där och jag kan svära på att pappsen var hos oss och besökte en kväll, och dränkte sig själv i rakvatten och all billig parfym emanerade från det hörnet och spred sig ända bort till vardagsrummet där jag just höll på och vek tvätt. Intressant iakttagelse, för det måste finnas någon på andra sidan portalen som håller sig för näsan. “Åh fy Olli, det är inte kvinnfolk du ska besöka utan bara din egen dotter.” Ett tag funderade jag på att sluta andas. Och så vaknar jag om kvällarna av att jag tror någon står vid min säng, spärrar upp ögonen och försöker sova igen. En timma senare är det dags igen. Ska bli intressant att se om det i januari blir “the same procedure as every year, James!” Andra drabbas av cykliska depressioner när det är mörkt ute, medan vi drabbas av  säsongsturister i form av spöken. Jag återkommer med rapporter om vårt ovanliga hem.

 

 

Advertisements