Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig faktiskt deprimerad. Det är GAD all over the place, allmän ångest utan någon särskild fokuspunkt utan rent allmän skär ångest om allt. Jag tror det började med att jag blev hotad på jobbet, Psykoterapi- por favor. Sedan blev jag deprimerad över att alla går och dör. Alla ska vi dö, men måste alla dö nu? Gösta Ekman det var fan droppen, och igår var det John Crispinssons tur att ta farväl. Bill Paxton, Bengt Fahlström, Hans Rosling. Fantastiska människor. Det känns som om det kommer som en olämplig tidpunkt att höja pensionsåldern, för jag funderar på att hoppa av pensionstänket. Det kanske inte blir pension för mig. Hur gör människor i länder som inte har ett ähm generöst system som belönar folk som inte trillar av stolen i förtid? Ett pensionärskollektiv kanske, en ny hippie-era är född. Vi tar hand om varandra, odlar det vi behöver och skiter i pengarna. Om man inte konsumerar behövs inte särskilt mycket pengar. Vem hänger på, ett boende för 50-plussare som inte längre vill stämpla in i fabriken utan vill leva ett liv som inte mäts efter effektivitet, mängd vara producerad per tidsenhet, säljförmåga och förmåga att leverera utöver det vanliga med två procents tillväxt där taket höjs varje år. Äh, ni hör hur deprimerad jag är.

Jag får tre veckor semester i år, för det finns inga fler lediga veckor att dela ut på jobbet. Hur gör jag som är en HSP, en högkänslig person? Veckorna innan semestern är jag alltid nära nervsammanbrott, som en urvriden trasa som hasar mig hålögd fram i vardagen. Jag har ett on- and off-läge. Off-läget är det som är on för vanliga människor, typ som ADHD fast utan koncentrationssvårigheter men en osedvanligt hög förmåga att se, höra och känna extra mycket. Om vanligt folk har en svartvit TV som sinne så har HSPs HD-tv med extra surroundljud. Det drar mer energi och vi har dessutom ingen avstängningsknapp.

Alla ska ha lika mycket semester oavsett avkopplingsförmåga. Vi planerade en resa till lapplandsfjällen i sommar, men det får vara. Jag kan inte ta en vecka i fjällen och sedan komma hem och vara som vanligt. Det fungerar inte för mig. Om jag åker till fjällen kommer jag att gråta veckan efter för att jag har så mycket som jag behöver göra innan semestern tar slut och inte kan skjuta på till nästa års treveckors semester. För några år sedan åkte vi till Holland och jag grät mig till sömns varje dag i fyra veckor under min semester. Jag var stressad, överstimulerad och det blev inte bättre av att jag försökte tvinga mig till att koppla av. Det återstod att gråta hela semestern och det gjorde mig åtminstone väldigt trött. Jag äter inga mediciner och tål inte lugnande mediciner heller, så det får vara.

Jag försöker lära mina kunder att leva i liv i hälsa, men för mig finns ingen hjälp, för jag är ett klot som försöker passa in i ett fyrkantigt hål. Det är tur jag har skrivandet, för utan de spirituella resorna med orden skulle jag vara en kropp utan själ, en källa utan vatten, ett liv utan mening.

Advertisements