Det finns en bra sak med att vara uppfostrad till en arbetarfinne och att ha hanterat en del överjävliga husrelaterade problem. Det krävs en hel del för att jag ska bryta ihop. Vi står med vatten upp till knäna i källaren. Fel, fel, vi står åtminstone med vatten upp till vristerna i källaren. Det kom en kvinna från en dräneringsfirma idag för att skåda vattnet. Hon kunde inte förstå hur kolugna vi var.

“Det är bra om ni kommer så fort som möjligt, så slipper vi skyffla vatten.”

Jag har fått en ny rutin på morgonen och jävlar vad det får fart på mig. Så här ser min morgonrutin ut:

  1. Vakna, sätta klockan på 10-minuters snooze. Knuffa på mannen så att han går upp och kokar kaffe. Tittar på taket och knuffar till mannen igen. Upp för helvete!
  2. Mobiltelefonalarmet ringer och jag stiger upp. Tar en kopp kaffe  trots att kaffet inte hunnit droppa färdigt. Det är tjockt som tjära. Mycket koffein.
  3. Kollar i sociala medier vilken typ av helvete som har brutit ut i landet eller utrikes. Står det om en ny sjukdom som kan drabba mig vet jag att de har nyhetstorka och skriver om vilket skit som helst. Livet är en överförbar sjukdom som alltid leder till döden, förr eller senare.
  4. Tre muggar senare klappar jag på låren och börjar min väckelserunda. Min man har en helt annan morgonrutin där andra människor sällan är involverade. Han borstar tänder, rakar sig, plockar med sina prylar i lugn och ro, medan jag….. perkele! Upp med er ungar. Väcker Jakob, väcker Samuel, väcker Felicia, väcker Samuel, väcker Samuel, faaaaaaan, ger upp att väcka Samuel, ångrar mig och försöker väcka Samuel. En halvtimme innan bilen avgår från parkeringen vaknar han. Tur han har sovmorgon ibland, för jag är ett nervvrak.
  5. Leder barnen till frukostbordet. Ät, ät, ät, ta åtminstone en vitamintablett.
  6. Bäddar sängen, plockar disken, fyller disken, viker tvätten, bär upp tvätt, smörjer Jakobs eksem, plockar tallrikar från alla hörn och kanter, tar ut ur torktumlaren, fyller torktumlaren, sätter på tvättmaskinen (ja, jag tvättar också när jag inte är hemma)
  7. Skyfflar vatten. Fyller 4-7 hinkar med vatten som jag bär ut i trädgården och tömmer.
  8. Klick, hörs det från dörren, min man går till jobbet.
  9. Fem minuter innan bilen måste senast åka har jag fortfarande inte kammat håret, borstat tänderna, smörjt ansiktet (ibland råkar jag smörja mina ögonbryn som blir gröna, ja, ja, jag har rosacea och smörjer med grönpigmenterad ansiktskräm) eller tagit på mig kläderna.

Visst kan jag börja morgonen ännu tidigare, men jag svär, om jag vaknar tidigare än jag gör kommer jag att slå ihjäl någon. Eller starta ett krig. Väck inte den finne som sover. Fråga min man om  han vågar väcka mig. Jag sätter tänderna i hans underarm och klappar till honom.  Jag kommer nämligen inte i tid i säng på natten heller. Jag är hemma som bäst halv sju och då har jag några timmars race, där jag ska göra i princip allt som jag gjorde på morgonen fast tvärtom. Och sedan har jag mitt författarskap. På mindre än två veckor har jag läst igenom mitt manus Fjärilen i rummet och fixat till det förläggaren ville att jag skulle fixa till. Jag har läst texten 3-4 gånger, ändrat ord, lagt till ord och gnisslat tänderna. Mina hörntänder är numera nedslipade, så om jag vill bita min man i sömnen är det inget problem.

Jag skulle kunna gå ner i arbetstid och få mer tid att ostressa på. Well, det behövs pengar till det. Dränering av källare kostar ca 100 000 kronor, saker och ting går sönder hemma hos oss stup i kvarten. Det läcker från taket, fönstrena är spruckna, det är något mysko med bilen som jag låtsas som ingenting om för den gnisslar som en horas resårmadrass, tvättmaskinen vägrar centrifugera, det växer svarta prickar på badrumsfönstrena och vår son OMG övningskör plus att han tar studenten till sommaren. Jag tror inte banken kan låna ut hur mycket som helst. Det finns något som heter säkerhet. Snart är vårt hus ingen säkerhet. Jag misstänker starkt att huset hatar oss, trots att jag älskar vårt lilla halvruckelnäste. Den har sin charm, såsom spökena och de oraka väggarna som lutar lite hit och lite ditt. Om jag får in pengar på mitt skrivande kommer det att gå rakt ner i fonden “Rädda Karabetians hus”- fond. Har jag sagt att jag börjat stressäta? Jag trycker in salta jordnötter i munnen och innan jag ens hunnit tugga färdigt trycker jag in ett nytt lass.  Jag som inte ens gillar jordnötter. Det är säkert biologiskt. När det väntas svält och kristid ser man till att bunkra upp kroppsfett.

Kom inte med det dumma förslaget att jag ska sluta skriva. Hörrududu, sluta andas, perkele, och se hur det känns. Det finns bara en sak som kan hålla mig psykiskt frisk och det är mitt skrivande. Utan den skulle jag klättra på väggarna och äta lösgodis direkt ur trågarna.

Advertisements