Se ovan. Min man tycker väldigt, väldigt mycket om mig. Speciellt mina opassande kommentarer, mitt skratt och fniss, men måste jag vara så högljudd? Ja, det måste jag. Det är en del av min personlighet. Det är därför jag är så bra på att stå på scen och jag kan vara Hesa Fredrik den dagen Fredrik är hes.

Jag vet inte varför jag är högljudd. Volymknappen kan ha pajat vid något tillfälle i barndomen. Jag älskar bibliotek, men inte ens där kan jag vara tyst. Jag minns barndomen och mina kompisar som hyschade. De visste vad som var opassande, men det visste inte jag. Några är färgblinda, andra är bullertåliga. Jag tål ingen annans buller, men min egen passar alldeles utmärkt.

I min ursprungsfamilj skreks det och viftades som vilken italiensk familj som helst fast med finska svordomar och frossbrytningar. Min mamma kallade oss för Kiljusen herrasväki som betyder herrskapet Skriksson. För att bli hörd och sedd fick man ta i från lungorna. Det där med att bli hyschad in i ett hörn har aldrig varit min grej, även om förutsättningar fanns, att jag är tjej.

Jag tycker att jag själv är pinsam, men jag kan tyvärr inte stänga min trut, för den glappar oavbrutet. Tystnad? Bah! Jag fyller den. Så jag har lärt mig att leva med mitt handikapp, att jag inte är särskilt  socialt elegant, utan mer som en elefant i kristallbutiken. Jag kan till och med förolämpa på utrikiska. Min svåger i Libanon rökte Galoise och jag påpekade att det puffar bara tjejer på. Stackarn fick tuffa upp sig och hitta cigaretter med mer tjära i för att inte hamna i sissy-facket. En annan av min mans farbror är gift med en kvinna och jag påpekade att det måste ha varit barnarov, så ung som hans fru såg ut. Han blev upprörd för att jag antydde att han såg gammal ut. Jag försökte bara vara snäll. Det är som att putsa bordet med en yxa.

Det är inget att göra åt. Det borde stå en varningstext på mig. KAN INNEHÅLLA OLÄMPLIGT INNEHÅLL.

Advertisements