Jag har funderat ett tag på att publicera det här. Ska jag, ska jag inte.  Men sanningen kommer fram, vare sig man vill eller inte.

När jag var liten var jag speciell, dvs mobbad. Jag hade glasögon, var tanig och blek och kallades för Albyl av min kusin Tommi. Och eftersom jag var speciell kunde jag inte bli något annat än nörd. Jag blev pluggnörd och högstadieläraren Kerstins ögonsten, fysikläraren anledning till shoutouts i lärarrummet när jag spetsade ett till fysikprov.

Och för varje ny grupp jag blir introducerad till känns det lite som om jag klär väggarna med min panelhönighet om jag inte väljer att studsa tillbaka och vara lite lagom intellektuellt kaxig då jag inte orkar sitta i hörnet och höra andra babbla i det oändliga om deras senaste Dubai-resa, den fjärde för året.

Jag kan inga sociala koder, vet inte var fan jag inte hittar dem. Finns det en bok: Sociala koder för Dummies? Suckande får jag iaktta andra som lärt sig spelet.

Slurp, där hittar ylletröjorna varandra och där kommer de sportiga föräldrarna i samklang, men en mullig intellektuell tjej med armarna i kors, ingen närmar sig. Jag ler och det enda som kommer ut är ett varggrin. Jag försöker konversera och de svarar artigt på mina frågor, men inga följdfrågor som får konversationen att rulla som en snöboll. Samtalet dör ut när jag hämtar andan. Suck!

Är det något fel på mig? Brukar skylla på min barndom; mamma satt med huvudet i en korsordsbok och pappa med ögonen i en spritflaska.

Kan det vara så att människor är kontaktsökande, de söker sin flock, någon de kan tillhöra? Jag är väl förmodligen en sådan tidig-utsållad, den där offrar vi till vargarna eller när ingen annan är där kanske vi kan inleda ett samtal med denna där? Eller är det så att jag är lite överkänslig? Vet inte, men i vilket fall som helst vände jag mig tidigt till böckernas värld. Och mina barn vill hellre umgås med sig själva och oss än med andra. Och jag som vill lära dem socialisera, så att jag får lära mig av dem.

Advertisements