gravsten1

Antingen är det något FEL på mig eller så blev jag bortadopterad som spädbarn. Hmm! Spädbarnsförväxling på Vänersborgs BB. Någon lady och lord von van der Won saknar sitt barn och kan inte förstå varför deras avkomma älskar att putsa fönster och krama skitvatten i skurhinken. DET TOG MAMMA TIO MINUTER att hitta något att klaga på. Hon hann inte ens bekanta sig med mikrovågsugnen innan hon började smeka den med disktrasan. Vad är det för fel på min familj? Liberte, egalite och fraternite för helvete!

Jag har käkat magsårsmedicin och har fått rosa knän av att stå med arslet uppåt och göra jordhälsningen och skurat, tvättat, strukit och svurit. Det måste ha varit från henne jag fick mina hökögon, att se de små detaljerna som sticker ut. Min man säger att jag måste lugna ner mig, för inte kommer de att klaga när de kommer på sitt årliga besök. Hm! Jag fick rätt, fast hon har slutat klaga. Hon städar först och visar sedan vad jag missat städa. Var är vodkaflaskan? En finne tar inte lugnande tabletter, vi dricker oss ur ångesten och vi har ÅNGEST! För tänk, städandet tar aldrig slut. En kort paus för att lösa korsord, skita, kissa, äta och sova och sedan på med polishen igen. Jag lutar mot att det är ett tvångssyndrom det konstanta golv- och bordtvagandet. Externt tvångssyndrom där varenda liten synlig partikel måste avlägsnas. Var är vodkaflaskan?

Eftersom jag är sjuttiotalist har jag lärt mig att för att kvinnorna ska bli jämlika med männen måste vi utbilda oss, sådant som kvinnor i u-länder kämpar för. Kvinnor som är analfabeter och inte kan ta jobb för de inte kan läsa eller vet sina rättigheter. Och vad gör kvinnor i västvärlden? Vi tar studielån och börjar vabba med ungarna. Nu vet jag inte hur ni har det, men jag kan svära på att jag inte känner någon som är hundraprocentigt jämställd där ett heterosexuellt par tar lika mycket ansvar. Det är nämligen så att vi kvinnor, och jag menar mig själv förstås, är att vi glömmer bort alla de där små detaljerna i hemmet som tar triljoner, miljoner sekunder av tid. Att skicka julkort, att byta gardiner, att piffa hemmet… byta toarullen (för som sagt vi kvinnor kan inte skaka på snippan som ni killar gör med snoppen när dassrullen har slut på varven) I alla fall så värnar jag om den lilla frihet jag har, att mellan hem, ungar och jobb självförverkliga mig själv och skriva manus på manus. Och vad gör jag när mamma kommer? Tar på mig skurgummeklänningen och börjar städa som en femtiotalskvinna som precis fått en tvättmaskin.

Min mamma är av den gamla skolan och tänker inte på vad hon ska bli när hon blir stor. Hon städar, lagar mat och löser korsord och stoppar om mannen på soffpiedestalen. Hon ligger inte om nätterna och grubblar på livsexistentiella saker (tror jag) utan mer på hur man får bort fläckarna från sofftyget, där gubben spillt ölet. Och jag gnisslar tänderna och funderar på att bränna bh:ar i den rostiga oljetunnan på gården. Folk säger till en att man måste prioritera och menar givetvis att man ska prioritera det de tycker är viktigast. Jag vill ha själsfrid och ett rent hem, men om jag inte hinner med båda väljer jag det första. Min man  har börjat förstå mig, vi har ju ändå hängt ihop i 25 år. När det lyser i ögonen på mig, som en svettig galenpanna redo att få ett psykiskt nervsammanbrott, bokstaverar han följande ord till mig: Gå och skriv!

Nu har det inte blivit så mycket skrivande, som ni kanske vet. Jag vet att det är många som prokastinerar, förhalar saker och ting och tror att mañana är en tidpunkt i framtiden där allt bara händer och faller på plats. Min man och jag lider av det motsatta. Vi tänker en tanke och vips har vi spik och hammare handen. Fyra dagar efter nyår tittade vi på vårt plockepinn-kök och tänkte att det vore najs med ett nytt. Samma kväll bokade vi färjebiljetter för att åka till IKEA. För en och en halvmånad sedan tänkte vi att det vore väl trevligt att ersätta den gamla mögliga vedboden med en friggebod och vips så försvann väggarna från vedboden när vi jämnade den med marken. Nåväl, vi skapade ein bisschen frieden och byggde ett tillhåll till den äldre generationen som älskar att komma till Gotland och bara vara (gnissel, gnissel, gnissel). Den är inte helt färdig, men tro mig, vi spikade på den ända tills deras bil svängde in på vår gårdsplan.

Jag älskar min mamma och jag önskar att jag hade samma förhållningssätt till livet som hon, men jag har en inre törst jag inte kan släcka med ett svensson- eller finnssonliv. Jag bjuder på det här, för min mamma har också en humor som inte går av för hackor. Mamma och pappa skänkte mig komiken, tragiken och allt annat mellan himmel och jord.

dav
dav

friggebod2.jpg

 

 

Advertisements