Jag har varit på mitt livs första seans. Andreas Östlund, känd från “Det okända” hade en seans kombinerat med en föreläsning om sin debutbok Glimtar av andevärlden. Han berättar om hur han kom i kontakt med sin egen andlighet och hur det kom sig att han började arbeta som medium.

http://www.tv4.se/det-ok%C3%A4nda/klipp/l%C3%A4r-k%C3%A4nna-det-ok%C3%A4ndas-nya-medium-andreas-%C3%B6sterlund-3210060

Det var intressant att höra hur han som femåring kom att förstå att han såg saker andra inte såg och hur han sedan genom vad man skulle kunna tro är slumpen får kontakt med en kvinna som varsamt lotsar in honom i andevärlden. Det är fantastiskt att höra att han blev tagen på allvar och inte hårt medicinerad vilket tyvärr ibland är fallet. Idag tror jag vi missar mediala talanger då vi är väldigt ivriga att normalisera alla barn som ser syner eller hör något andra inte uppfattar.

Efter föreläsningen startade seansen och Andreas gick fram och tillbaka på scenen och förklarade hur svårt det är ibland att komma i kontakt med andevärlden. Och det var verkligen svårt. Lokalen kändes fel på något sätt, det var varmt och syrefattigt och publiken satt framför honom i rader, en efter en. Eftersom det var min första seans och inte vet hur det är i vanliga fall, lägger jag in en protest. Andreas lirkade och lockade med andevärlden, vars kontakt var seg som en gammal telefonstolpssignalering. Flera signaler gick fram, men andarna var upptagna med att titta på fotboll. De skickade avlägsna släktingar och det gick inte att identifiera dem, eftersom det var före Facebook-tiden. Några ur publiken kände igen sina släktingar på beskrivningen, men det var inga banbrytande avslöjanden. Och hur gjorde Andreas? Andarna trädde fram och genom att visa honom bilder och prata kortfattat, började han associera till orden för att få en fullständig mening. Är det blaj? Nej, det tror jag inte. När jag själv får meddelanden från andevärlden är det just bilder de visar. I min senaste dröm associerade jag till ordspråket: Tala är silver, men tiga är guld, något som bara jag kan förstå vad det betyder för mig.

Efter föreläsningen gick jag fram till Andreas och frågade honom om en sak som stör mitt minsta barn. Det är nämligen så att i skogen mellan vårt hus och Bro kyrka finns det naturväsen som vi blev varse om när vi skulle röja i skogen i samband med fiberkabel-nedläggning i marken. Det är kyrkans mark och samtidigt hör till den gamla offerplatsen i närheten. Trots att det var blanka dagen var både jag och min man skraja när vi stod i skogen och högg. Det var som om hela skogen hade vänt sig mot oss och vi kunde känna ilskan från dem. Vår minsta kan se dem. När vi går förbi lutar de sig ut från trädstammen och tittar på oss, långa mörka varelser som saknar hals men har stora ögon. Mediumet Andreas kom ganska snabbt fram till att han såg dem för att vi hade tagit något från dem, vilket är sant. Jag kom överens om att gå in i skogen någon dag och ge dem en offergåva och be om förlåtelse. Min son kan se varelserna, sådana jag själv kunde förnimma som barn.

Och eftersom jag inte har någon smaskig spökhistoria att berätta från seansen, får jag ta och gräva i min egen minnenas garderob.

MYSTERIET VID ÖRESJÖ

När jag var i tjugoårsåldern åkte jag och min pojkvän, numera min man, tillsammans med ett annat par till Öresjö, en insjö nära Trollhättan där vi bodde, för att spatsera på stranden. När vi stod på en liten klippavsats med blicken ut mot den spegelblanka sjön hörde jag ett spädbarn gråta. Babyns mamma började sjunga på en vaggvisa. Det lät som svenska, men fornnordiskt, så jag kunde inte riktiga förstå orden. Det var heller inget av de andra moderna nordiska språken för melodisatsen var helt annorlunda. Det som var mest anmärkningsvärt var att ingen av de andra tre hörde henne sjunga, trots att det ekade ut över sjön. Hon sjöng och vyssjade sitt gråtande barn och jag ville bara därifrån.

Öresjö är tydligen känt för att spöken och hägringar syns över sjön i vargtimmen.

Jag bryr mig absolut inte om andra tror på mig eller inte. Alla människor har förmodligen ett sjätte sinne, men vissa får kontakt med det och väljer att vidareutveckla sin talang. Andra har sedan barnsben lärt sig att undertrycka det, vilket är synd. Mitt sjätte sinne är min egen guide och leder mig snabbare till mål än utan. Jag använder det till det mest triviala, såsom att hitta passande möbler. Jag vet aldrig när jag får det, men när jag får det hugger jag tag i det. I dag fick jag till exempel lust att gå till 4 Home i Visby, andra gånger har jag vallfärdat till Mio Möbler, och där stod bäddsoffan klädd med tulpantyg. Det var bara att plocka hem. Den hade stått och väntat på mig.

 

 

Advertisements