Det stundar renoveringstider i vårt hushåll. En kvart efter nyår tittar jag och mannen på vårt kök, dömer ut den och börjar renovera.

Vi har snackat om att renovera vårt kök i flera år och istället för att skjuta upp det i framtiden skred vi genast till verket. Köksskåpen åkte ut, likaså ugn, kyl och frys. En tripp till IKEA Kungens Kurva där vi armbågade oss runt på restaurang, toalett, café, köksavdelningen och en panikisk köksplanering med en IKEA-planerare där vi konstant tittade på klockan för att inte missa färjan tillbaka till Visby.

Ett nytt tak och ett nytt golv senare, står vi med ett hus fullt av kartonger, där det är meningen att vi ska pussla ihop ett helt kök, gå från två dimensioner till tre dimensioner och addera lite fluff till det hela. Min man är mycket händig vill jag poängtera, men han lider av två brister, en slags verktygs-afasi och allmän virrighet. Så här låter det här hemma:

“Var la jag nu den? Hjälp mig hitta den, det är säkert du som har slarvat bort den.”

(Suck, suck, sucketisuck!!!)

“Älskling, vilken sak ska jag leta efter?”

“Du vet, den gula grejen med den där utstickande saken.”

“Menar du skruvmejseln?”

“Nej!”

“Är det vattenpasset?”

“Nej!”

(Febrilt letande efter gula utstickande saken. Vet inte hur stor den är, vad den ska användas för.)

“Åh, här är den.”

“Den är inte gul, utan grön.”

“Ja, ja. Jag sa att den var grön.”

Två minuter senare letar vi efter en ny sak och det enda jag har som signalement är att den är grå och gängad och används till att göra hål med. Min mage läcker magsaft, jag äter ranitidin för att magsäcken inte ska läcka som ett såll och min rosacea ser ut som tonårsakne. Vi muttrar, gruffar och grälar, munhugger och pratar över huvudet på varandra. En renovering till och vårt äktenskap är totales alles forbei. Vi gör trevande försoningsförsök i sängen, men vi är så trötta att vi slocknar direkt när huvud möter kudde. Och inte ens alarmet på mobilen stör oss på morgonen, för vi vaknar helt enkelt inte förrän fjärde eller femte snoozeförsöket när mobilen skriker i örat.

Fint blir det, när det väl blir färdigt. Idag är min skruva-dag, jag skruvar lådor för glatta livet och jag har tjocka valkar i handflatan värdig en arbetare.

Barnen har fått klara sig utan sina föräldrar eller varm mat, utvecklat förkärlek för toast och limpa, något vi inte i vanliga fall äter så mycket av. Lillplutten och hans vänner gräver sig ner i kartongsopberget, sparkar upp väggar och där mitt i kaoset finner de sitt lugn och spelar “Game of life” där man vinner om man har mest pengar på slutet. Jag går förbi, när jag hämtar en grejsimojs för att skruva ihop med en sak och hör deras konversation:

“Jag sålde min fru och fick 20 000 kronor.”

“Och jag sålde mina barn för 100 000 kronor.”

“Jag har sålt fru, barn och bil och sitter med flera miljoner i handen.”

Herregud, vår barnuppfostran har gått helt åt pipsvängen bara för att vi vill ha ett nytt kök.

 

 

 

 

Advertisements